Vallenfyre – Fear Those Who Fear Him

vallenfyreftwfh

Gregor Mackintosh är mest känd för att förtjänstfullt ha lett Paradise Lost från doomig döds via gothmetall och The Sisters of Mercy-rock tillbaka till doomig döds under de senaste 30 åren.

Medan Nick Holmes fick ett sidokneg i form av growlare i svenska supergruppen Bloodbath, spred Mackintosh sina vingar över ett eget, mer extremt projekt. Vallenfyre är nu inne på sitt tredje album och är – vågar jag påstå – bättre än någonsin.

Debuten A Fragile King hade sina poänger, och uppföljaren Splinters lät förvisso inte exakt likadant, men höll ungefär samma kvalitetsnivå. På Fear Those Who Fear Him är ribban höjd ett snäpp, och frågan är om Vallenfyre kan bli bättre än så här.

Materialet är det inget fel på och framförandet går absolut inte att racka ner på. Däremot har crustig HM2-döds sina begränsningar. Det går ju bara att slänga in så många taktbyten, tonartshöjningar, trumfills och melodier innan det närmar sig upprepning. Det är liksom ingen slump att Vallenfyre är som bäst i de längre, tyngre spåren, där ramarna är mer tillåtande.

”An Apathetic Grave” och ”The Merciless Tide” hade båda mycket väl skulle kunna ha återfunnits på en nutida Paradise Lost-platta, fast med en något mer polerad produktion. För genredemonen Kurt Ballou har rattat fram ett riktigt rått sound som inte skulle passa Paradise Lost, men är perfekt för Vallenfyre.

Kort sagt är det här stundtals alldeles jättebra, men precis som sina två föregångare så saknar Fear Those Who Fear Him det där lilla extra. Vilket som sagt beror mer på genren han valt att verka inom än på Gregor Mackintosh själv.

Stabilt, sa Bull.

[Century Media, 2 juni]

6