Jonas Jonk Haglund + Calle Thorell – lika barn leka bäst

Calle och Jonk. Foto: Samuel Isaksson

Calle och Jonk. Foto: Samuel Isaksson

Jonas Jonk Haglund  född och uppvuxen i Lerum – har varit en del av Göteborgs klubbliv längre än de flesta. I mer än 15 år. Bokenässonen Calle Thorell, med färre år på sitt CV, arrangerar 25-27 augusti femte upplagan av Svartedalen-festivalen (han anordnar även klubbkvällar). I våras arrangerade de sitt första gemensamma event på Holy Moly på Andra Långgatan i Göteborg. Daniel Andersson stämde träff för ett uttömmande samtal om allt mellan himmel och jord.

Min bild av Jonk och Calle är att båda är begåvade med förmågan att prata – den sociala biten sitter i ryggmärgen. Oavsett sammanhang ser de som sin uppgift att få gäster, vänner och bokningar att känna sig välkomna; bägge är medvetna om att ens rykte som arrangör bygger på förtroende, att en sköter sina kort rätt och håller sina ord. Och målsättningen är att göra varje kväll unik.

”Det är svårt att vara en bra arrangör om du inte är ett översocialt monster”

– Det är svårt att vara en bra arrangör om du inte är ett översocialt monster, säger Jonk med eftertryck. Man måste vara tjenis med de flesta, du vinner alltid på att vara schysst. Att umgås med människor är grundläggande. Ditt rykte är allt som arrangör, du behöver vara en skön person.

Vi sitter i baren på Holy Moly. Det är tidig kväll, de flesta är fortfarande hemma och stämningen är avslappnad. Ingången översvämmas av konsertaffischer och ger signaler om att det händer en hel del på västkusten: både i stor och liten skala. Från högtalarna hörs blues. Jesper Carlsson som ansvarar för lokalen står bakom disken; en eldsjäl som betytt mycket för stadens musikliv genom att bjuda in mindre band som saknar en naturlig scen och bland de mest frekventa besökarna hittas Jonk och Calle. Att bjuda in de amerikanska lo-fi-akterna TV Girl och Elvis Depressedly – i regi av nämnda duo – överträffade alla förväntningar.

Intervjun tar sin utgångspunkt i nämnda klubbkväll, men blickar både framåt och bakåt och ger en intressant inblick i Göteborgs musikliv. I fokus står två arrangörsprofiler som har mycket att prata om. Vi får bland annat reda på vem som är Zlatans motsvarighet i Göteborgs musik- och klubbvärld. Och varför Jonks utbildning som fritidspedagog hjälpt honom som arrangör, skivbolagsägare [Alleycat Records] och bokare.

Elvis Depressedly. Foto: Samuel Isaksson

Elvis Depressedly. Foto: Samuel Isaksson

Jesper förklarar att varje gång han sätter på Elvis Depressedly i högtalarna så frågar någon vad det är och spelningen i sig fyllde lokalen till bredden. Stämningen var på topp och Jonks sociala kompetens gick inte att ta miste på. Ett fullblodsproffs. Kvällen handlade om att ha roligt, umgås och fånga det unika i vardagen, med arrangörerna som nav och banden i fokus. Ett första samarbete som förmodligen kommer att leda till fler arrangemang – det snackas till och med om en gemensam festival.

”Det är inte alls omöjligt att vi slår våra skallar ihop och gör något framöver”

– Det är inte alls omöjligt att vi slår våra skallar ihop och gör något framöver. En festival nästa år, säger Jonk. Inget är klart, men vi har fört en diskussion. Vi gillar liknande grejer helt enkelt.

– Ja, ihop med lite fler folk, tillägger Calle och dricker upp det sista av ölen.

Jonk beställer tre nya öl, hälsar på en bekant och sätter sig igen. Det börjar fyllas på med gäster och vi har förflyttat oss till ett bord.

Ni måste vara nöjda med samarbetet. Mycket folk och bra band. En arrangörssuccé. 

– Det var jättekul! Nu var inte kvällen så mycket jobb för vår del [Svartedalen], vi satt mest och pratade med kompisar och gäster. Men det var kul att göra något tillsammans. Du har ju erfarenheten som inte vi har. Fast vi är ju inte så pjåkiga heller, skrattar Calle.

