Monterey International Pop Music Festival 1967

Det är svårt att inte nämna 1967 som ett av de allra viktigaste åren i popmusikhistorien. Det var då The Beatles släppte Sgt. Pepper, The Doors släppte sina två första album, Love gav ut Forever Changes, Jimi Hendrix, Otis Redding och Janis Joplin fick sina genombrott och radiostationerna pumpade ut låtar som Scott McKenzies ”San Francisco”, Procol Harums ”A Whiter Shade Of Pale” och The Beatles ”Strawberry Fields Forever”.

Det var Summer of Love och hippierörelsen växte sig allt större. Områden som Haight Ashbury i San Francisco vimlade av band där Jefferson Airplane och Grateful Dead bara är två som kan nämnas i all hast och jag skulle nog kunna ägna några dagar åt att bara spontant skriva om all fantastisk musik som skapades under detta år. Det vill säga för exakt femtio år sedan.

Jag ser det inte som en slump att Monterey International Pop Music Festival, mer känd som endast Monterey Pop Festival, genomfördes under helgen den 16-18 juni just detta år. Det förvånar mig inte heller att den uppstod i Kalifornien. Denna festival betraktas av många som den allra första stora pop- och rockmusikfestivalen. Många festivaler skapades därefter, både i Europa och Nordamerika. Woodstock, Isle of Wight och Roskildefestivalen är bara några exempel på festivaler starkt influerade av Monterey.

Väldigt mycket är redan dokumenterat kring Montereyfestivalen och jag har ingen ambition att försöka publicera nyheter utan syftet med denna text är framför allt att hylla och påminna om den allra första stora popmusikfestivalen. När jag tänker på festivalens line-up och vilken stor betydelse festivalen hade för en rad unga musiker blir jag nästan tårögd. I min värld finns det ingen festival som har haft ett lika enastående startfält som denna festival. Jag tänker att vi går igenom festivalen dag för dag så får vi se om du håller med mig?

Festivalen var egentligen indelad i fem delar, eller kanske snarare shower med flera band, och man kunde antingen köpa biljett till enstaka shower eller ett festivalpass som täckte allt. Känner ni igen mönstret från dagens festivaler? Nja, delvis, för showerna här var cirka fyra timmar långa och man hade delat upp lördagen och söndagen i en eftermiddags-show och en kvälls-show (fredagen bjöd endast på en kvälls-show). Festivalen planerades under några veckor av bland annat producenten Lou Adler och John Phillips från The Mamas & the Papas. Nästan alla artister spelade gratis och överskottet skänktes till välgörande ändamål.

Fredagen

Festivalens musikaliska utbud inleddes med att John Phillips presenterade The Association som bland annat spelade deras hit ”Along Comes Mary” från 1966. En låt med utsökt basgång. Även ”Windy” som nådde förstaplatsen på Billboard Hot 100 i juli 1967 spelades.

Därefter var det dags för The Paupers som presenterades av David Crosby som på den tiden var en del av The Byrds. The Paupers fanns bara under en relativt kort period mellan 1965-1968 och hann släppa två album och en hel del singlar. De fick inga större hits men hade ett väldigt fint rykte som liveband. The Paupers kom från Toronto och under spelningen i Monterey spelade de bland annat ”Let Me Be” och ”Magic People”.

Efter detta psykedeliska äventyr var det dags för mångsysslaren Lou Rawls som under denna period främst ägnade sig åt soul och R&B. Han sjöng bland annat ”Dead End Street”, en låt som även förärade honom sin första grammy (för bästa R&B Vocal Performance) 1967. Lou Rawls presenterades av Peter Tork som då bland annat var basist i The Monkees.

Paul Simon presenterade nästa artist som var den engelska folksångerskan Beverley Kutner (några år senare gifte hon sig med John Martyn och tog hans efternamn). Det var nog ingen slump att det var just Paul Simon som presenterade henne. Hon har en mindre roll på Simon & Garfunkel-plattan Bookends. Under festivalen spelade hon bland annat underbara ”Sweet Joy”.

Därefter var det dags för lite rockigare tongångar med Johnny Rivers. I november 1966 hade hans singel ”Poor Side Of Town” nått förstaplatsen på Billboard Hot 100 och den spelade han i slutet av sitt set i Monterey. Kvällens näst sista akt kom från England och det var tämligen nyskapade Eric Burdon & The Animals.

