Nadja Evelina – Aldrig samma/Alltid samma

unnamed

Nadja Evelina flyttade från Bollnäs till Stockholm, började på en utbildning i låtskriveri, och slog igenom förra året med ”Finast utan filter” – en peppig popdänga vars träffsäkra text beskriver allas vårt lögnaktiga instagrambeteende. I framgångens kölvatten släpptes sedan ”Fastnat för dig”, ett samarbete med en av Sveriges femtio mest välklädda män (enligt tidningen Café och ofattbart eftersom han alltid tycks uppträda i bar överkropp), Jonas Lundqvist.

Men om debuten sprakade som manierna på Hälsinge Sjukhus på sextiotalet, var ”Fastnat för dig” mest såsig och trist. Nadja Evelina kändes plötsligt som ett one-hit-wonder. ”Lyft och försvinn”, som välklädde herr Lundqvist kanske skulle ha analyserat saken.

Men så blev det inte alls. Nu är Nadja Evelina tillbaka med EP:n Aldrig samma/Alltid samma. Som den existensiella titeln antyder har Nadja Olofsson, som hon egentligen heter, lämnat den färgstarka sociala medier-kritiken bakom sig, för att istället försöka nischa sig som den perfekta kombinationen av Melissa Horn och Veronica Maggio.

Aldrig samma/Alltid samma innehåller fem välproducerade spår som alla kretsar kring ung kärlek, ångest, småstadstorg och allmänt livsgrubbel. Särskilt på EP:ns andra (och bästa) spår, snygga ”Säg till”, framstår Nadja Evelina som något av Melissa Horns självklara tronföljare. Inte bara är texten en klassisk Melissa-skapelse med självtvivel och vakna nätter – de låter också kusligt lika på rösten. Men där Horn sedan länge målat in sig i landets alla gathörn med akustisk gitarr och på sin höjd ett ledset piano, bjuder Nadja Evelina in oss i stugvärmen med fantastisk sång, Mumford & Sons-trummor och tamburin.

I ”Kvart över två” tar hon sedan med oss ut i kylan igen, till ”torget som dom aldrig byggde upp”. Och vi ”dricker tills vi glömmer”, lutade mot ett lågmält arr som minner om en deppig Markus Krunegård. Det blir till en fin liten skildring av slentrianmässigt nattliv i Bollnäs, som verkar precis lika meningslöst som Göteborgskt dito.

Nadja Evelinas nya, mer nedtonade approach behöver några lyssningar för att fastna. I ett konstant, högljutt samhällsbrus riskerar hon att hamna en bit under radarn. Men med Aldrig samma/Alltid samma har exil-hälsingen satt fingret på det vemod som långsamt vecklar ut sig i oss alla. Ibland tenderar texterna att bli lite väl lunarstormiga, som i avslutande snyftaren ”Har du glömt mig än?” till exempel. På det hela taget är EP:n dock ett bra exempel på pop som smyger sig på, kramas lite blygt och säger hej, är du också jätteensam innerst inne? Som alla andra på den här festen. I den här staden. I det här landet.

[HYBRIS, 17 maj]

6