Cody ChesnuTT: ”Mitt mål är alltid att vara så öppen som jag bara kan”

1

Det är en solig eftermiddag i Stockholm när jag glider in i Studion i Kulturhuset, där Cody ChesnuTT ska spela senare under kvällen. Cody är på turné i Europa i samband med lanseringen av sin kommande skiva, My Love Divine Degree som släpps den 2 juni.

Jag bevittnar ett soundcheck med bandet, där Cody nästan innesluten i sig själv vandrar av och an längst scenen – som om han försöker få kroppen, hjärnan och hjärtat att enas om vad han vill förmedla till sina bandkollegor i form av instruktioner. Efter att jag fascinerat stått och tittat på det som utspelar sig på scenen vinkar någon i Codys crew åt mig och meddelar att Cody är redo för intervjun. Vi slår oss ner i ett avskilt rum bakom scenen och påbörjar vårt samtal.

Du släppte ditt debutalbum The Headphone Masterpiece 2002, följde upp med Landing On A Hundred 2012 och nu släpps snart det tredje albumet My Love Divine Degree. Utöver några samarbeten i enstaka låtar, samt ditt musikaliska bidrag till den Oscarsvinnande filmen 12 Years a Slave, är detta i stort sett vad din katalog består av, efter 17 år som soloartist. Hur kommer det sig egentligen att det dröjer så mellan dina skivsläpp?

– Det handlar väl egentligen om att jag tillåter livet att komma mellan mig och produktionerna, för att få till ett så gott resultat som möjligt. The Headphone Masterpiece föddes ju i mitt sovrum, med endast en fyrakanalsbandspelare spelade jag in ett 36 låtar långt dubbelalbum där jag själv spelade alla instrument. Jag gjorde allt det under loppet av sex månader, och blev väldigt uttömd och utmattad av den processen. Efter det kom jag till insikt om att det är bättre att inte stressa.

Hur låter den kommande skivan i jämförelse med dina tidigare släpp?

– Lite som en mix av de förra två. På The Headphone Masterpiece hör du mig som sagt i ett sovrum, med bara en fyrakanalare, trummaskin och mina instrument. På Landing On A Hundred däremot, hör du mig i studion spela live med ett fullt band.

”Jag känner dock att jag måste ta mig tid att studera jazzkartan”

– Nu på den kommande skivan My Love Divine Degree är jag återigen ensam i studion, med massor av instrument och friheten att experimentera. Vad jag önskat här är att kombinera det där fria, organiska och råa soundet från The Headphone Masterpiece med det något mer polerade soundet från Landing On A Hundred.

Hur började allt egentligen för dig? Växte du upp i ett hem med mycket musik?

– Absolut, jag växte upp i en väldigt musikalisk familj. Jag var hela tiden omgiven av min mors bröders musikval. Allt från den bästa Motown-soulen och Parliament-Funkadelic till den bästa popmusiken. Dessutom var min mormor ett stort jazzfan, så där fanns också Ella Fitzgerald och sådant.

Jag tycker man kan höra en hel del jazzinfluenser i din musik. Jag tänker också på Coltrane och Miles Davis. Stämmer det att du influerats av dem?

– Jag upptäckte dem senare i livet, efter The Headphone Masterpiece. Det var i en period när jag verkligen ville växa som kompositör och hitta nya uttryck. En vän introducerade mig till Miles Davis Kind of Blue. Sen tog jag det därifrån och lyssnade på Coltrane och sen Mingus. Jag känner dock att jag måste ta mig tid att studera jazzkartan på ett djupare plan.

Det finns en textrad i låten ”Everybodys Brother” som lyder ”I used to smoke crack back in the days…” Jag och många med mig tolkade detta som en förklaring till din tioåriga frånvaro, att låten var biografisk. Jag tror dock att jag läst någonstans att låten egentligen handlar om din farbror?

