Psykofant bjöd på publikfavoriter på comebackspelningen

Foto: Alexander Tillheden/Rockfoto
Foto: Alexander Tillheden/Rockfoto

Någonstans år 2015 hände något extraordinärt i svenskt musikliv, eller kanske borde vi hålla oss till att säga Stockholms musikliv, då släpptes nämligen det poppunkiga mästerverket ”Shorelinevänstern” och bandet som gjort låten var Psykofant. Låten hade fått sig en ganska stabil skara fans på grund av Psykofants frekventa live-set runt om i Stockholm. Men det var först när den dök upp på Spotify som den blev en hit bland södermalms indiekids och textraden: ”Jocke Berg är ett borgarskämt/Shorelinevänstern hatar Kent” kunde höras skanderas på gator och torg.

Psykofant red självfallet på framgångsvågen och spelade på så mycket de bara kunde för att skapa en än större fan-base. Festivaler, klubbar och såklart även klassiker som Cyklopen och Gula Villan avverkades i en rasande takt.

Den EP där bland annat ”Shorelinevänstern” låg kammade även hem många spelningar och 2016 släppte bandet sin första fysiska singel. Det såg bra ut med andra ord. Men sen hände något. Konserterna blev färre och nyheterna om releaser uteblev. Punksverige började genast ställa frågan ”Vad fan har hänt med Psykofant!?”.

Som tur är har svaret nu kommit och jag har det. Psykofant har nämligen jobbat stenhårt på nytt material och förberett sin comeback, en comeback som kom att gå av stapeln på Cantina Real i Stockholm den 12 maj.

Att de skulle göra sin första spelning på vad som närmast kan beskrivas som en evighet hade inte gått många förbi. Cantina Real var välfyllt och stämningen var, som väntat, på topp.

Musikaliskt blev vi bjudna på nya alster, vilka visar en lite ny musikalisk inriktning hos bandet, spännande om något. Men de var inte dummare än något annat band som gör en comeback och bjöd självfallet på publikfavoriter som ”Shorelinevänstern” och ”Vi ses i helvetet”.

Det enda problemet, som jag ser det, var det glapp som låg likt en förbannelse över nästan alla instrument. Men jaja, det är ju trots allt punk och då ska det glappa och skramla. Även om bandet själva inte var värst nöjda med sina insatser måste jag säga att jag stormtrivdes (och fick även en liten kyss genom den lilla, men ändå talande, moshpitten som uppstod framför scen), vilket i såna här recensionssammanhang faktiskt är det enda kriteriet som behöver uppfyllas. Det är med andra ord säkert att säga som så att Psykofant, till allas stora förtjusning, är tillbaka med buller och bång.

P.S. Den där nya inriktningen jag nämnde är ju minst sagt spännande och lagom till nästa helg (då Psykofant även ställer sig på Debasers scen för att bränna av Maggio-covers) kommer en singel vid namn ”Besverigelse”. Med andra ord gör alla bäst i att hålla utkik på såna där digitala plattformar där musik vanligtvis återfinns om en vecka. Det talas nämligen om ett Psykofant 2.0…

Arkivbild från Debaser Strand 2016-01-09