Månadens PS: juni

Big Thief
Big Thief

Det har blivit dags att summera juni med ett gäng snabbrecensioner.

Big Thief – Capacity

INDIE Det var många som hyllade Big Thiefs debutplatta som släpptes i fjol och det faktum att det nu, bara ett år senare, kommit en minst lika bra uppföljare lär inte minska bandets popularitet i indiekretsar. I centrum står Adrianne Lenker magiska röst, men också ljuvliga popmelodier som växer vid varje lyssning. 7/10

Lando Chill – The Boy Who Spoke To The Wind

HIPHOP Lando Chill har ändrat fokus från förra skivan och är nu mer politisk, vilket gör att nya plattan känns mer aggressiv och ilsken. Ljudmässigt har Chill också bytt riktning och experimenterar med lite jazzig neosoul. Albumet kräver en del lyssningar innan det fastnar och vissa låtar når tyvärr inte hela vägen fram. 6/10

Anathema – The Optimist

AVANTROCK Liverpoolbandets elfte fullängdare The Optimist är utformad som en fortsättning på mastodontverket A Fine Day to Exit (2001). Föregångaren Distant Satellites (2014) innehåller starkare låtar men Anathema är fortfarande mästare på vackert, storslaget stämningsbyggande. 6/10

Radula – Beyond Tears

INDIEROCK Stockholmsbaserade trion Radula gör intensiv indierock som påminner om amerikanska band som Rainer Maria och Mates of State – det vill säga sådant vi älskade runt millennieskiftet, men som fortfarande funkar lika fint. Skivbolaget Lazy Octopus har gjort ännu en grym sajning vilket bevisas av väl sammanhållna ep:n Beyond Tears. Nu ser vi fram emot en fullängdare! 7/10

Erik de Vahl – Hold Your Breath

AMBIENT En av årets hittills finaste svenska plattor står Malmöbaserade Erik de Vahl för. Albumet, som först släpptes spår för spår i form av självbiografiska podcastavsnitt, är som den ljuvaste av drömmar. Det är minimalistiskt, eget, genrelöst och intimt. Men framför allt så är det väldigt vackert. 9/10

Desultory – Through Acing Aeons

DEATH METAL För tjugofyra år sedan gjorde Desultory en av den svenska dödsmetallens mest underskattade plattor. Into Eternity hade alla de rätta ingredienserna, men trots det och trots tappra försök med två uppföljare lossnade det aldrig för bandet. Andra plattan efter återföreningen 2008 har dröjt hela sju år och bjuder på thrashig döds som sällan briljerar men alltid funkar alldeles utmärkt. 6/10

London Grammar – Truth Is A Beautiful Thing

TRIPPOP Det råder ingen tvekan om att Hannah Reid i London Grammar har en av de finaste sångrösterna i världen just nu. Däremot har trion ett koncept som efter två fullängdare går lite på tomgång. Fantastiska spår som ”Big Picture” och ”Rooting For You” räddar dock Truth Is A Beautiful Thing från att bli en snoozefest. 5/10

Cigarettes After Sex – Cigarettes After Sex 

SLOWCORE Greg Gonzalez och hans projekt Cigarettes After Sex gör slowcore-genren het igen med den självbetitlade debutplattan. Över tio långsamma spår förvaltas arvet från band som Mojave 3, Red House Painters, Galaxie 500 och Low på ett utmärkt sätt. Gregs androgyna röst är pricken över i:et. 8/10

Noga Erez – Off The Radar

R’N’B/ARTPOP Tel Aviv-artisten Noga Erez blandar sömlöst r’n’b, grime och elektronisk artpop på sitt debutalbum Off The Radar. Med den starka rösten i centrum sjunger Noga Erez sina politiska sånger över snygga maskinbeats. De bästa låtarna – som ”Off The Radar” ”Dance While You Shoot” och ”Noisy” – är klockren popmusik. En extremt lovande debut. 8/10

Avfall – Mental Preparation

POSTPUNK Avfalls debutalbum består av 24 minuter välproducerad maskinell postpunk. Med influenser från klassisk EBM och postpunk görs musik som är kall och syntetisk. Under den hårda ytan gömmer sig dock en popådra och flera låtar är på sitt eget sätt både catchy och dansanta. 8/10

Laser & bas – Historier om kärlek i okronologisk ordning, från det sexuella uppvaknandet till idag

