Arenapunk med Rancid och Green Day på Scandinavium

Rancid arkivbild. Foto: Til Jentzsch/Rockfoto

Rancid arkivbild. Foto: Til Jentzsch/Rockfoto

Det är en strålande junikväll i Göteborg; precis en sådan kväll som jag önskade mig när det utannonserades att Rancid och Green Day skulle ha en gemensam konsertkväll på Slottsskogsvallen.

Dessvärre ändrades platsen med tiden och spelningen flyttades till Scandinavium. Om jag förstod rätt så hade banden inte tillstånd att spela så länge som de ville under kvällen. Hur som helst, det blev Scandinavium istället, och publikkön utanför ringlade sig lång redan tidigt på kvällen.

Rancid och Green Day behöver nog ingen närmre presentation, men en kort sammanfattning kan ändå vara på sin plats. Båda banden kommer från Kalifornien, slog igenom i mitten av 1990-talet, har vardera släppt drygt tio album och har spelat ett flertal tillfällen i landet tidigare (Rancid inte så ofta under 2000-talet dock). När de slog igenom konkurrerade de om radioutrymmet med band som Atomic Swing, Oasis och Soundgarden och jag minns mitten av 1990-talet som en ganska rörig och spretig musikperiod.

Det är inte fullsatt i Scandinavium men gott om folk (cirka 8000 är en officiell publiksiffra) när Rancid går upp på scenen vid 19-tiden. De inleder stenhårt med klassiska ”Radio” följd av ”Roots Radicals” och därefter ”Journey to the End of the East Bay”, ”Maxwell Murder” och ”The 11th Hour”.

Lisebergstornet en bit bort skakar och håller på att falla när blytunga ”Dead Bodies” rullar fram genom Scandinavium. Vi bjuds även på fina ”Ghost of a Chance” och ”Where I’m Going” från senaste plattan Trouble Maker.

Men det är ingen slump att scenen är vackert inramad av omslaget till en av genrens finaste plattor genom tiderna: …And Out Come The Wolves. Halva spelningen hämtas från den skivan och avslutningen är magnifik med ”Olympia WA”, ”Time Bomb” och ”Ruby Soho” – även om den näst sista inte är fantastiskt framförd denna kväll.

Cirka 35 minuter har passerat när Rancid lämnar scenen som kungar och vi är nog ganska många som hade velat höra några låtar till, men snacka om att sluta på topp.

Green Day. Foto: Pao Duell

Green Day. Foto: Pao Duell

En kort paus följer och tio i åtta börjar Queen-låten ”Bohemian Rhapsody” ljuda ur högtalarna följd av Ramones ”Blitzkrieg Bop” när den den rosa kaninen även traditionsenligt gör entré på scenen och drar igång publiken.

Det är inte mycket som har förändrats i inledningen sedan tidigare gånger när jag har sett Green Day och publiken svarar så klart på bästa sätt. Jag funderar på om det kan vara Billie Joe Armstrong som döljer sig i kanindräkten? Kaninen försvinner och till filmmusiks-tonerna till Sergio Leones The Good, the Bad and the Ugly kommer Green Day upp på scenen och inleder med ”Know Your Enemy” samt ”Bang Bang” och titelspåret från fjolårets platta Revolution Radio.

Därefter blir det ”Holiday”, ”Letterbomb” (Billie Joe Armstrong tar en längre sväng i publiken) samt ”Boulevard Of Broken Dreams” och publiken är verkligen med på noterna.

Detta är ingen konsert i vanlig bemärkelse. Detta är mer en rockshow och Green Day vill verkligen involvera sin publik så mycket som möjligt och de största beundrarna älskar det. För egen del gillar jag mycket av det Green Day har skrivit och spelat in på album men live blir det lite tjatigt med alla avbrott i låtarna där Billie Joe Armstrong skriker ”Let’s go crazy” eller ”Get your hands up in the air”. Jag vet att det är så när Green Day spelar, men denna onsdagskväll upplever jag det som extremt. Det händer i stort sett i varenda låt och tyvärr ofta precis när låten är på väg att lyfta rejält. Det mest störiga exemplet är i ”Hitchin’ A Ride” när publiken ombeds skrika ”Hey Ho” precis när låten ska dra iväg och skapa magi.

Men om man tänker bort alla dessa avbrott i låtarna och fokuserar på inramningen och den rockshow som jag faktiskt befinner mig på så är det stor underhållning och en fantastisk stämning. Vi bjuds på en storartad show av superartister och en gedigen låtlista. ”Paper Lanterns” och ”Going To Pasalacqua” från tidernas begynnelse (här hade jag hoppats på ”2000 Light Years Away”) spelas tillsammans med genombrottslåtarna ”Longview”, en ganska trög version av ”When I Come Around”, ”She” och ”Basket Case”.

Green Day. Foto: Pao Duell

Green Day. Foto: Pao Duell

Det skulle behövas extra utrymme för att skriva om alla låtar som spelas denna kväll, för det är många, cirka 25, och det tar lång tid att spela så många låtar. Cirka två timmar efter inledningslåten avslutas det ordinarie setet med Revolution Radio-låtarna ”Still Breathing” och ”Forever Now”.

Det blir extranummer i form av ”American Idiot” och ”Jesus Of Suburbia” och i dessa båda låtar förekommer nästan inga Let’s go crazy-inslag alls och jag funderar på hur en spelning med Green Day som bara fokuserar på att göra det bästa musikaliska av låtarna hade varit? Jag tänker att en låtlista med cirka femton av deras allra bästa låtar på en klubb som tar in max 1500 personer hade kunnat bli helt magisk.

Bandet går ut men Billie Joe Armstrong är kvar, denna gång bara med en akustisk gitarr, och spelar ”Ordinary World” från senaste plattan och avslutar hela spelningen med mästerliga ”Good Riddance”.

En av tre saker som jag främst tar med mig från denna spelning är Green Days oerhörda generositet mot sin publik. Vid flera tillfällen tas människor ur publiken upp på scenen och får sjunga, spela gitarr och trummor och jag kan gissa att det är fantastiska minnen för resten av livet. Jag kan även gissa att Paulina som spelade gitarr utmärkt och dessutom fick gitarren när hon lämnade scenen är lite extra nöjd idag. Det var ett oerhört fint ögonblick att uppleva när han gav henne gitarren.

Den andra saken är Operation Ivy-covern ”Knowledge” som, om man kan sin Rancidhistoria, kan upplevas som en fin och diskret hyllning.

Den tredje saken är Bilie Joe Armstrong. Trots alla avbrott i låtarna så är han en fantastisk artist och har även väldigt vettiga saker att säga mellan låtarna och gör det alltid på ett trovärdigt sätt. När jag ska gå och lägga mig så ekar hans stämma fortfarande i huvudet på mig: Let’s Go Crazy!