– Jag har hållit på länge, ni är nyare och jag tror verkligen att vi kan komplettera varandra på många sätt. Ungdomlig energi ska man aldrig underskatta, säger Jonk och småler. Jag tror på det här. Och man gör ju alltid saker på sitt sätt, är själv någon slags slentriangubbe, så det kan vara bra att uppdatera sig. Sen är samarbete viktigt.

Jonk förklarar att han är ett kontrollfreak, vilket kan påverka samarbeten negativt.

– Jag kräver nog att alla ska vara lika engagerade som jag. Har du inte gjort affischen än? Och så vidare.

– Det problemet har jag också, påpekar Calle. Allting händer dock inte på 100 sekunder och samarbeten kräver att man ger och tar. Men det som är inspirerande med Jonk är att det händer grejer hela tiden och det vet man. Det händer visserligen mycket med Svartedalen också, jag är kanske den ende som hängt med från början, omkring 2005 och då var det inte festivalen som den ser ut idag. Svartedalen har dock alltid byggt på att vi gör saker ihop. Det ska vara familjärt och en go’ stämning.

Efter att ha besökt Svartedalen vid flera tillfällen kan jag bekräfta att detta är en festival som bygger på gemenskap och bra stämning. Närheten till naturen förstärker denna känsla.

Det är ganska uppenbart att ni inte står och stampar, det ska hända saker. Men om allt ska gå av bara farten, är det inte lätt att en gör allt själv till slut? Att omgivningen känner sig överkörd.

– Det låter som du känner igen dig, påpekar Calle, småler och ger Jonk en vänskaplig knuff i sidan.

”Holy Moly-kvällen var ju ett ypperligt tillfälle att arbeta tillsammans och se om det fungerade”

Jo, ibland kan det nog hända att man inte hinner fråga innan man gjort ”uppgiften” själv. En är otålig. 

– Men samtidigt ligger det ganska mycket i uttrycket ”själv är bäste dräng”, replikerar Jonk. Vet man om att alla inte är lika drivna, är det lika bra att göra det själv för då vet man att det blir gjort. Sen jobbar man bättre tillsammans med vissa än andra. Det visar sig ofta ganska snabbt. Holy Moly-kvällen var ju ett ypperligt tillfälle att arbeta tillsammans och se om det fungerade.

Båda påpekar att det inte fanns någon ekonomisk vinning, utan kvällen beskrivs som ett bra sätt att lära känna varandra. Se om de hade samma tänk och grundfilosofi.

När korsades era vägar första gången?

– Jag skulle nog säga att det var genom Björn Westerlund, minns Jonk [gemensam bekant som spelar trummor i Alex Face, vars musik släpps på Alleycat Records].

– Jo, så är det nog, bekräftar Calle.

– Jag stod och pratade med Björn på Publik och du stod lite längre bort. Och så flikade du in en massa roliga kommentarer hela tiden och vi började tjöta lite. Då hade jag precis hört talas om dig via Joakim Fritzner [musiker], han pratade om dig som arrangör på Svartedalen. Han blåste upp dig som den mest fantastiske arrangör som han jobbat med: ”Han den där Calle, man tror ju inte att han har koll, men han har stenkoll, trots att han bara lallar runt… Men sen märker man att han styr allting, fast man inte trodde det”. En sån jävla skön beskrivning.

– Men det är en image också. Pratade med Björn för ett tag sedan. Han sa: ”De flesta tror ju att du bara är uppe i det blå, bara säger en massa dumma saker, men du är ju supersmart egentligen”. Vad svarar man på det, ”Häll käften”, skrattar Calle. Sen har vi lärt känna varandra lite bättre genom Sebastian Wendels.

– Ja, precis.

Sebastian har bland annat ett förflutet i What We Do Is Secret, arbetade tillsammans med Joel Borg [tidigare Luger, nu PR-byrån Borg & Lundell], men är även inblandad i Jonks skivbolag och har arbetat med Svartedalen de senaste tre åren, samt varit med och startat Black Valley Records (tillsammans med Calle, David Fjellsson och Patrik Carlsson). En så kallad spindel i nätet.

Calle, berätta lite om Black Valley Records. Ett skivbolag som bland annat inkluderar Sebastian.