Eric Burdon hade varit sångare under några år i The Animals som hade radat upp hitlåtar som ”House of the Rising Sun” och Don’t let me be Misunderstood”, men under 1966 splittrades The Animals och Burdon bildade i stället Eric Burdon & The Animals som fick en mer tidstypisk och psykedelisk inriktning. Burdon skrev en hyllningslåt till festivalen som kort och gott heter ”Monterey” (se video längst ner i denna text) efter festivalen och under densamma så spelades bland annat hiten ”San Franciscan Nights” och en fin cover av The Rolling Stones ”Paint It Black”. Det inledande instrumentalpartiet som bland annat bjuder på vacker violin av John Weider är en av festivalens många höjdpunkter.

Fredagskvällen avslutades med att John Phillips presenterade Simon & Garfunkel som bland annat bjöd på ”Homeward Bound” och ”The Sound of Silence”. En hyfsad festivalinledning onekligen.

Lördagen

Lördagseftermiddagen inleddes med att John Phillips presenterade Canned Heat från Los Angeles. Bandet bildades 1965 och detta var deras första riktigt stora framträdande. De spelade bland annat två bluesklassiker i form av ”Rollin’ and Tumblin’” och ”Dust My Broom”.

Det blev inte sämre av att Chet Helms därefter presenterade San Franciscobandet Big Brother and the Holding Company som hade en sångerska vid namn Janis Joplin. Janis fick sitt stora genombrott i Monterey och resten är ett stort stycke vacker musikhistoria. Denna eftermiddag spelades bland annat riviga ”Down On Me” och ”Ball and Chain”.

Ett annat band från Kalifornien stod på tur och det var Country Joe and the Fish som hade släppt sitt debutalbum några månader tidigare. Spelningen innehöll två av deras främsta låtar som båda släpptes 1967: ”Not So Sweet Martha Lorraine” och ”I-Feel-Like-I’m-Fixin’-to-Die Rag”.

Därefter presenterade Paul Butterfield nästa artist som var Al Kooper. Kooper hade precis lämnat The Blues Project och spelade bland annat ”I Can’t Keep from Cryin’ Sometimes” innan det var dags för The Butterfield Blues Band att fortsätta spela bluesklassiker som exempelvis ”Look Over Yonders Wall”.

Quicksilver Messenger Service bildades i San Francisco 1965 och hade ännu inte släppt något album när de gick upp på scenen i Monterey. Ett av deras stora kännetecken under karriären var deras cover av Bo Diddleys ”Who Do You Love?” som de självklart spelade. Även fina ”Dino’s Song” bör nämnas. Jim Murray fanns med på scenen, men han lämnade bandet senare samma år.

Ett ännu yngre band stod på tur och det var Steve Miller Band. De hade inte heller hunnit släppa något album ännu men framtiden skulle ju, som bekant, ändra på det. Chicagosonen Mike Bloomfield hade lämnat The Butterfield Blues Band och hamnat i San Francisco där han bildade The Electric Flag. Deras allra första spelning ägde rum i Monterey och de spelade bland annat snygga ”Groovin’ is Easy” som finns på deras första, och egentligen enda, album med de musiker som stod på scenen denna junidag (A Long Time Comin’, 1968). The Electric Flag avslutade eftermiddagsshowen.

Det finns inga säkra uppgifter om hur många människor som besökte festivalen. Uppskattningar gör gällande att det rörde sig om någonstans mellan 25 000 – 90 000 människor, inte särskilt precist alltså. Det var sittplatser framför scenen och där lär det ha funnits 5850 stolar. Den lokala polisen skötte säkerheten och det är inte lätt att hitta uppgifter om våldsamheter eller polisingripanden utan mycket verkar ha gått lugnt till. Det var knappast en tillfällighet att hippierörelsens olika slogans och livsstil kunde handla om ”Peace, Love and Understanding” eller ”Make Love, Not War”.

Lördagskvällen inleddes med att Tom Smothers presenterade San Francisco-bandet Moby Grape. Några dagar tidigare hade bandet släppt sitt debutalbum på Columbia Records. Flera låtar från denna fina platta spelades. ”Sitting By the Window” och ”Indifference” kan få agera exempel. Efter Moby Grape var det dags för Hugh Masekela som bland annat spelade en cover av The Beatles ”Here, There and Everywhere”. Mike Bloomfield presenterade därefter The Byrds som hade slagit igenom några år tidigare, främst med singeln ”Mr Tambourine Man”. Denna Bob Dylan-cover spelades dock inte i Monterey utan där bjöds publiken i stället på en annan Dylan-cover i form av ”Chimes of Freedom”, dessutom ”So You Want to Be a Rock ’n’ Roll Star” och en cover av ”Hey Joe”. Den sistnämnda skulle även spelas på ett helt annat sätt av en annan artist under söndagen, visade det sig, men det återkommer jag till.

