The Sounds – The Tales That We Tell

The Sounds släppte sitt framgångsrika debutalbum Living in America 2002, sålde skivor i rasande takt och turnerade frenetiskt över hela världen. Det gick inte att undvika kvartettens synthinfluerade tuggummipop – succéåren mellan 1992-2010 resulterade i att jag såg Maja Ivarsson med bandmedlemmar fler gånger än jag kan räkna. Visserligen bara i förbifarten, kan inte minnas en enda hel konsert, men minnet sviker. Det är ändå 15 år sedan bandet slog igenom. Tiden går.

Med åren har produktionsakten mattats och senaste skivan Weekend släpptes 2013 (året innan medverkade Maja i Så mycket bättre). Framgångarna uteblev och bandet hamnade i medieskugga. Medlemmarna har dock inte tappat lusten att spela tillsammans. Men är musikvärlden redo för ännu ett varv av Blondie-influerad popmusik? Det återstår att se.

Fyraspårs-EP:n The Tales That We Tell konkurrerar med samtida namn som Lorentz, ShitKid och Zara Larsson. The Sounds synthinfluerade rock ‘n’ roll känns dessvärre hopplöst daterad i detta sammanhang och bandets musikaliska idéer saknar riktning. Melodierna är dock inte helt andefattiga och låtarna präglas av ett driv som borde passa livescenen.

Mina främsta invändning riktas mot skivans retrotendenser; i grunden är det givetvis inga problem att återvända ett smörigt saxofonsolo från 80-talet, ABBA-doftande pianoslingor eller medryckande discogitarrer, men dessa influenser är ett hinder för att bandet ska kännas relevant 2017. Jag antar att The Sounds vill återfå sin forna stjärnglans och målsättningen stärks med Woah Dad! i ryggen, vilket automatiskt ger viss uppmärksamhet. Det återstår att se om publiken är med på noterna, men den musikaliska utvecklingen ser inte speciellt ljus ut. Målgruppen 30 plus är inte särskilt lätt att locka med tanke på ständiga huvudbry om barn och karriärer. Vemodiga ”Sail Into The Sun” – med snygga oljefatsinslag – kan möjligtvis passa till ett glas rosé på verandan.

Förra året kom raka och okonstlade ”Thrill”, som även finns med på denna skiva och det är en låt som ligger i linje med bandets obekymrade framtoning. Nu saknas dock den rätta energin och i likhet med generationspolarna Mando Diao håller inte låtidéerna för upprepade lyssningar. The Sounds gör egentligen inte bort sig men när produktionen siktar mot arenorna utan att ha förutsättningarna får musiken svårt att engagera. Utförandet håller inte samma klass som målsättningen.

[Woah Dad!, 16 juni]

4