Mitt skivsamlande – eller när Harry mötte Fredrik

pexels-photo-196356

Det har redan skrivits mycket om den rådande vinyltrenden, frågor och försök till förklaringar till varför allt fler hakat på och börjat köpa vinylskivor. Förklaringsmodellerna bottnar ofta i det varma och knastriga som känns mer inbjudande än det sterila digitala ljudet.

Skivornas stora omslag är en annan. Att själva slutprodukten, med stora texthäften och bilder, väcker starkare känslor hos lyssnaren. Sonic Magazine skrev förra året ett helt specialnummer om skivsamlande. Ett ambitiöst bidrag och försök till att förklara, men också upphöja det nördiga samlandet till något mer allmänmänskligt.

Som ofta när jag läser dylika vittnesmål kommer jag på mig själv med att ifrågasätta sanningshalten i förklaringsmodellerna. Ofta när vi ombeds förklara varför vi gör någonting kommer vi bara längre bort från sanningen, för att slukas av lögnens vidöppna gap. Det är inget konstigt i det, att vi ljuger. Hur skulle vi kunna göra annat när vi ombeds förklara det oförklarliga, sätta ord på det känslomässiga. Att sätta ord på en känsla och intellektualisera en dragningskraft, kan inte göras med hjälp av annat än lögner. Nu har jag tagit del av tillräckligt många vittnesmål om det svarta guldets dragningskraft. Det är nog nu. Jag vill inte höra mer om det varma ljudet och hur människor dras till skivornas stora omslag.

Olle Ljungström (tack för allt!) inledde sitt sommarprat med en vädjan till lyssnarna. En vädjan om att vi skulle sluta vara så egocentrerade, sluta säga ”jag” i varje mening och envisas med att prata om oss själva. Olle gick sedan vidare med att säga: ”Kan vi inte prata om något som faktiskt är intressant. Kan vi för en gångs skull prata om mig?” Och någonstans där befinner jag mig nu, där jag inte längre vill höra om varför du samlar på skivor. Kan vi inte prata om något som faktiskt är intressant. Kan vi inte prata om varför jag samlar på skivor? Jag ska försöka ge en annan förklaring än den jag vanligtvis ger, om det varma ljudet och de stora omslagen. Jag ska försöka gå tillbaka till hur det hela började, i ett försök att ge en mer nyanserad bild.

För mig började det redan i högstadiet, i Ljusdal (folkmängd 7 259) i Hälsingland. Jag föddes av rätt föräldrar i fel kommun, upplevde jag det som då. Och eftersom att det var då det hände, är alla andra efterkommande förklaringar mindre sanna, en grövre lögn, än den förklaringen. Ljusdal var fel för mig då eftersom att det inte fanns någon tydlig riktning, inget framåtskridande. Eftersom att jag inte intresserade mig för bandy, bilar eller skotrar. Jag orkade faktiskt inte ens bli färdig med körkortet. Jag gillade tåg, bussar och musik i en by som saknade såväl linjetrafik som skivbutik. Jag dömdes i och med det redan tidigt till en förtynande tillvaro av utanförskap. Livet handlade mer om att uthärda och vänta än att uppleva.

I den kontexten mötte jag Harry och det berömda knastret för första gången. Det var i de tidiga tonåren och pappa hade nyligen påbörjat min Beatles-undervisning. Han talade ivrigt om Harry Nilsson, som en av de största och mest glömda från 70-talet. Då han inte kunde finna CD-skivan han ville spela för mig någonstans, gick han likt Dante ner i underjorden (vår källare) och kom tillbaka upp igen med sin gamla skivspelare och albumet Nilsson Schmilsson.

4f6732b21ba4461ac641d92eab4e313c

Beslutsamt skruvade han fast tonarmen, fäste en ny pickup, justerade nåltryck (med en nålvåg) och ställde in antiskating. Åtminstone förstår jag idag att det var det han gjorde. Där och då funderade nog jag på varför han började leka med mekano utan rimlig förklaring. Men pappa förklarade att det var en antik musikspelare han byggt ihop, en grammofonspelare. Jag granskade skapelsen när skivan började snurra, såg nålen sänkas ner över den roterande svarta plastbiten. Det sprakade till – det barocka pianot – Nilssons trollbindande röst – och sen blev det sig aldrig likt igen. Mötet med vinylskivan i och med låten ”Gotta Get Up” delade upp mitt liv i ett tydligt före och ett efter, det ser jag nu.

