Osannolikt energisk frontman när Midnight Oil besökte Amager Bio

midnight-oil-press-pic-2017-supplied-v2

Nostalgin vilar tung över Köpenhamn. Två storheter från rockens förflutna har färdats genom tid och rum för att ta sig hit.

Mest påtaglig är Guns ‘n’ Roses återförening i ”nästan original-line-up”. Comeback-spelningen på ett utsålt Telia Parken bidrar till väldigt många tomma ölburkar på Öresundstågen. Samtidigt i Amager Bio, en betydligt mindre men ikväll väldigt utsåld lokal, spelar Midnight Oil efter ett nästan helt inaktivt 2000-tal.

Om Guns ‘n’ Roses under sin storhetstid påstås ha varit det enda bandet värdigt att utmana Mötely Crüe i utsvävande rock ‘n’ roll-leverne är Midnight Oil på många sätt motsatsen. Bandet som uppmanar dig att panta dina tomma ölburkar. Och påtalar att du borde sopsortera.

De som ogillar Midnight Oil brukar göra det av just den anledningen. Att ”The Oils”, i sin världsförbättrariver, kan framstå som en präktig Bror Duktig. Men det finns tyngd bakom orden. Sångaren Peter Garrett startade, parallellt med bandet, en politisk resa som tog honom hela vägen till det australiensiska parlamentet där han blev miljöminister 2007.

Den nu pensionerade politikern är fortfarande en snudd på osannolikt energisk frontman som dansar oavbrutet på sitt eget högst ordinära och spastiskt ryckiga sätt genom hela konserten som klockar in en bra bit över två timmar.

Det finns också en musikalisk tyngd som gjorde dem till ett rätt apart inslag under tiden då de växte till arenastorlek. Punk och pubrock blev viktiga inspirationskällor i slutet av 70-talet när de anammade ett hårdare sound för att konkurrera med oväsendet på barerna som de då harvade runt på hemma i Australien. Det arvet märks ikväll av i ”Progress” och ”Hercules”. Och i konsertöppnaren ”Redneck Wonderland”, en låt som för övrigt kom till som en reaktion mot högerextrema One Nation Partys framgångar i hemlandet.

Kanske är det stora internationella genomslaget förvånande med tanke på hur mycket av innehållet som kretsar kring australiensiska teman. ”The Dead Heart” är en av många sena 80-talslåtar som tar upp aboriginernas situation och även nickar åt ursprungsbefolkningens musiktradition. ”Bullroarer” samplar det primitiva instrument som låten namngivits efter (som blev känt för omvärlden efter första Crocodile Dundee-filmen). ”Short Memory” får ett snyggt pianoarrangemang. ”Kosciusko” och ”My Country” görs i klädsamt avskalade versioner baserade på slagverk och akustisk gitarr.

Allra vackrast är ändå ”Bedlam Bridge”, låten som refererar till Ronald Reagans avskedstal från 1988 där den forne presidenten liknade USA vid en skinande stad på en kulle. Att Peter Garrett följer upp med att ge Donald Trump några kängor känns ungefär lika väntat som ”Beds Are Burning”.