Father John Misty och Hamilton Leithauser – mäktig dubbel på Mejeriet

Father John Misty - Cirkus, Stockholm
Father John Misty - Cirkus, Stockholm

Jag vill minnas att jag för nästan precis ett år sen skrev om Woods och Car Seat Headrests gemensamma spelning på Mejeriet. Den gången frågade jag mig när Sverige senast välsignades med en på pappret så bra dubbelkonsert och jag undrar nu om det möjligen inte är så att Mejeriet lyckas trumfa sig själva den här gången. Att boka Father John Misty i detta skede av hans karriär till en så liten och intim scen är bra jobbat, att dessutom plocka Hamilton Leithauser som uppvärmningsakt är fenomenalt.

Ribban läggs nästan elakt högt av Leithauser under förgigget, som i sin utformning och längd i princip bör räknas som en fullskalig spelning. Låtmaterialet består till stor del av låtar från I Had A Dream That You Where Mine, samarbetet med Rostam Batmanglij från tidigare i år.

Den relativt sofistikerade ljudbilden från albumet har, möjligen till följd av Rostams frånvaro, förenklats och byggts om en del. Stundtals drar man inte så lite mot Dylan-inspirerad folkpop och stundtals mot en croonerpop som hade gjort Frank Sinatra stolt.

Leithauser är innehavare av en av indievärldens mest särpräglade röster och spelar här ut hela sitt register i låt efter låt. Titelspåret framstår fortfarande som en av årets bästa låtar, ”1959” fungerar utmärkt utan duettpartnern Angel Deradoorian och andra halvan av ”Sick as a Dog” låter om möjligt ännu mer hjärtslitande än på skiva. Stundtals blir jag nästan orolig över hur kvällens huvudakt ska toppa det här.

Jag tillhör sannerligen den skara som uppskattade Josh Tillman mer innan han inför sitt senaste skivsläpp under sitt Father John Misty-alias gick och blev en vandrande högläsning av en sarkastisk twitter-rant. Även om han ännu inte nått Mark Kozeleks nivåer så är han på sitt tredje album farligt nära. Med detta i åtanke är det med ett visst mått av uppgivenhet jag konstaterar att han väljer att gå ut hårt med det nya materialet i konsertens början där de inledande sju låtarna hämtas från Pure Comedy. Det jämntjocka låtmaterialet lyfter aldrig och de malande textdrivna låtarna får inget riktigt liv i liveformatet.

Missförstå mig rätt, jag tycker att Pure Comedy är en ganska bra skiva, men om man känner att man börjat tröttna lite på karaktären Father John Misty så kan den vara lite utmattande att ta sig igenom. Speciellt då plattan rent musikaliskt saknar brist på både variation och den melodiösa lekfullhet som gjorde I Love You, Honeybear så oemotståndlig. Dessutom är självmedvetna sarkasmer om vår digitala tidsålder och det amerikanska samhällets förfall ett ämne som av uppenbara skäl avhandlats till leda under de senaste året. Även om Tillman måhända sparkar in öppna dörrar på ett väldigt stilfullt och fyndigt vis så är dörrarna som sparkas in likt förbannat öppna.

Under hela press-karusellen som omgärdat utgivningen av Pure Comedy har det känts lite som att Tillman fastnat i den pose, som om han sakta börjar bli lite obekväm med den sarkastiska och dryga karaktär han under de senaste åren så framgångsrikt skapat åt sig själv. Därför är det befriande att se att han ikväll tonat ner sin persona något och istället tycks vara mer intresserad av att fokusera på musiken.

Efter de sega inledande 45 minuterna lyfter konserten avsevärt. Material från samtliga tre skivor blandas och musiken börjar spreta åt alla möjliga håll på ett befriande sätt. Bandet skiftar ledigt mellan country, elektrisk pop, ballader och folkrock. Så här bra kompband har Tillman aldrig haft tidigare.

Det tio man starka bandet, komplett med piano, synthar och blås, målar upp en ljudbild och ett driv som stundtals påminner om The Nationals perfektionistiska indierock. När bandet verkligen får jobba i de mer varierade låtarna blir resultatet stundtals otroligt och den trötta inledningen känns som bortblåst. Dynamiken och samspelet mellan det organiska och det elektriska skapar en själfull ljudkuliss som är bra mycket mer intressant än den tillbakadragna och avskalade ljudbild som präglar konsertens inledning.

Musikerna får det att känns både logiskt och underhållande när man kastar sig mellan den tillbakalutade countryrocken i ”Real Love Baby”, trumpetdrivna rökaren ”Chateau Lobby #4 (in C for Two Virgins)”, underbara balladen ”Bored in the USA” och de euforiska versionerna av ”I Love You, Honeybear” och ”Ideal Husband”. Den magnifika avslutningen med ”Holy Shit” ska vi inte ens tala om. Egentligen är det bara den rätt vidriga disco-utflykten ”True Affection” som känns malplacerad.

Även Tillman själv tycks trivas bättre när han kastar sig fram och tillbaka mellan ytterligheterna i sitt låtmaterial. Då och då träder hans urballade scenpersona fram i spastiska utfall, men utan att någonsin låta det gå ut över musiken. Balansgången mellan det extroverta och det introverta skapar en oförutsägbar dramaturgi som bidrar med en intressant nerv under den sista timmen.

Överlag tycks samspelet mellan musikern Josh Tillman och showmannen Father John Misty fungera mycket bättre nu än någonsin tidigare, låt oss hoppas att det hörs på nästa skiva.