Gott om gamla klassiker när Skinny Puppy besökte Amager Bio

Arkivbild

Arkivbild

När Skinny Puppy spelade i Göteborg 1988 stod GP för en av de mest hånade konsertrecensionerna i svensk musikjournalistiks historia. Den dåligt insatte recensenten trodde på fullt allvar att Vancouverbandet propagerade för de grymheter som fladdrade förbi under scenshowen och lämnade konserten fullständigt vettskrämd.

Idag, nästan 30 år senare, är det lätt att göra sig lustig över Joachim Berners recension av det kanadensiska industrial-flaggskeppet. Men faktum är att de kan vara väldigt otäcka. Trots det stora och aldrig sinande engagemanget – mot bland annat vapen- och köttindustrin – har Skinny Puppy aldrig viftat med några pekpinnar. Istället har de valt att visa grymheterna och låta åskådaren dra egna slutsatser. Någon gång påstod jag att Morrissey övertygade mig att sluta äta kött. När jag tänker efter berodde det nog mer på Skinny Puppy.

Att den råa, metalliskt klingande musiken, till bandets stora bestörtning, har använts som tortyrredskap på Guantánamo Bay är kanske inte jätteförvånade. Något som Skinny Puppy svarade på med att skicka en faktura på $666 000 till USA:s försvarsdepartement för ”musical services”. Och med titeln på senaste albumet: Weapon (2013).

När de spelar på Amager Bio i Köpenhamn står dock äldre material i fokus. Att livesättningen numera rymmer en gitarrist tycks ha präglat setlisten (som förblivit oföränderlig genom den pågående Europaturnén). Jag räknar till hela fem spår från crossover-flirtande The Process (1996) – för övrigt sista albumet som framlidne samplings- och skräckfilmsentusiasten Dwayne R. Goettel hann medverka på.

I övrigt är det gott om gamla klassiker. För någon som ”vuxit upp” med bandet är sista halvtimmen av ordinarie set rena julafton med höjdpunkter som suggestivt skräckfunkiga EBM-stänkaren ”The Choke” och en fullständigt makalös version av ”The Killing Game” – kanske det närmsta de kommit en (förvisso sönderhackad) powerballad.

Det har gått sju år sedan Skinny Puppy var i Norden senast. Amager Bio känns proppfullt och det märks att besöket är efterlängtat. Sedan starten i mitten av 80-talet har deras liveframträdanden balanserat på gränsen till performance art. Ikväll är sångaren Nivek Ogre bland annat flankerad av en ”assistent” som springer omkring och river hål i hans tvångströja(?) och fäster gigantiska kanyler med karamellfärg(?) i hans armar och ben. Att se det är som att kliva rakt in i en Tim Burton-film.

Kvällens allra vackraste ögonblick är dock tveklösa karriärhöjdpunkten ”Worlock” från 1989, där de närmar sig klassisk skönhet på nivå med Mozart eller Beethoven. Ingen har någonsin fått till en mer fulländad blandning av kaos, maskinellt oljud och sköra vackra melodier.