– Just ni håller vi på att promota ett band som heter Sleepytown, men det började med att vi ville hjälpa Berg & Bedragare att få ut sin skiva [Hav med väggar].

– Själva storskottet går dock att spåra till South By Southwest i Austin för två år sedan. Det var jag, Sebastian, David och Sebastians fru Anna. Vi hängde även mycket med Kim [Abelsson/Woody West], gick på samma spelningar, umgicks och hade det lite gött. Vi började spåna på idéer om att starta något som man kunde göra lite allt möjligt med, inte bara skivbolag, utan även fester och så. Promotion med mera.

Han fortsätter:

– Men utgångspunkten var att band ofta är väldigt bra på att göra musik, men sämre på de andra delarna. Och vi spelar inte musik, åtminstone inte bra, men tycker att det är kul att bolla idéer.

Ja, det måste vara skönt för band att bara ha någon utomstående att prata med. Någon som inte tillhör den innersta kretsen. Nu låter det som att ni ska vara hobbypsykologer, men som du säger, bolla idéer. Som musiker finns det kanske bristande intresse för arbetet runtomkring.

– Ja, så är det ju, svarar Jonk. Man kan säga så här, att ha en fritidspedagogutbildning är inte dumt. Det kan vara bra för gruppdynamiken. Att bara vara med på rockturnéer, styra samtal i rätt riktning så att folk inte slår ihjäl varandra, kan vara otroligt nyttigt. Att ha ett band är som att ha ett förhållande. Och sen är det inte alltid bäst om sångaren tar intervjuerna, det är bättre att ta den som är lämpad. Jag vill med andra ord påstå, att det är väldigt få band som inte behöver en utomstående. Någon som är hyfsat opartisk, nu är jag dessvärre oftast insnärjd i banden på ett eller annat sätt.

För en tid sedan pratade jag med Tilde Hjelm och Amanda Elsa Larsson om vikten att samarbeta och detta samtal följer samma mönster. I vissa lägen kan det vara en fördel att jobba på egen hand, ta egna beslut, men andra gånger är samarbeten avgörande. En av fördelarna är att det blir lättare att nå ut i myllret av event och arrangemang, samtidigt har det blivit att svårare att få intresserade att betala. Att samarbeta underlättar således den ekonomiska biten. Angående problematiken med att få människor att betala, har Jonk en egen teori.

”Utvecklingen att allting ska vara gratis har även påverkat folks klubbvanor”

– Jag tänker så här! Det är 90-talisternas fel. Utvecklingen att allting ska vara gratis har även påverkat folks klubbvanor. Förutom att du inte ska köpa skivor, vill ingen betala entréer. Och alla vill ha gästlisteplatser. Även om jag älskar Andra Långgatan, så har utvecklingen varit negativ för klubbvärlden. Förut drack man bärs, sedan gick man och betalade entré för att se band och träffa likasinnade. En mötesplats. Idag går man på andra lång och stannar där hela kvällen. Vanan att betala entréer har försvunnit och det gäller tyvärr alla åldersgrupper.

– Ja, det är underbart att andra lång finns, men det går givetvis ut över något annat, säger Calle. Kvällen med de två fräcka amerikanska banden blev ju hur bra som helst, men att få besökarna att bidra med en slant till banden var inte lätt.

– Så ser det ut! Det är lätt att saker och ting urvattnas, påpekar Jonk. Gratisjobben tar udden av mycket. Idag vill ingen betala för att se en DJ, det går att få gratis på andra ställen. Det har hänt mycket de senaste åren, som gör det tuffare att överleva som arrangör.

– Men det som imponerar på mig är de som gör vad de vill och ändå överlever på det. Är man duktig och ihärdig, så lönar det sig. Och här tycker jag att du, Joel och Kim lyckats jävligt bra. Ni gör så grymma grejer och kan leva på det. Ni gör saker som ni kan stå för.

– Tack! Ja, det blir en hel del slit, skrattar Jonk.

Han påpekar att det blivit flera samarbeten – även om det mesta skett i egen regi – under åren, och det är tre namn som kommer på tal och dessa har varit högst delaktiga i Jonks arrangörskarriär: Joel, Kim och Matilda Sjöström. Sistnämnde var med vid de första klubbarrangemangen och drivande när Riot öppnade portarna på Röda Rummet vid Järntorget. Matilda var även med när Riot övergick till Clubb Slacker och fanns med när Pingisklubben skapades.

