Vince Staples – Big Fish Theory

07a34a35ce7a1e865a8bc0418fb0caf6.1000x1000x1

Vince Staples har kontinuerligt tagit större och större plats på hiphop-scenen och med Big Fish Theory bevisar han att det är med all rätt.

Förra året släppte Staples EP:n Prima Donna där en del EDM-inslag låg och lurade, och som nu på Big Fish Theory har utvecklats till fullo. Jag personligen är inget större fan av EDM, men samarbetet mellan Staples och DJ:s/producenter som SOPHIE, Flume, Jimmy Edgar med flera, gör ändå att jag faller pladask för denna platta. Förutom detta omfamnas skivan av ett skönt elektrofunk/soul-sound som knyter samman hela albumet.

Staples är inte rädd för att utforska musiken och pröva nya kombinationer. Gästandet på Gorillaz senaste skiva eller det faktum att det nästan enbart är helt nya samarbeten som ligger bakom prodden på Big Fish Theory förstärker min bild av Staples som lite av en “mad scientist”. En musikens Dexter’s Laboratory.

Men det är framförallt kombinationen av texter och beats som som snärjer mig som lyssnare. De lite mer elektrovänliga beatsen som får en att skruva upp volymen till max blandas med melankoliska texter om ensamhet, vilket ger en härligt skruvad och paradoxal känsla som känns i hela kroppen. Speciellt i låtar som “Party People”, “Crabs in a Bucket” och “745”. Den sistnämnda kommer förövrigt vara med på alla mina playlists detta år. Textraden “All my life, pretty women done told me lies” sätter sig på hjärnan och vägrar släppa taget.

En grej som känns skönt med Big Fish Theory är hur självständig Staples blir. Jag kan tycka att Staples tråkigt nog hamnat lite i skuggan av Kendrick Lamar, vilket i och för sig inte är speciellt konstigt. Båda är Los Angeles-baserade, Lamar från Compton och Staples från Long Beach, båda har en säregen stil i både flow och textskrivande, och båda gillar att experimentera med musiken. På grund av Lamars framgångar är det lätt att se Staples som någon som går i Lamars fotspår. Men Big Fish Theory är skivan där Staples kliver fram ur skuggan och visar att han faktiskt står på egna ben. Så låten ”Yeah Right” där Kendrick Lamar gästar känns lite extra mäktig; som två kungar som delar broderligt på Kaliforniens rapscen.

Mindre bra i min mening är avslutande låten ”Rain Come Down” som blir lite väl mycket tråk-EDM i refrängen. Det känns förutsägbart, som att jag hört det 1000 gånger förut och kunde därför mer än gärna skippat. Men det är ett litet minus i jämförelse med det stora plus som är Big Fish Theory.

[Def Jam Recordings/Blacksmith Records, 23 juni]

8