Efter denna Los Angeles-kvintett så riktades blickarna mot nittonåriga Laura Nyro från New York som kompades av The Wrecking Crew. Hon hade släppt sin debut under vintern och i Monterey sjöng hon bland annat ”Wedding Bell Blues” som The 5th Dimension senare fick en monsterhit med och underbara ”Poverty Train” som senare släpptes på hennes andra album Eli and the Thirteen Confession (1968). Det finns uppgifter som gör gällande att Laura Nyro aldrig uppskattade sitt framträdande i Monterey då någon recensent lär ha påstått att publiken buade åt henne, men det lär inte finnas något riktigt stöd för det och när man ser publiken på filmer från spelningen och, framför allt, hör henne sjunga så förefaller det ofattbart att man skulle ha buat ut henne.

Precis som alla festivaler så hade Monterey sina headliners. Det är så klart svårt, så här 50 år senare, att förstå att inte alla var headliners, men så var det såklart inte. En av de stora bokningarna var emellertid Jefferson Airplane. De hade fått sitt genombrott med deras andra album Surrealistic Pillow som släpptes i februari 1967 och som bland annat innehöll hitsinglarna ”Somebody to Love” och ”White Rabbit”. Den sistnämnda släpptes dock inte som singel förrän efter festivalen. Båda låtarna spelades i Monterey tillsammans med bland annat ”The Ballad of You and Me and Pooneil” som släpptes som singel i slutet av sommaren och som även finns med på bandets tredje album After Bathing at Baxter’s från november samma år. Det var inte alls ovanligt att banden släppte två album per år på den tiden samt några singlar och EP utöver det, parallellt med turnerande och annat.

Ett annat produktivt band gick upp på scenen efter Jefferson Airplane och det var Booker T. & the M.G’s från Memphis. De hade hållit på sedan början av 1960-talet och spelade bland annat sin första och idag mest kända hit ”Green Onions”. Kvällens sista artist var soulsångaren Otis Redding. Han hade hållit på några år, men hade aldrig uppträtt i sådana här sammanhang. Han backades upp av Booker T. & the M.G’s och The Mar-Keys, ej att förglömma, och spelningen är en av de mest klassiska från festivalen. Booker T. Jones lär ha sagt att det är en av de allra bästa spelningar som de gjorde tillsammans med Otis. Spelningen innehöll bland annat ”Respect”, ”Try a Little Tenderness” och en cover av The Rolling Stones ”(I Can’t Get No) Satisfaction” som Otis brukade göra på sitt egna vis. Otis Redding slog igenom med dunder och brak men tyvärr blev karriären kort då han dog, blott 26 år gammal, i december 1967. En kortfilm från spelningen släpptes 1987.

Söndagen

Rock, psykedelia, soul och blues hade dominerat festivalen hittills och när det var dags för festivalens sista dag så innehöll eftermiddagsshowen bara en enda artist. Ravi Shankar föddes i Varanasi i Indien och blev enastående skicklig på att spela sitar. Han började turnera i Europa under 1950-talet och blev en viktig inspirationskälla för flera västerländska musiker där George Harrison kanske är ett känt exempel. Den indiska musiken och kulturen fick verkligen god hjälp av Flower Power-rörelsen att sprida sig i slutet av 1960-talet och allt fler började intressera sig för yoga och olika former av meditation. Ravi Shankar spelade under eftermiddagen och när man ser filmer från framträdandet så är det oerhört mäktigt. Han spelade i ungefär fyra timmar och en filmsekvens visar Cass Elliot med ett oerhört stort leende under hans spelning.

Festivalens sista kväll inleddes med The Blues Project från Greenwich Village. En av festivalens många höjdpunkter var när de spelar underbara ”Flute Thing” från deras första studioalbum Projections från november 1966. Därefter presenterade Tommy Smothers Big Brother and the Holding Company med Janis Joplin. En vän av ordning kanske reagerar och funderar på varför detta band spelade två gånger? De spelade ju även under lördagseftermiddagen. Hela festivalen filmades av dokumentärfilmaren D. A. Pennebaker, men deras manager ville inte att bandet filmades utan ersättning så därför spelade man inte in konserten under lördagseftermiddagen. Eftersom den spelningen lär ha varit fantastisk så övertalades bandet att spela igen på söndagen och då även filmas. Om det utgick någon ersättning vet jag inte, men de spelade i alla fall två låtar: ”Combination of the Two” och ”Ball and Chain”. Den sistnämnda är en av de mest kända filmsekvenserna från hela festivalen.