– Matilda har betytt jättemycket, men efterhand ville hon satsa mer på artisteriet. Jag har givetvis stöttat och promotat både Steget och Det Brinner. Hon är en fantastisk artist och vän.

Steget spelar på årets upplaga av Svartedalen. I övrigt hittas bland annat Rome Is Not A Town, Sea Lion och Maybe Canada.

Steget. Foto: Andreas Carlsson

Steget. Foto: Andreas Carlsson

– Att jobba mycket själv har emellertid varit påfrestande, så samarbeten välkomnas, säger Jonk. Det finns så mycket att vinna. Jag och Joel arrangerade exempelvis Showdown och jag samarbetar med Woody-Kim titt som tätt.

Det är uppenbart att Jonk hunnit vara med om både det ena och andra under sin karriär. Och vid en tidpunkt blev det för mycket.

”Såg mig själv som en superstjärna, men kraschade totalt”

– Gick ju in i väggen totalt för några år sedan. Det är först nu som jag är tillbaka. Såg mig själv som en superstjärna, men kraschade totalt. Jag kände att jag inte kunde boka någonting under den här perioden, hade bokat 6 månader framåt, men kunde inte ens vara bland folk. Då började jag bowla, för där kände ingen igen mig och där kunde jag vara lite ifred… Dricka några öl, kasta några klot.

– Men jag började långsamt ta mig tillbaka och man kan säga att jag gjorde min 35-årsfest som terapi, småler Jonk. Jag märkte att jag fyllde 35 på en lönefredag, så hyrde Pustervik. Det blev en så känslosam kväll och det var så fint med alla som kom och stöttade när jag mådde dåligt. Till kvällen bokades Steget, Snuffed By The JakuzaKristofer Åström, Bandet Alltså och Den stora sömnen. Lyssnade enbart på dessa band när jag mådde som sämst, så det var oerhört tacksamt att de ställde upp för en… Den stora sömnen återförenades till och med, vilket var sjukt stort för mig.

– Hela presstexten gick ut på att jag mådde dåligt ”jag hoppas att jag kommer må bättre, men så här är det”. Innan jobbade jag hela tiden, dygnet runt. I höstas försökte jag faktiskt jobba med andra saker vid sidan av. Jag hoppade in som extrapersonal på Mac Forums lager. Det var väldigt skönt med rutiner och fasta tider, att kunna gå till ett jobb och sen bara gå hem och ta det lugnt. Hade ingen fast anställning, men jag jobbade regelbundet en månad och sen har jag hoppat in då och då. Ska extraknäcka en del i sommar också.

– Men det är svårt att hinna med både jobb och musiken, så i höst blir det fullt fokus på musiken.

Fixade Kristofer Åström Mac Forum-jobbet? Har sett honom där.

–  Vi jobbade ihop. I december var det jag, Kristofer och Ian [Person] från The Soundtrack Of Our Lives. Vi paketerade paket och pratade skrönor om olika band.

– Underbart, inflikar Calle med ett leende.

– Anna Sahlsten i Stormen Gorm fixade förresten jobbat.

Hur började allt från första början?

– Det är en ganska annorlunda historia. Jag började arrangera på grund av att jag strippade.

– Detta har jag aldrig hört, inflikar Calle och tittar förvånat på Jonk.

Jonk berättar med inlevelse om en händelse som inträffade när han var 17 och blev inbjuden att medverka på en fest, där några tjejer skulle fira sin 18-årsdag.

– Jag och en polare var sådana som syntes och hördes väldigt mycket och då blev vi tillfrågade om vi inte kunde tänka oss att strippa. Det var till en tjejmiddag med ungefär 60 personer och som betalning skulle vi få komma in på krogen. Vi tackade ja bara vi fick vara anonyma, hade solbrillor och skidmask, men det slutade med att min polare blev alldeles för full och jag fick göra allt själv. Sen hade han spytt ner mina vardagskläder, så jag fick använda lackkläderna efteråt också.

– Hur som helst slutade det med att ägaren kom fram till mig och förklarade hur impad han var att jag genomförde hela grejen och då fick jag idén om att ha min 18-årsfest där, på krogen i Lerum. Det blev fullt hus och ägaren frågade mig om jag ville hålla i flera kvällar och då började jag köra temakvällar utan band.