Jag kan inte säga vad som var mest avgörande för att jag själv skulle börja samla skivor. Var det min pappas lyckliga min där han satt och sjöng med, och kom ihåg varenda textrad på en skiva som samlat damm sedan 70-talet? Eller var det faktumet att jag kom i kontakt med en sådan fantastisk juvel som albumet Nilsson Schmilsson på vinyl första gången? Att vinylskivan och den något obekväma processen som föregått lyssningssessionen på något sätt blev förknippat med att komma i kontakt med nya världar och intryck. Är det därför jag tillbringat så många timmar i dammiga skivbutiker och antikvariat? Alltid sökandes efter nya portaler. Kanske planterades en känsla av att konsten blir som vackrast när den måste sökas efter i en källare med ficklampa.

Nilsson Schmilsson finns fortfarande här i min skivsamling, tillsammans med ett tiotal till av min pappas skivor. De flesta hade han nämligen gjort sig av med när CD-skivan kom, för att spara plats. Vi lyssnade aldrig någonsin på den tillsammans igen efter det. Och jag spelar den sällan själv, då det blir för smärtsamt. Ett liknande förhållande som jag har till Dostojevskijs roman Idioten. Jag äger den och vet att den är briljant, men jag vågar inte riktigt gå in i den världen en gång till.

När pappa förklarade bristen på skivor i källaren med att han gjort sig av med samlingen på grund av platsbrist, slog det mig som något oerhört sorgligt. Som att rummen plötsligt blivit för trånga för människan som byggt det. Som att rummet tar kontroll över oss istället för tvärtom. Kanske är det därför jag gillar att samla mer än jag kan förvara. Kanske bestämde jag mig redan då för att aldrig låta ett rum diktera mina villkor.

pexels-photo-132776

På senare tid har tanken på min far dykt upp mer frekvent när jag bläddrar i skivbackarna runtom i Stockholm. Ibland blickar jag runt och ser till min fasa att butiken är fylld av män i blommiga skjortor och skägg, som bläddrar bland skivor som producerades på den tid då våra fäder hade blommiga skjortor och skägg. Det är fasansfullt och hotar den originalitet jag gärna tillskriver mig själv. Det är också fasansfullt därför att vi blir likt en subkultur utan manifest. Lite som att upprorens tid är förbi. En generation som inte ens försöker göra tvärtemot sina föräldrar, utan istället stoltserar med att man genom konsekvent bakåtsträvan nu både ser ut som och lyssnar på samma saker som farsan eller morsan gjorde 1975. En generation som skräms av sin egen samtid, som hellre blickar bakåt än framåt.

Vad hade hänt om Johnny Rotten gjort det? Hade Sex Pistols blivit ett rockabillyband som glatt blinkat åt sina stolta föräldrar när de suttit i första bänkraden och myst? Det är ju en hårresande tanke och det absoluta slutet för all kulturell utveckling.

Sedan finns en annan del i mig som tänker att ett uppror är just vad detta handlar om. Fast ett uppror som mer handlar om att dra i handbromsen och blicka bakåt, att tvinga fram ett minne och en renässans av den kultur som en gång varit den rådande.

Jag föddes några år innan den absoluta IT-revolutionen, men har ändå växt upp i ett klimat där allt blev mindre och mindre, tills det nästan inte fanns. Under familjens bilresor hann jag med att gå från en freestyle till en bärbar CD-spelare till en minidisc som sen blev en Ipod. Nu åker jag inte i baksätet längre, och nu har jag inget behov av en MP3-spelare då allt jag behöver finns i telefonen.

Min far slukade allt detta och tyckte att utvecklingen var fascinerande och praktisk. Kanske var det för att han redan befunnit sig i det fysiska rummet där musiken fortfarande gick att ta på? Där det fortfarande gick att vandra runt i en skivbutik och känna på omslagen, provlyssna och snacka med personalen innan du slog till och köpte. En tid där du inte kunde överkonsumera musik på samma sätt som du kan idag, och därför lärde dig att uppskatta den desto mer.

Pappa tittade förbryllat på mig ibland när min skivsamling och min anläggning bara växte, i takt med att hans blev mindre och mindre. Kanske är det just ett uppror det handlar om. Ett uppror där generationerna på något sätt bytt roller. Det vanliga är att den äldre generationen säger att det var bättre förr. Men nu när vi står där i våra blommiga skjortor, bland dammiga skivor, är det nästan som att det är vi som säger att det var bättre förr. Vi säger att det var bättre förr, till våra föräldrar som sålde sina skivsamlingar på grund av platsbrist.

För mig personligen kulminerade detta sökande efter den heliga graal för ett par veckor sedan, och tippade långt över gränsen till det parodiska. Det var när min mamma var på besök hemma hos oss. Hon tittade då långt och länge på min nyinköpta vintage-förstärkare från 1976 och utbrast: ”En sådan där förstärkare hade vi i slutet av 70-talet!”

Jag hoppas att det är ett uppror vi sysslar med och inget annat. Låt oss inte sälja av våra skivsamlingar när CD-skivan kommer tillbaka och blir cool igen. Låt oss behålla samlingarna den här gången, en gång för alla.