INDIEPOP På sin nya skiva leker malmöiterna med toner och ord som bildar en samling roliga historier insvepta i en avslappnad sommarförpackning. Bakom den naiva utsidan gömmer sig oundvikliga tankar om åldrande blandat med en ungdomlig rastlöshet som vägrar släppa taget om en, och får en att längta efter fest och dans. Laser & bas fortsätter med sitt vinnande koncept där töntigt blir det nya charmiga, och Vit Päls hade nog inte kunnat önska sig några bättre efterträdare. 7/10

GospelbeacH – Another Summer Of Love

PSYKFOLK Los Angeles-bandet Beachwood Sparks nådde stora framgångar med sin psykedeliska folkrock i början av 2000-talet och Brent Rademaker från nämnda band forsätter att förvalta arvet efter The Paisley Underground – scenen som föddes i L.A under första halvan av 80-talet och vars största inspirationskällor stavades The Byrds och Love. GospelbeacH är framme vid sin andra skiva och det låter trivsamt och somrigt. Härliga låtar att dåsa till, men inget som sätter sig för framtiden. Tom Petty är ett namn som återkommer med jämna mellanrum.  6/10

Ulrika Spacek – Modern English Decoration

LO-FI Brittiska Ulrika Spacek spelar någon form av slamrig lo-fi-psykedelia; ljudbilden pendlar mellan att vara charmigt lågmäld och störigt skränig, ständigt på gränsen till att falla samman. Denna typ av musik produceras på löpande band i hemlandet, men kvartetten är aningen skarpare än de flesta konkurrenter. Gruppens andra skiva Modern English Dekoration visar prov på snygga melodier och Radiohead-likande tongångar. Radiohead anno 1994. Denna influens smulas dock sönder och kläs i ny DIY-tappning. 7/10

High-Functioning Flesh – Culture Cut

SYNTH Los Angeles-duon High-Functioning Flesh gör rå, punkig (och funkig!) EBM som blinkar åt bland andra Cabaret Voltaire och tidiga Front 242. Att de är kompisar med Youth Code säger också en del om hur de låter. På andra fullängdaren Culture Cut får aggressiviteten stå tillbaka för de dansanta och konstnärliga ambitionerna. 7/10

Young Thug – Beautiful Thugger Girls

HIPHOP Atlanta-rapparen Young Thug har släppt en drös mixtapes, men Beatiful Thugger Girls beskrivs som hans verkliga albumdebut. Det handlar om softa melodier, akustiska gitarrer och kommersiell R&B. Emellanåt är ljudbilden rik på detaljer, andra gånger hålls musiken enkel. Båda uttrycken fungerar lika bra. 8/10

Antichrist – Sinful Birth

THRASH METAL Det ville sig inte fullt ut på debuten och det vill sig inte den här gången heller, trots att uppföljaren dröjde sex år. Det finns smaskiga hintar i samtliga låtar, men det blir alldeles för ofta styltigt och nyanslöst. Förhandsfavoriten, tio minuter långa instrumentala ”Chernobyl 1986”, glimrar till ett par gånger, men Antichrist bränner den chansen också. Tredje gången gillt? 4/10

Maim – Ornaments Of Severity

DEATH METAL Östergötlands svar på Autopsy gör saker och ting galet rätt på sin tredje platta. Efter att de dribblat bort sig lite på Deceased to Exist är det en fröjd att den murriga produktionen som gjorde debuten delikat nu – i alla fall nästan – är tillbaka. Det finns som bekant en hel drös svenska dödsmetallakter, men så här smutsig death metal är Maim rätt ensamma om. Utmärkt! 8/10

Necrot – Blood Offerings

DEATH METAL Den här albumdebuterande Oakland-trion har snickrat ihop åtta urstarka låtar med en perfekt kryddning av bakåtblickar till de för genren så viktiga 80- och 90-talen. Även om allt med Blood Offerings andas klassiker, är Necrot allt annat än en nostalgiakt. Det här är helt klart en av årets allra bästa hårdrocksplattor. 9/10

Alison Moyet – Other

ELECTROPOP Antagligen är det ”helt logiskt” att den svenska distributören nollprioriterar 56-åriga Alison Moyet, men med förra plattan The Minutes fick hon en nytändning som hette duga. Denna nya skaparkraft har mer än dubblerats på Other. Moyet personifierar antitesen till uträknad föredetting och gör sin karriärs bästa musik och lyrik nu. 8/10