– Därefter började jag samarbeta med Matilda i Göteborg. Vi tyckte att det hände så lite, ville ha något annat, något bredare… Målsättningen var att blanda 60-tal med indierock och samtidigt fånga en punkig känsla. Först arrangerade vi på Röda Rummet, sen på Haket.

Vilken musik gjorde tidigast intryck?

Toto! skriker Calle. Bara skämtade. Har tourettes och kan inte låta bli att skrika Toto. Du får fortsätta.

– [SKRATT] Från början var jag inne på hiphop… nu pratar vi MTV-eran. Jag och en tjejkompis var helt insnöade. Jag sparade alla mina veckopengar, vi skulle till London med familjen och mitt syfte var att köpa De La Soul-kassetter och det var då mitt musiksamlande startade. Sen har jag mer eller mindre livnärt mig på att boka psychobilly-band.

Spelar ni några instrument eller har ni varit med i band?

– Absolut inte! Jag ville vara en del av scenen, men inte lira. Jag har repat en gång, det var inte min grej. Alla i min omgivning hade spelat så länge så det kändes lönlöst, jag har dessutom scenskräck, skrattar Jonk.

”Men jag har inte tålamodet att nöta och sen går allt så jävla långsamt”

– Jag har spelat i olika band, svarar Calle. Men jag har inte tålamodet att nöta och sen går allt så jävla långsamt. Det händer ingenting. Och alla ska komma överens.

– Nu är kanske inte denna teori vattentät, men jag vill hävda att de som inte spelar i band är de bästa arrangörerna, de är dedikerade på ett annat sätt, förklarar Jonk. Personer som spelar i band har sin verkliga passion där, medan själva arrangörsskapet blir viktigast för oss som inte vill stå på scenen själva.

– Kan hålla med. I Svartedalen har vi haft som grundregel att man inte spelar på sina egna arrangemang, men det bröt vi förra året när Easy October och Berg & Bedragare spelade.

Hur går tankegångarna när ni bokar till festivalen?

– Mycket bygger på personliga kontakter och rekommendationer, saker man sett själv… Kompisars kompisar. Vi bokar sällan genom tips på mailen, vill gärna ha sett musiken live först. Och sedan är det viktigt med bredd, men dessvärre blir det oftast Göteborgsbredd. Vi har haft lite hiphop, Anoya. Vi strävar även efter att boka jämställt, både hårt och lugnt. Samtidigt blir det mycket band med gitarr.

– Nu har vi sagt att det är sista året med Svartedalen, fast så är det ju aldrig. Men samtidigt är det femte året med Svartedalen på det sättet som varit, naturnära, en slags fristad. Vi får se vad som händer framöver.

Jonk, vad arbetar du med i nuläget?

– Det är många bollar i luften. Turnerande band som vill ha gig, andra skivbolag som hör av sig, samarbeten och så vidare. Och nu är det festivaltider.

Men du lever på skivbolaget, att arrangera och boka?

– Ja!

Hur länge har det varit så?

– Nu ska vi se, jag är 38 nu. Jag var klar med min utbildning när jag var 22 och jobbade ett år som fritidspedagog… Alltså sen jag var 23, det vill säga 15 år.

– Satan i gatan, replikerar Calle.

– Men så gick jag in i väggen också, påpekar Jonk. Den musiken som jag gillar bär inte direkt ekonomiskt, kan man säga. Det har gått upp och ner, men jag ångrar ingenting.

När började du på allvar känna att musiken går att leva på?

– Det kom ju rätt snabbt när vi började köra Slacker på Henriksberg. Vi började gå tillräckligt med plus för att kunna ta ut en lön. Det mest magiska som jag och Matilda körde var Cirkus Miramar. Och vi hade HorrorPops, poppsychobilly-bandet. Det kostade så in i helvete och det var deras första Sverigegig, vi hade 700 besökare och gick 200 spänn plus. Under den här perioden hade vi alltid fullt. Det ena ledde till det andra.

Det måste kännas skönt så här 15 år senare. 

– Ja, det känns ganska härligt just nu, att man ändå gjort avtryck någonstans. Jag har ju aldrig läst music management eller något liknande, har skapat allt själv och då har det tagit tid att lära sig hur saker och ting faktiskt fungerar. I början trodde man att man visste, men nu har man lärt sig på allvar.

