Havet – Bipolär EP

bipolär

Karlstadbandet Havet, med Victoria Nilas i spetsen, har en högst lovvärd mission; att med hjälp av sin debut-EP avskaffa tabu kring psykisk sjukdom. Victoria själv är öppen med sin bipolaritet, och musiken har (enligt det omgivande PR-maskineriet) färgats av kompromisslöshet. Och visst märks ambitionerna. Havet vill göra rättfram, extatisk och ångestdrypande pop på svenska. Så gärna vill Havet det, att de på Bipolär EP anstränger sig lite för mycket. Mer om det senare.

För transparensens skull bör väl påpekas att jag tog mig an EP:n med ganska höga förväntningar. Särskilt efter att ha drabbats av singeln ”Fixa dig”, med förra årets kanske bästa svenska gråtrefräng. Fast egentligen borde väl varningsklockor ringt redan när jag i presstexten till Bipolär EP läste att Havet inspirerats av År&Dar – det mest vämjeliga av svenska popband. Ni vet, skådisen Adam Pålsson och några andra handsome män som 2013 sjöng om att vara tjugofem, och om någon som ligger med andra nu.

År&Dar var ungefär lika intressanta som en gråsten.

Och jag undrar: vad hände egentligen med Havet?

Bandet, som med sina tidigare singlar profilerat sig som träffsäkra uttolkare av rödvinseufori när den slår över i självhat, plockar plötsligt upp trista trådar slängda i hörnen; influenser och idéer som ingen (utom möjligtvis bokaren till Trädgården) saknat. På EP:ns första spår ”Jag gillar dig” blandas intetsägande Tom Jerry Boman-disco med namedropping av såväl Stockholm som (Gud, ge mig kraft) ”Ge-be-ge”.

I ”Ingen & Ingenting” sjunger Victoria Nilas upprepade gånger att hon ”känner ingenting” till ett gladlynt visselkomp. Det påminner om ett flamsigt barnkalas infiltrerat av en grupp wannabee-existentialister. Var det någon som sa ”Hökartorget”?

Efter halvtid blir det snäppet mörkare, som tur är. ”Indigobarn” är gött sleten. Postpunktrummor manglar på och lillebror har blivit stor och röker jättemycket. Men känslan av att Havet lagt ett ruffigt instagramfilter över en helt ordinär porträttbild försvinner inte riktigt. ”Hör du mig, hör du mig?!” försöker Nilas men stämningen på Bipolär känns framtagen ur provrör. Havet har gjort panikpop som om det vore en exakt vetenskap – och glömt bort att riktigt bra musik alltid stammar ur buffel, båg och kvacksalveri.

Inte ens under det avslutande titelspåret – EP:ns kanske bästa låt med ödesmättad flyglarmsignal, kolerisk gitarr och fulsnygg stöld av ”Shoreline”-texten – avtar min besvikelse. Ty ingen av de fyra nyskrivna låtarna på EP:n är tillnärmelsevis lika bra som bandets tidigare singelsläpp.

Havet måste nog faktiskt, trots erkänt dålig impulskontroll, bestämma om de vill göra snygg Veronica Maggio-pop á la ”Fixa dig” (ja, tack), eller om de vill fortsätta blanda svensktoppsflum med brohoppspunk – som på Bipolär EP. Hur som helst borde musik skriven ”på psykakuten och i rökiga ettor hos främlingar” låta betydligt mindre tillrättalagd än så här.

[REHN, 26 maj]

4