First Hate – A Prayer For the Unemployed

first-hate-esc83-lp-omslag-ydre

Det finns band som ogenerat kopierar 80-talets synthpop på ett sätt som känns så krystat att det skulle utgöra utmärkt material till en sketch om unga band som vill låta som Depeche Mode eller kanske New Order. Sen finns det band som hämtar inspiration från olika håll och sedan snickrar ihop något eget. First Hate har hittills tillhört den senare kategorin.

Köpenhamnsduon, som består av Anton Falck Gansted och Joakim Nørgaard, är med två EP:s i ryggen tillbaka hittigare och mer dansanta än tidigare, men samtidigt med samma sinne för melankoli. Med låtar som ”Holiday” och ”White Heron” är det inte annat än att mina förväntningar på debutalbumet är ganska höga. Och de infrias, delvis.

Den genomgående tråden på albumet är blandningen av synthpop och 90-talselektronika som har gjort bandet populärt även utanför Köpenhamn. Jämfört med tidigare släpp har duon dock låtit ljusstrimmor leta sig in i den tidigare ganska mörka produktionen.

På ”Copenhagen” fångar First Hate på ett klyschigt men samtidigt ganska träffande sätt känslan av att vara ung och känna en viss ambivalens för sin hemstad. ”Sometimes Copenhagen nights feel endless, sometimes they just feel endlessly boring” har bandet själva sagt om låten, och det är väl en känsla de flesta kan känna igen sig i.

Det dansanta temat fortsätter på andra singeln ”The One”, där sångaren med sin mörka röst sjunger ”I was never the one, you treated me so carelessly” i kontrast till glada munspelsslingor. Albumets okomplicerade lyrik och ibland amatörmässiga produktion är både dess svaga och starka sida på en gång. Å ena sidan tycker jag att musiken ibland tenderar att bli snudd på banal, och å andra sidan imponeras jag av det opretentiösa och lekfulla resultatet.

A Prayer For the Unemployed är ett debutalbum som i sina bästa stunder är melankoli och olycklig kärlek ackompanjerad av 80-talsklingande synthslingor och smattrande trummaskiner. Då är det ett riktigt bra popalbum. I sina sämre stunder är det dock fotbollskörer och spoken word om att följa sitt hjärta. Jag önskar att First Hate ville skippa de senare till nästa släpp, för det är något med deras dystra men glimrande synthpop som gör att jag ändå vill höra mer.

[Escho, 12 maj]

6