Whitney Rose levererar lysande country

Whitney Rose @ Lilla Hotellbaren, Stockholm, 2017-05-21
Foto: Sofia Blomgren/Rockfoto
Whitney Rose @ Lilla Hotellbaren, Stockholm, 2017-05-21 Foto: Sofia Blomgren/Rockfoto

Att göra musik som benämns som retro är omåttligt populärt idag. Ofta brukar det gälla klassiska musikgenrer som country eller soul, vilka då benämns som retro-soul eller retro-country. Ibland kan jag tycka att den där retro-svängen blir lite väl, och jag kan känna att det är bra mycket bättre att lyssna på den ”äkta” musiken, den som inspirerade artisterna i fråga. Men ibland gäller den devisen inte. Framförallt inte när det kommer till country. Countryn kan få vara hur inspirerad den vill av äldre tider. Så länge det är en bra story och skolboksriff från en ylande Telecaster (ja, det måste vara en Telecaster) faller jag oavsett. Whitney Rose är en sådan artist, som bjuder på båda delarna. Söndagen den 21 maj ställde hon sig på Lilla Hotellbarens scen i Stockholm för att bjuda på en show som kommer hänga med länge.

Men innan Rose avhandlas måste förbandet lyftas fram, Marlene Oak. I fronten en mycket  kompetent sångerska backad av ett minst lika kompetent band. Ibland får Sverige ganska mycket ros för att vi kan odla fram både bra country och bluesartister, varför vi kan det vet ingen. Men en sak som är säker är att Marlene Oak och hennes band mer än gärna får stå som prima exempel på just förmågan att få fram bra band som spelar riktigt lysande sånger som är, ursäkta klyschan, äkta.

Under en snabb pratstund med bandets gitarrist och sångerskan själv försökte jag luska fram om någon debutskiva var på g, men tyvärr verkade det inte så. Tills vidare tål EP:n från i fjol att spelas igen.

Tillbaka till Rose. Hon flyttade från Kanada till den amerikanska delstaten Texas. Kanske den delstat som producerat den mest råa countrymusiken i världen. Ödemarker och spritdränkta syltor ger tydligen bra material för denna fantastiska genre, och Whitney Rose har sannerligen tagit vara på all inspiration delstaten givit henne.

Bandet, som inklusive huvudpersonen, bestod av fyra personer hade vid konsertens genomförande turnerat i nästan fyra månader, vilket borde ha tröttat ut dem. Men icke. Rose och hennes band gav en honky tonk-uppvisning av stora mått. Det bjöds självfallet på material från hennes lysande South Texas Suite, från vilken ”Lookin’ Back on Luckenbach” gör sig lysande. Att hon hittat rätt outlaw country-hål att inspireras från står tämligen klart, Luckenbach har en minst sagt framskjuten ställning inom genren.

Utöver att spela upp sitt eget material bjöd hon även på ett par riktiga hits från svunna tider. Bland dessa återfanns ”Two More Bottles of Wine”, som Delbert McClinton skrev och Emmylou Harris gjorde till en gigant inom genren, ”Suspicious Minds” som ”Hooked On a Feeling”- skribenten Mark James skrev och den store Elvis gjorde till en klassiker i Memphis. Och sist men inte minst blåste hon av Lesley Gore-klassikern ”You Don’t Own Me”. Ett framträdande som kvalar in som den bästa energiurladdningen jag sett på länge. Jävlar vad hon tog i.

Som helhet var det en fullständigt lysande upplevelse. Men sen är jag ju också svag för ylande Telecasters och texter om Texas. Men utöver det musikaliska var det något annat som slog mig, nämligen publiken. Den var härligt blandad. Från de som, no offense, skulle kunna ha sett Elvis skaka höfter på en svartvit tv under slutet av 50-talet, till yngre förmågor som förmodligen precis börjat upptäcka den fantastiska countryn genom en artist som Whitney Rose, något som, tillsammans med musiken, gjorde mig mycket lycklig. Så tack Whitney Rose (och så klart Marlene Oak) – kanske är countryn på väg att få det uppsving den behöver.