– Den handlar framförallt om min farbror, men också andra personer i min närhet som kämpat med drogmissbruk. Jag träffade ibland människor i kyrkan som delade sina livshistorier med mig om hur de tagit sig ur skiten. Jag ville sätta dessa människor i centrum, framför själva händelsen istället för mitt i det, som ofta är det som skildras. Det var väl egentligen ett tema för skivan i stort, att överleva tragedier, förlora familj och vänner men komma ut på andra sidan med en mer positiv syn på tillvaron.

– Jag försöker alltid observera min omgivning här i livet, och ibland hör jag saker, och sen får jag en insikt om hur jag ska närma mig det musikaliskt. Mitt mål är alltid att vara så öppen som jag bara kan, för att kunna närma mig dessa komplexa universella teman och genom min musik göra dessa teman mer greppbara. Jag försöker att identifiera det gemensamma, det som gjort att musik kommit att kallas för det universella språket.

Kärnan i varje människa?

– Ja, själen i oss, som du kan känna igen i all typ av bra musik oavsett genre. Om artisten eller vem som än kommunicerar det är uppriktiga så kommer själen i det att bli synlig. Det är det jag försöker göra.

url

Brukar du själv lyssna på mycket musik under de perioder du arbetar med ny musik i studion?

– Jag försöker att gå in i min egen värld då. Som alltid hör jag ju saker när jag undersöker olika musikaliska landskap. Men när jag väl är i studion är jag mestadels i mitt eget huvud. Jag vill vara säker på att det jag ger ut kommer från en originell plats, min plats. Att min identitet är det som hörs klart och tydligt. Jag har lyssnat på musik tillräckligt för att ha ett grepp om vad det är jag vill uttrycka, men kan fortfarande lyssna efter specifika ljud som finns därute, internalisera det och tillåta det att komma ut på ett naturligt sätt. 

Keith Richards beskrev det som att Stones under sextiotalet var rastlösa i studion och mest av allt ville ut på vägarna och möta publiken, medan Beatles däremot helst av allt ville stanna kvar i studion och slippa publiken. Är du själv Beatles eller Stones här?

– [skrattar] Jag älskar verkligen processen i studion, att befinna mig i mitt eget huvud med en känsla av att allt kan hända. Samtidigt älskar jag interaktionen med publiken, spontaniteten där och möjligheten att skapa ett gemensamt ögonblick. För det är ju vad det handlar om där, att möta människor, interagera med dem och göra det tillsammans snarare än att visa upp dig själv. Det är i alla fall så jag ser på det när jag går upp på en scen.

”Att vara i studion är helt klart som en dröm för mig”

– Men att vara i studion är helt klart som en dröm för mig, för det finns ingen ände på vad du kan göra då. Du måste dock bli disciplinerad nog för att veta när det är dags att sluta, när det är bra nog. Annars kan det pågå i all evighet.

Hur kom det sig egentligen att The Roots kontaktade dig för ett samarbete redan innan du släppt din debut?

– Som vi pratade om tidigare släpptes ju The Headphone Masterpiece officiellt 2002. Men redan ett år tidigare gav jag bort samplers med typ 10 låtar. Ishmael Butler från Digital Planets fick på något sätt en kopia, som han gav till sin journalistvän Dream Hampton, som i sin tur var väldigt nära vän till Questlove.

– Historien som jag har hört är att Quest och Hampton var ute och körde bil en dag, medan hon lyssnade på samplern. De hade tydligen en vänskaplig tävling om vem som kunde finna den bästa undergroundmusiken, så när Quest ville veta vem jag var vägrade hon berätta. Men när hon sedan stannade till för att handla så passade Quest på att kika igenom hennes väska, fann samplern, där jag hade min kontaktinformation. På den vägen var det sedan när deras team kontaktade mig och frågade om jag ville samarbeta.

– Vi försökte sedan få till låten vid ett tillfälle, men det sket sig av någon anledning. Det lät inte rätt den gången helt enkelt. Andra gången vi träffades var i Jimi Hendrix gamla studio Electric Ladyland, och då spikade vi den. Och det är den versionen som du hör idag.

Det får mig att tänka på en artikel i The Guardian där du omskrevs som den nye Hendrix. Hur reagerar du när du hör sådant? Är det något du uppmuntras av eller skapar det press?