Arcadea – Arcadea

RYMDPROGG Att Brann Dailor är en makalös trummis och en inte alls oäven sångare har han visat gång på gång på gång i Mastodon. För den som har någorlunda koll på 42-åringen är det inte särskilt förvånande att hans sidoprojekt låter som en superskruvad version av hans ordinarie band. Den som vill ha gitarrer en masse blir besviken – här finns inga alls – men för den som älskar 70-talets trippade synthar är Arcadea rena skattkistan. 6/10

Laurel Halo – Dust

ELEKTRONIKA Laurel Halo använder återigen vokala inslag i sin musik och resultatet är både lekfullt och spännande. Rytmernas studsar fram och tillbaka och ljudbilden är i ständig rörelse. I grunden är musiken beats-baserad och trots alla experimentella inslag är låtarna relativt lätta att ta till sig. Halos musikaliska universum fängslar, är både abstrakt ock konkret, och ger upphov till ständiga vändningar. Hon blandar jazz, ambient och pop som ingen annan. Gästartister som Eli Keszler, Julia Holter och Michael Salu bidrar till skivans variation. 8/10

Tops – Sugar At The Gate

INDIEPOP Kanadensiska Tops är behagliga att lyssna på och kvartettens tredje skiva är bättre än föregångarna på samtliga punkter (mer genomarbetad). Albumet är inspelat i Kalifornien och får en att vilja kasta kläderna och ta ett uppfriskande kvällsdopp. Shoegaziga”Dayglow Bimbo” är ett av de ruffigaste spåren, men utan att skapa större utslag på oljudsbarometern. De flesta låtar karakteriseras av svävande vintagesynthar och snygg FM-rock. Tops kan beskrivas som ett modernt svar på Fleetwood Mac. 7/10

Jeff Tweedy – Together At Last

SINGER/SONGWRITER Wilcos frontman Jeff Tweedy är en av samtiden mest respekterade musiker och låtskrivare. Att ha album som Summerteeth (1999) och Yankee Hotel Foxtrot (2002) på sitt CV inger respekt och det är kanske därför som Tweedy väljer att spela in dem på nytt. Detta är nämligen en skiva som består av akustiska soloinspelningar av äldre material. Det låter inte så kul på pappret och det visar sig vara ganska tråkigt att lyssna på. 5/10

Phoenix – Ti Amo

POP Är du ute efter en harmlös popskiva att fördriva tiden med? Phoenix sjätte skiva Ti Amo har vad du söker. Fransmännen lyckas engagera på singeln ”J-Boy”, men i övrigt är comebacken allt för lättviktig. Ambitionen är att återskapa 70- och 80-talets softock, vilket är en grym idé, för det finns mycket bra att hämta i denna – emellanåt bespottade – genre, där sköna melodier alltid prioriteras framför en kaxig attityd. Nu når dock inte Thomas Mars med vänner ända fram. 6/10

King Gizzard And The Lizard Wizard – Murder Of The Universe

PSYCKROCK De australiensiska galenskaperna fortsätter och på nya skivan Murder Of The Universe uppslukas King Gizzard And The Lizard Wizard fullständigt av psyckrockens hemligheter. Proggrock varvas med garagerock. Bandets musikaliska apokalyps är både påfrestande och berikande, ständigt på gränsen till att vara för mycket, men det är en del av tjusningen. Tung doompsych med febriga munspelspartier, uppdelad i 3 kapitel.  7/10

Algiers – The Underside Of Power

POSTPUNK På sitt nya album fortsätter Algiers i samma spår som debuten. Här blandas postpunk med gospel och elektronisk experimentpop på ett helt eget sätt. Intensivt och nervigt med fantastiska vokalinsatser – ilskan i rösten går inte att ta fel på när Franklin James Fisher sjunger om det amerikanska samhällets totala misslyckande. Radikalt, nyskapande och helt fantastiskt. 9/10

Berner & Styles P – Vibes

HIPHOP Samarbetet mellan Berner och Styles P resulterar i en överraskande bra skiva. Att döma av omslaget kan man tro att det är en glömd hiphop-platta från 2001. Innehållet är något helt annat. Lugna ”laid back beats” med tydliga Madlib-influenser. Plus gästartister som ScHoolboy Q, B-Real, Wiz Khalifa, Ty Dolla $ign och många fler. Däremot blir skivan lite enformig mot slutet då skulle behövas något som bryter av det lugna. 6/10