Många är artisterna som säger sig göra precis det som faller dem in. Färre gör det. Till exempel är det ganska få artister som följer upp ett superhyllat debutalbum med att först släppa knarkrockig gitarrpop under annat namn – för att sedan göra flummig elektronisk rymdmusik till en uppsättning av kultklassikern Aniara.
Andreas Kleerup verkar helt ointresserad av att passa in.
I Så mycket bättre syntes han virra omkring i en jolle, hela tiden på gränsen till att kapsejsa. Det är en fin metafor för konstnärligt utlevande. Och egentligen vill nog Kleerup bara sitta i ett hörn och pilla med sina synthar, upptäcka nya landskap, skapa oändliga loopar. Fick jag en hit? Jaha. Tyckte folk om mig? Jaha.
Många har nog funderat på vad som skulle komma härnäst från Sollentunasonen. En stenhård platta full med kriminell pistoldisco? Något nytt med Me And My Army? Ett stort internationellt artistsamarbete?
Fuck you. Andreas Kleerup släpper en EP där han tolkar sig själv. Recapture släpps på egna labeln Bully the Bullies och består av sex akustiska låtar. Fem av dem har vi inte hört Kleerup sjunga tidigare; här finns till exempel nedtonade versioner av hits som ”Longing For Lullabies” och ”3am”. Sistnämnda låt är i originaltappning en personlig Kleerup-favorit. Marit Bergmans mjuka röst kontrasterade 2008 perfekt mot Kleerups hypnotiska ljudbygge.
På Recaptures version framstår Kleerup som själva antitesen till Bergman. Faktiskt tycks han svara henne. Nio år senare har meddelandet nått fram genom rymderna till en iskall mottagare som hånfullt returnerar samma fraser. Kleerup låter sliten och elak. Tillsammans med ett hurtigt handklapp, en pliktskyldig orgel och lömsk gitarr känns det förvånansvärt relevant. Det är EP:ns bästa låt.
På ”Until We Bleed” 2009 lät Lykke Li som Drömhus och låten som ett deppigt skogsrejv. På nya, sakrala ”Until We Bleed” sjunger Kleerup enastående desperat. Det låter som träd som faller. Det är en fascinerande omdaning.
Kleerups Recapture är sagan om en man som ville harpunera sina mest kända låtar; slakta dem ömsint och mata resterna med sorg. Berättelsen om en hitmakare som frivilligt stiger ner från tronen, tar av sig kronan och börjar gräva.
Det är självklart inte bra hela tiden: ”The Only One” (av Me And My Army) låter exempelvis fånigt likt originalet och känns helt meningslös.
Men det luktar jord om hela EP:n. Och Kleerup låter så ohyggligt trött. Så uppgiven.
Sammanfattningsvis har Recapture ingenting med dans eller glädje att göra. Däremot är det en utmärkt EP för djupa depressioner, för efterfester när de sakta övergår i medvetslöshet.
[Bully the Bullies, 26 maj]