Subkultfestivalen i Trollhättan har ambitionen att bli den ”nya Arvikafestivalen”. Metoden för att nå dit är att växa långsamt. Festivalen med fokus på synth och goth, som även har en del indie och metal på schemat (ett upplägg som känns igen från Arvikafestivalens glansdagar) är inne på andra året. Bokningarna har blivit större och besökarantalet har fördubblats.
Öppningsakten Dr. Arthur Krauses musik fungerar på ett liknande sätt. De svenska gothrockarna spelar i (mestadels) långsamt tempo med syfte att lyfta den, ännu glesa eftermiddagspubliken framför stora utomhusscenen Aura, högt ovanför molnen. Med Doktorns avgrundsdjupa barytonstämma över gitarrplink och storslagna synthmattor blinkar de ogenerat åt genrens brittiska 80-talsikoner. Framför allt Fields of the Nephilim. Och snyggare exkursioner i gothrockigt, storslaget stämningsbyggande vemod än konsertöppnaren ”Loveland” har knappast hörts sedan tiden då Fields of the Nephilim gjorde temaalbum om sumerer och ”dammade” sina läderrockar med vetemjöl inför konserterna (vilket de vid närmre eftertanke fortfarande gör).
Fredagens stora goth-händelse inträffar dock några timmar senare när She Past Away spelar på Stella, den mindre inomhusscenen. Den turkiska duon har på kort tid blivit en stor angelägenhet för kontemporär depprock, trots att de sjunger på modersmålet. Och även för de två hårt kajalsminkade herrarna går förebilderna att spåra till 80-talet. Till det dramatiska, kärlekskranka och trummaskinsdrivna sound vi förknippar med Clan of Xymox och Sisters of Mercy. Framtoningen är allvarlig, sammanbiten och helt i linje med musiken. När de, redan tidigt under setet, når fram till den karaktäristiska gitarrslingan i sin allra bästa låt ”Katarsis” är den gotiska euforin total.
Kvällens första headliner står för ett desto mer utlevande framträdande. Daniel Graves från Los Angeles har hunnit göra några Sverigebesök med sitt Aesthetic Perfection. Och han har utvecklats mycket genom åren. Ikväll är han en energisk scenpersonlighet som utan några problem fyller den stora festivalscenen flankerad av endast livekeyboardist. Musikaliskt har han gått från ett rätt strikt aggrotech-sound mot en mjukare, mer varierad och melodiös stil – vilket har varit ett steg i helt rätt riktning för honom. Daniel har en stark ”popröst” och live funkar det som bäst i kontrasterna mellan de mjukare och de hårdare partierna.
Bland fredagens svenska akter imponerar framför allt Red Mecca. Den elektroniska duon består av Jan Strandqvist – en gång i tiden keyboardist i legendariska postpunkbandet Brända Barn – och den, någon generation yngre, sångerskan Frida Madeleine. Det är inte bara Fridas röst som får mig att tänka på The Knife. Det är inte heller hela sanningen då även postpunken är närvarande. Red Meccas ljudbyggen har blivit än mer suggestiva sedan jag såg dem senast för två år sedan och Frida Madeleine har vuxit flera meter som frontfigur. Hennes lätt teatrala rörelsemönster är, i kombination med bakgrundsprojektionerna, fullständigt hänförande att se på.
Några timmar senare möter hon sin överkvinna. Els Pynoo från Vive la Fête är en psykotisk ballerina. En diva i rakt nedstigande led från Brigitte Bardot. I färd med att förföra dig för att sedan överfalla dig med en trubbig kökssax. I vart fall känns det som en trubbig kökssax i hjärtat när den belgiska electroclash-akten når fram till det skoningslösa skrik- och mangelpartiet i sin allra bästa låt ”Noir Désir”. Låten, som börjar som ett stillsamt electronummer och hinner starta om flera gånger under den utdragna liveversionen, avviker från Vive la Fêtes vanliga, högenergiska formel som annars rymmer lika delar electro och synthpop som fransk 60-tals-yé-yé.
Med kombinationen av ohämmat smittande partystämning och dekadent coolhet var Vive la Fête som klippta och skurna för Arvikafestivalen. De är en precis lika klockren bokning på Subkultfestivalen.