The Embassy – i ständig utveckling

The Embassy, duon som bibehållit sin integritet och formats av sitt utanförskap, fyller 18 år. Fredrik Lindson och Torbjörn Håkansson slog sig samman 1999, två år senare släpptes debut-EP:n Sneaky Feelings och därefter stod Lindson och Håkansson i centrum för Göteborgs musikaliska utveckling. 2017 är The Embassy tillbaka och de är bättre än någonsin.

Från början var det tänkt att jag skulle träffa Fredrik på Jennys Place/Nordenskiöldsgatan i Göteborg (nära Slottsskogen för alla som orienterar sig efter Way Out West-kompassen). En restaurang som serverar mat från Kina, Thailand och Mongoliet; lokalens fulsnygga miljö överensstämmer med duons suddiga pressestetik. Nu blev intervjun via telefon och jag fick direktivet att ringa 20:01. Jag spelar The Embassys aktuella fyrasspårs-EP Background Music For Action People fram till utsatt klockslag. Tar fram mobilen.

Hej! Kul att intervjun gick att få till. Det är inte alltid lätt att få tiden att gå ihop.

– Ja, inga problem. Synd att vi inte kunde träffas, men det kan bli mer koncist via telefon. Är själv på promenad just nu.

Stänger av stereon (vill inte uppfattas som en galen fanboy).

Vi ska nog lösa detta på ett bra sätt. Ni har fått fin respons på EP:n. Bara glada miner. 

– Det är såklart roligt! Jag ska inte säga varför andra gillar musiken, men det kan nog bero på själva attityden i musiken. Det är enkelt, enkel house.

Er musik är i ständig utveckling, samtidigt går det alltid att höra de klassiska Embassy-melodierna i botten.

– Kul att höra, det är precis så vi vill ha det. Vi måste gå vidare på ett eller annat sätt.

”Vi har börjat med en sampling och sen tillfört Embassy”

Blev slutresultatet som planerat?

– Det är inte min sak att bedöma kvalitén, men hur skivan kom till var det intressanta för oss. Tidigare har vi nästan alltid börjat på gitarr, gjort en gitarrbaserad låtskiss och detta ville vi komma ifrån. Nu har vi istället börjat med soundet, sen har vi utvecklat själva melodin. Vi har börjat med en sampling och sen tillfört Embassy. Istället för tvärtom som det varit innan.

– Måste säga att arbetsprocessen har varit svårare, men det blev ett annat melodispråk som vi gick igång på och det räcker för oss. Hur bra det är får som sagt andra tycka till om.

Att stå fast vid sina principer kräver envishet och beslutsamhet – majoriteten tummar på sina föreställningar eller skiftar inställning när livet förändras. Exemplen är otaliga. En annan kategori är hycklarna, vars agerande motsäger det faktiska handlandet. Fredrik och Torbjörn har sedan starten varit benhårda på flera punkter: musiken ska spelas in och spridas på duons egna villkor och den ekonomiska vinningen är av mindre betydelse.

– Vi är ju för byteshandel i allra största mån, att ta bort pengar. Vi gjorde en spelning i Grammofonstudion i utbyte mot studiotid för den här EP:n till exempel. Det är så vi vill ha det.

Svaret borde vara klargörande för GP:s recensent Patrik Lindgren som i samband med en spelning på Storan i Göteborg 2013 frågade sig om medlemmarna var borgerliga eller socialister. Anledningen var svårigheten att kategorisera The Embassy. Och det stora genombrottet har med största säkerhet uteblivit på grund av duons aviga inställning, samtidigt har musiken nått en publik som lärt sig att uppskatta bandets nyckfullhet och diffusa framtoning.

”Det är en kombination av det konstnärliga skapandet i sig och motståndskultur”

Om det inte är pengar eller kommersiella framgång som lockar. Vad är drivkraften?

– Det är en kombination av det konstnärliga skapandet i sig och motståndskultur. Att peka på något man inte gillar med sin konst.

De politiska åsikterna ventileras minst sagt subtilt.

– Det är inte plakat direkt.

Är detta något som ni diskuterat eller är det en tyst överenskommelse?

– Nä, det är sånt som faller på plats naturligt. Ibland funkar det utan att man behöver komma överens. Andra band som man spelat i har man fått kämpa för att man tycker olika och inte förstår varandras hållning. Vi sliter på varandra, men vi är ganska bra på att samarbete genom att vi kommer vidare hela tiden.

Ni är inga nybörjare längre.

– Nä, precis, även om det inte har blivit så jättemånga album, tre stycken… Det är 18 år sen vi började.

Vid debutalbumet Futile Crimes från 2002 nådde det kommersiella utanförskapet sin första guldålder genom Broder Daniel och Håkan Hellström och 15 år senare skördar Henrik Berggren och Hellström framgångarna av sitt eget arv. Fredrik och Torbjörn har dock med envishet bibehållit sin position som ”indieband” och det är fortfarande skapandet som står i centrum. Och musikintresset är intakt – viljan att uppmärksamma bortglömda band i marginalerna har inte förändrats.

The Embassys nya skiva är döpt efter The Fire Engines debutalbum Lubricate Your Living Room (Background Music For Action People) från 1981. Kvartetten – med Davy Henderson i spetsen – släppte sin musik på Edinburgh-baserade Pop Aural label, som grundades av Bob Last och Hilary Morrison bakom Fast Product. En etikett som ofta anses ligga till grund för indiemusikens födelse. Bolaget startades 1977 och året därpå släpptes The Mekons debutsjua ”Never Been In A Riot”.

Med tanke på att The Embassy är verksamma i populärkulturens utkanter, är det minst sagt passande att de refererar till The Fire Engines och kulturen runtomkring. Detta är dock inte första gången som bandet lånar en titel av ett klassiskt indieband. Nämnda ”Sneaky Feelings” går att spåra till Flying Nun-bandet med samma namn.