Därefter var det dags för ett band som kallade sig för Group With No Name där bland annat Cyrus Faryar ingick. Jag måste tyvärr erkänna att jag inte kan någonting om detta band i övrigt. Däremot kan jag berätta mer om Buffalo Springfield som gick upp på scenen efter att ha presenterats av Peter Tork. De hade fått sitt genombrott med singeln ”For What It’s Worth” som släpptes i januari 1967 och på den tiden ingick bland annat Stephen Stills och Neil Young i bandet. Men när det var dags för Monterey hade Neil Young lämnat. Under denna spelning var han tillfälligt ersatt av David Crosby. ”For What It’s Worth” inledde deras spelning och de spelade även fina ”Bluebird” som senare släpptes på deras andra album i november 1967.

Eric Burdon presenterade därefter landsmännen i The Who som spelade för första gången i USA i så här stora sammanhang. Deras framträdande innebar att de slog igenom i Nordamerika. De inledde med ”Substitute” som var deras vårsingel 1966 och avslutade med klassiska ”My Generation” där bandet demolerar instrumenten. Pete Townshend spelade med en Fender Stratocaster i Monterey då de inte lär ha tagit med egna instrument från England.

San Francisco-bandet The Grateful Dead släppte sin självbetitlade debutplatta i januari 1967 och det är en av mina absoluta favoritplattor från denna tid. De gick upp på scenen efter The Who och spelade bland annat ”Cold Rain and Snow”, som ursprungligen är en amerikansk folksång, och den mäktiga 1920-talsbluesen ”Viola Lee Blues” som båda finns på The Grateful Dead.

Därefter gick Brian Jones från The Rolling Stones upp på scenen. Varken han eller Rolling Stones uppträdde under festivalen, men han var där som besökare och fick uppgiften att presentera The Jimi Hendrix Experience. Resten är ett stort stycke musikhistoria och Hendrix slog igenom med dunder och brak och spelade låtar som ”Foxy Lady”, ”Hey Joe” (denna spelade, som bekant, även The Byrds), ”The Wind Cries Mary” och”Purple Haze”. Han avslutade med Chip Taylor-covern ”Wild Thing” där det hela slutar med att en knästående Hendrix eldar upp sin Fender Stratocaster.

Till skillnad från The Who så lär Hendrix ha haft med sig egna instrument från England (dit han flyttat 1966) och det lär även ha varit lite tjafs mellan Townshend och Hendrix om vem som skulle spela först. Townshend lär ha antytt att Hendrix hade stulit deras showidé med att slå sönder instrumenten i slutet. Hur mycket av det som stämmer låter jag vara osagt. Konserten släpptes på vinyl 1986 och finns även som film.

Kvällen närmade sig slutet och det var dags för en av festivalens skapare att spela. John Phillips och hans bandkollegor i The Mamas & the Papas presenterades av Paul Simon. De hade slagit igenom året innan med singlar som “California Dreamin’” och “Monday, Monday” som båda går att hitta på det briljanta albumet If You Can Believe Your Eyes and Ears från samma år. Plattan producerades av Lou Adler och medlemmar från The Wrecking Crew spelade på plattan.

Det är oklart för mig vem som backade bandet i Monterey, men jag tror att det var medlemmar från The Wrecking Crew. Hur som helst så spelades så klart de båda nämnda låtarna och nästan hela spelningen släpptes som platta 1970. I slutet av spelningen kom Scott McKenzie upp på scenen och spelade sin storhit ”San Francisco” tillsammans med The Mamas & the Papas. Låten hade släppts som singel en månad tidigare och var skriven av John Phillips som även spelar gitarr på studioinspelningen. Hela festivalen avslutades med att Scott McKenzie och The Mamas & the Papas gjorde en cover av ”Dancing in the Street” som Martha and the Vandellas hade en hit med några år tidigare.

Monterey International Pop Music Festival var över, men satte ett tydligt avtryck i musikvärlden som nog aldrig kommer att suddas ut. Det måste ha varit magiskt att vara där. En rad andra band och artister var inbjudna, men kunde inte närvara av olika anledningar. Några av dessa var The Beach Boys, The Kinks, The Mothers of Invention, Donovan och Love.

2007 hölls Summer of Love Festival i Monterey som ett 40-årsjubileum, men jag vet inte riktigt vad den innebar mer än att några av artisterna som uppträdde 1967 uppträdde 40 år senare. Bland annat spelade Jefferson Starship och jag tror även att Moby Grape var med.

I år är det dags igen. Monterey International Pop Festival – Celebrates 50 years kommer att äga rum exakt 50 år efter originalet på exakt samma plats och Lou Adler finns med även denna gång. Bland artisterna så hittar jag bara en akt som var med 1967 och det är Eric Burdon and The Animals. Startfältet i övrigt är fint och innehåller artister som Way Out West-aktuella Regina Spektor, Kurt Vile, Father John Misty, Hiss Golden Messenger och Norah Jones. Monterey Pop Festival håller än!