Fleet Foxes – Crack-Up

”The test of a first-rate intelligence is the ability to hold two opposed ideas in the mind at the same time, and still retain the ability to function” – så lyder den mest citerade raden från F. Scott Fitzgeralds novelsamling The Crack-Up, vars titel Fleet Foxes lånat till sin första skiva på 6 år. Fitzgerald uttrycker en idé som tycks vara sällsamt applicerbar på Seattle-bandets senaste alster så tillvida att man behöver hålla både en, två och tre tankar i huvudet samtidigt under lyssningen för att till fullo kunna ta till sig det man hör.

Fleet Foxes gled in i ett tyst och kompakt mörker under slutet av 2012 och en återkomst har inte varit en självklarhet. Sångaren Robin Pecknold, som nu mer än någonsin framstår som bandets motor och konstnärliga ledare, rakade av sig skägget, tog en paus från musiken och började på collage. Övriga medlemmar försvann till stor del helt från radarn. När bandet nu återvänder är det i en radikalt förändrad inkarnation.

Crack-Up är ett långsamt och ambitiöst konstruerat album som är betydligt mer musikaliskt expansivt än någonting bandet varit i närheten av tidigare. Melodi, dynamik och arrangemang, allt känns betydligt mer utvecklat än på någon av föregångarna. Musiken växlar mellan den sedvanliga folkpopen och progressiv jazz, kammarpop och mjuk krautrock. Orkestrala stråkarrangemang smälter samman med psykadeliska rytmer. Strukturmässigt har bandet inspirerats av västafrikansk gnawa-musik och etiopisk jazz (en bit av Mulatu Astatkes ”Tezeta” samplas till och med på skivan och Pecknold har i intervjuer lyft fram både Alemu Aga och Emahoy Tsegué-Maryam Guébrou som inspirationskällor).

Man undviker hela tiden konventionella låtstrukturer, få spår innehåller riktiga refränger eller verser. Varje låt består istället av till synes separata delar som den sakta flyter mellan. Lyssna på hur dynamiken skiftar i makalösa inledningsspåret ”I Am All that I Need / Arroyo Seco / Thumbprint Scar” eller hur den ljuvliga gitarrmelodin skär genom ”On Another Ocean (January / June)”. Singeln ”Third of May / Ōdaigahara” byter skepnad mellan att låta som en klassisk Fleet Foxes-låt till någonting fullkomligt annorlunda, något proggigt och suggestivt. Både medryckande och experimentell samtidigt. Nästan som för att markera hur bandet dekonstruerats till något annat, någonting större och mer komplext.

Skivan präglas genomgående av en otroligt fascinerande låtarkitektur. Icke-linjära övergångar som om delarna inom en låt medvetet placerats i fel ordningsföljd. Som om låtarnas textur är i ständig upplösning och förflyttning. Låtar stannar abrupt, stycken inom låtar tar plötsligt slut och viker av åt ett helt annat håll. Ofta är det någonting i en låt, ett stråkarrangemang eller en gitarrmelodi, som tycks röra sig i en helt annan riktning än övriga låten. Som ett vedträ som flyter uppströms genom låten, eller i alla fall i sidled längs ljudvågorna. Varje låt tycks innehålla minst två, ofta tre eller fyra, olika idéer samtidigt utan att för den sakens skull glida i olika riktningar. Som lyssnare blir man lätt förvirrad över var i en låt man ska lägga sitt fokus vilket öppnar en dörr för oändligt många olika möjligheter vid varje enskild lyssning. Nya detaljer tycks hela tiden uppenbara sig.

Att avkoda Pecknolds lyrik är ett äventyr i sig. En stor del av skivans tema cirkulerar kring vänskap, isolering och osäkerhet. Han virar sig kring metaforer och gåtlika formuleringar, nästan omöjliga att tolka utan sökmotor. Texterna fylls till bredden med litterära referenser och religiös symbolik. Utöver de uppenbara tematiska passningarna till novellen man lånat titeln ifrån finns det genomgående referenser till Knut Hamsuns roman Svält, grekisk mytologi, egyptiska gudar och amerikanska inbördeskriget. ”To be held within oneself is deathlike!” utropar han vid något tillfälle, nästan som en ironisk metakommentar till hur introvert och otillgänglig skivan är. Den uppenbara självmedvetenheten kan stundtals gå mig lite på nerverna, men samtidigt är detta referensiella labyrintbyggande hundra gånger mer intressant än de stundtals mediokra texterna från bandets äldre katalog.

Crack-Up är ett komplext verk, nästan som gjort för att missförstås som tråkigt eller segt av den som någon gång tolkat ”Blue Ridge Mountains” på akustisk gitarr vid en lägereld. Det är en skiva som kräver tålamod av sin lyssnare. En rimlig invändning mot skivan är att den möjligen är lite för smart för sitt eget bästa. Rent hantverksmässigt skulle jag inte påstå att skivan är överarbetad, men på ett teoretiskt plan kan man argumentera för att den möjligen är övertänkt. Den konstnärliga visionen tycks så komplex att Pecknold omöjligt kan förvänta sig att den relativt stora publik Fleet Foxes ändå har kommer uppskatta det här. Kanske kräver Pecknold för mycket av sina publik, eller så räknar han med att mycket kommer flyga överhuvudet på lyssnaren och skiter blankt i det.

Den som avfärdar allt som är konstnärligt utmanande eller intellektuellt ett snäpp över medel som pretentiöst kommer få en del att bita i med den här skivan. Det Robin Pecknold och hans bandkamrater egentligen på sätt och vis gör är att dekonstruera indiefolk-genren på samma sätt som exempelvis Wilco gjorde med americanan när de släppte Yankee Hotel Foxtrot eller som Radiohead gjorde med alternativrocken när de släppte Kid A. En risk är förstås att man missar målet, att skivan blir för inåtvänd för att tilltala någon annan än bandet själva, men ansatsen i sig är ändå beundransvärd. Att ta 6 år på sig att konstruera en skiva som fullt ut matchar de konstnärliga ambitionerna Pecknold möjligen kände att han inte fick utlopp för innan uppehållet. Skivans inledande textrad ”I am all that I need, and I’ll be till I’m through” bör om inte annat vara en indikator på att han är helt tillfreds med att gå sin egen väg. Det är uppenbart att Fleet Foxes lyckas hålla både en och två idéer i huvudet samtidigt utan att förlora förmågan att fungera, men frågan är om lyssnaren kan göra det.

[Nonesuch Records, 16 juni]

8