”Skulle man kunna kalla dig för musikgöteborgs Zlatan?”

– Skulle man kunna kalla dig för musikgöteborgs Zlatan? undrar Calle.

– Det hade varit awesome!

Men vem är klubbarrangörernas Zlatan? Kim?!

– Hmm, funderar Calle.

– Jag tänker Joel Borg, svarar Jonk snabbt.

– Bara för att han har A-Z , säger Calle med glimten i ögat [Joel Borg jobbar med PR för Zlatans egna klädmärke].

– Joel har gått en väldigt intressant väg. Han jobbade ju deltid på SKIVA [promitionsbolag], sedan Luger. Började visserligen med Denimzine, men tidningen var mer hobby.

Läste Denimzine slaviskt. Den tidningen har präglat mig mycket: vad man kan skriva om och att en inte behöver anpassa sig efter andra. Det går att skapa sin egen nisch, en behöver inte skriva om det mest uppenbara hela tiden. En kan jobba vid sidan om och ändå få mycket uppmärksamhet. 

– Jag hade det roliga uppdraget att korrläsa tidningen, det var för mycket särskrivningar, småler Jonk. Jag klagade så mycket så de bad mig läsa. Har väldigt svårt för särskrivningar. Tyckte även om det stilistiska, den var väldigt snygg i jämförelse med andra magasin i samma genre.

Sverige är ju inte direkt bortskämda med bra magasin.

– Nä, så är det ju. Ekonomiskt var det ju givetvis svårt och inte hållbart i längden. Riktigt tråkigt när den gick i graven 2009… Men då blev det What We Do Is Secret istället.

– Men du gjorde inga intervjuer? frågar Calle.

– Nä, inga texter. Men Joel var ju även med i Alleycat, men bara tre släpp, därefter hamnade han på Luger. Allt gick ju väldigt snabbt för honom sen, pang pang pang. Imponerande!

Ja, han är en av Sveriges mest framgångsrika personligheter inom musikbranschen. Nog pratat om andra, vad händer framöver?

– Jag ska nog försöka göra mer i höst. Nu har jag bara Slacker, Pingisklubben och Bowlingen.

Det låter som fullt upp [SKRATT]. 

– Men det är inte så mycket. Det är bara 9 arr i månaden. Sen vill jag vill verkligen ha en klubb som har 200-250 personers kapacitet för att man ska kunna ta hit en massa spännande akter. Jag vill kunna sätta band när de är små och se dem bli stora. Och nu är det även mycket jobb med Orkan.

Orkan. Foto: Niklas Gustavsson

Orkan. Foto: Niklas Gustavsson

Orkan har ju gått bra.

– Vi släpper ju fullängdaren i höst. Orkan är ett av de proffsigaste banden som jag jobbat med, de är sjukt drivna, engagerade.

– Annars är det sjukt mycket på gång med Alleycat nu så vi önskar bara att det kunde gå snabbare med vinlypressarna, då det är en olidlig väntan. Tanken är att kunna växa och expandera nu när Sebastian är med. Jag tror att vi kan komplettera varandra då vi har olika färdigheter och på det sättet bli ett bättre och mer välfungerande bolag. Förutom Orkan som släpper i september, väntar vi på Bandet Alltsås debut-LP, sjuor med Death Party, Tornet samt Hotet, så det är mycket in the cooking. Vi ser verkligen fram emot hösten!

– Och vi jobbar för fullt med årets upplaga av Svartedalen.

Jonk viftar med handen och vill gärna göra ett sista uttalande.

– Showdown kommer att vakna till liv igen i höst. Vi har precis gjort klart det sista och kommer att köra på Hängmattan på Musikens Hus. En perfekt lokal om du frågar mig. Det är en liten och tight scen men även flera rum så att man kan gå på klubben och ha ett bord för sig själv. Sitta och tjöta.

– Premiären blir sista fredagen i september och vi kommer att köra två fredagar i månaden. Det känns väldigt kul då Musikens Hus alltid legat mig varmt om hjärtat. Skönt folk som driver det, bra personal och väldigt trevliga vakter. Jag säger som min bolagspartner och vän Sebastian: ”Det blir superkul. Jag är superpepp. Det känns verkligen super!”.