”Det finns så mycket bra som gjorts som måste uppmärksammas och lyftas, som denna Fire Engines-slogan”

– Det finns så mycket bra som gjorts som måste uppmärksammas och lyftas, som denna Fire Engines-slogan. Den får inte falla i glömska. Vi lånar och hyllar våra musikaliska rötter.

Är det en slump att det blev just Fire Engines? 

– Jag läste nyss Popkiss [av Michael White], boken om Sarah Records, där sloganen Background Music For Action People kom upp. Jag hade inte hört den innan, så vi bara tog den, lite slumpartat. Men vi lyssnar inte särskilt mycket på Fire Engines, även om de alltid funnits med. Vi har dock kommit tillbaka till Sarah Records. Den lite mer avskalade poptraditionen.

Är du fortfarande lika intresserad av att leta reda på nygammal musik? Får en känsla av att musiken tagit upp mycket av din vardag. 

 – Ja, letandet är nog konstant, men jag lyssnar färre timmar per vecka. För min del har det blivit så. Jag är ju DJ då och då, kul att hitta musik att spela, det blir en drivkraft i sig. Att ha något nytt att spela.

Återvänder du någonsin till The Embassys gamla grejer?

– Jag tänker inte tillbaka direkt, men ibland kan man förvånas att vissa låtar är bra när man hör dem. Det är mest sådana tankar i så fall. Men vi refererar inte till vår musik på ett nostalgiskt sätt. Vi blickar framåt.

På nya skivan lyfter duon fram pianot, ett instrument som användes redan på debut-EP:n och låten ”No Thanks” (ett spår som även inkluderades på hyllade samlingsalbumet Life In The Trenches från 2011). Dagens piano är dock mer houseinfluerat.

– ”Lurking” från Tacking är också pianobaserad, så det är inte ett helt nytt grepp för oss. Vi ville fånga en minimalistisk känsla.

Berätta om upprinnelsen till de nya inspelningarna. 

– Rent krasst var det ju så att vi lyckades boka Superstar & Star till Sverige. De skulle ges ut på ett estniskt bolag och vi var i Estland och spelade. Av en slump råkade vi på bolaget som skulle släppa deras musik, vi frågade om de skulle ta dem till Europa och i så fall kunde vi hjälpa till att boka. Sen gick det några månader och slutligen hörde de av sig ”nu är det turné på gång”. Belgien och Tyskland var inbokade, så det vara bara att köra. Fick till en sylta i Göteborg och ett ställe i Stockholm.

– Då funderade vi på hur vi skulle få folk att komma att se Superstar & Star på en onsdag, ett band som ingen känner till. Det slutade med att vi bokade in oss själva. Och då kände vi oss tvungna att spela något nytt, annars hade det inte blivit roligt.

– Nu hade vi en bild framför oss, i det här sammanhanget ska musiken spelas upp och det gjorde att processen blev ganska målinriktat. Det är nog därför EP:n är relativt enhetlig i sitt sound. Pianobaserad liksom.

Ni släpper musiken på amerikanska kassettbolaget Gentle Reminder. Vad är det för etikett?

– Vet faktiskt inte egentligen! Det handlande mest om att det gick snabbt, grundtanken var att släppa på vinyl, men det blev en sån väntan, det var ett lite större bolag, och det gick emot vår action people-idé. Gentle Reminder hörde av sig från USA och sa att vi fixar det på tre veckor. Då körde vi på det.

”Jag är så trött på att trycka ner tolvor i en gul brevlåda”

– Kassett är ju mycket kitsch såklart, men det är ett enkelt format…. Lätt att skicka. Jag är så trött på att trycka ner tolvor i en gul brevlåda.

Men nu är musiken ute och det är dags att visa upp sig för en publik. Ni gör två spelningar, en på Gagnef-festivalen och därefter bär det av till Ukraina. Hur kommer det sig att det blev Kiev?

– Det vet jag inte. Vi har ju lagt ner allt vad bokningsbolag heter, så förfrågningar kommer till oss, och vi tar bara det som känns intressant. Det blir sällan några turnéer.

Men ni kallar ändå dessa båda spelningar för sommarturné.

– För The Embassy är det en turné, men kanske inte för Lars Winnerbäck. Två spelningar inom en vecka tyckte vi var en turné.

Det är ganska få band som vågar ta sig utanför de traditionella spelställena, även om många klagar över möjliga alternativ och så vidare.

– Det är mycket för vår nyfikenhets skull, det är kul att spela i London också, men detta blir något annat. Får man en fråga från Kiev så kan man inte tacka nej, det känns för spännande.

Hur är det publikmässigt vid dessa tillfällen. Alltid mycket folk?

– Nä, absolut inte. Det är ju verkligen en del av äventyret, vi har ju ingen aning innan.

Och releasespelning den 4 november. Det är en evighet till dess, ni hinner släppa ytterligare en skiva.

– Torbjörn bokade samma dag som vi släppte skivan, han påpekade att vi inte hade någon releasefest ”varför har vi inte det… men då tar vi en dag, vad sägs om den 4 november? Ja, det blir bra”.

Minst sagt spontant.

– Ja, mycket är spontant. The Embassy bygger mycket på det, vi måste hålla det så, för att det ska bli roligt. Jag tycker att vi kan unna oss det nu när vi inte har så mycket förväntningar. Det är ju bara vi två, inget bokningsbolag eller skivbolag. Ingen som kräver eller förväntar sig saker av oss. Det är ju vårt val, för alternativet med ett missnöjt bolag, är dödande för kreativiteten. Så spontanitet råder.