– Nej det är ingen press, utan jag mottar det väldigt ödmjukt fast med en nypa salt. Jag vill hålla mig fokuserad på vad jag vill göra, snarare än att fästa vikt vid vilka jag jämförs med. Men självklart blir jag rörd och glad av att någon gör den jämförelsen, för Hendrix är en enorm inspiration för mig.

Du spelade hos Letterman det året, låten klättrade på alla listor och har rankats högt på listan över årtiondets låtar av såväl Pitchfork som Rolling Stone Magazine. Men sen försvann du från radarn, mer eller mindre. Har du en ambivalens kring det här med att befinna dig i strålkastarljuset? 

– Alltså [lång tystnad]. Det var intressant att se den delen av världen, med hela den industrin som omger allt. Men när jag väl fått chansen att uppleva det fanns det ingen önskan om att stanna kvar i det. Jag skulle dessutom precis få mitt första barn, så jag behövde fokusera på att lära mig att bli pappa och vara mentalt förberedd inför det. Dessutom hade jag börjat studera spiritualitet mer, saker som kunde hjälpa mig att behålla min känsla av identitet helt oberoende av industrin.

”För mig var det inte på något sätt svårt att välja bort den biten”

– Allt det här hände simultant med succén och jag stod väl vid ett vägskäl, där jag var tvungen att fatta ett beslut. Som barn var det ju önskvärt att nå dit och se den delen av branschen, men jag kände ganska direkt att jag var färdig med det när jag väl nått dit.

– För mig var det inte på något sätt svårt att välja bort den biten alltså, utan det enda jag vill göra är att fokusera på mitt liv, mina barn och fortsätta göra musik av god kvalitet. Till viss del är jag fortfarande exponerad, även om det inte är lika mycket cirkus nu som då, men mitt huvudfokus är och har alltid varit mitt liv och kvalitén på musiken jag skapar.

2

Vi har ju pratat mycket om ditt sound på skivorna nu. Där du gått från ett lo-fi-sound till mer välproducerade studioplattor. Hur föredrar du att lyssna på musik hemma? Är det viktigt med en bra anläggning för dig?

– Jag kan njuta av bra ljud från ett ordentligt system då och då. Men samtidigt gillar jag att lyssna på låtar från en Iphone-högtalare, för då kan jag fokusera mer på kvalitén i själva låten. Ibland när jag mixar lägger jag faktiskt hörsnäckorna på bordet och lyssnar en bit ifrån. Om jag då ändå känner musiken i kroppen, då är jag nöjd och vet att det finns en melodi och en själ där.

”Ibland när jag mixar lägger jag faktiskt hörsnäckorna på bordet och lyssnar en bit ifrån”

Det får mig att tänka på en grej Tom Waits sa i en intervju. Något i stil med att han föredrog att lyssna på musik från andra sidan väggen om anläggningen.

– [skrattar till] Ja, men jag förstår honom. När man mixar är det alltid bättre att stå i ett annat rum, särskilt när det kommer till att mixa basen.

Skulle det vara möjligt för dig att välja fem album som influerat dig extra mycket under ditt liv?

Songs in the Key of Life av Stevie WonderWhat’s Going On av Marvin Gaye, Off the Wall av Michael Jackson. Sen säger jag Nevermind av Nirvana. Den skivan var en enorm vändpunkt för mig under 90-talet. Kurts direkthet och enkla ackordföljder på gitarren passade mig där och då. Jag hade precis börjat lära mig att spela gitarr och fattade inte alls den där grejen med virtuoser som spelade alltför avancerat, utan tilltalades av det där raka och direkta. Det är dessutom ett jävligt välskrivet album med otroligt mycket själ, ett soulalbum egentligen.

– Den femte plattan blir nog Sgt pepper, just för vad de åstadkom ljudmässigt där och då. Den visade mig att det inte finns några som helst gränser för vad som kan göras i en studio. Det finns så otroligt mycket mer jag vill nämna, men det var de fem jag kom att tänka på nu.