Publikdomptören George Clinton suddar ut gränser på Göta Lejon

George Clinton & Parliament Funkadelic spelar på Göta Lejon. Foto Wai Kei Fung / Rockfoto
George Clinton & Parliament Funkadelic spelar på Göta Lejon. Foto Wai Kei Fung / Rockfoto

Det finns klassiker och det finns original. George Clinton är just ett sådant original, ett fundament för all funk och hiphop som kommit efter. Clinton bestämde sig redan 1955, vid 14 års ålder för att bli musiker på heltid. Och den musik han skapade med Parliament och Funkadelic under 70-talet är odiskutabelt av monumental vikt för varenda rumpskakning som har ägt rum efter det. Historien bakom dessa två band och varför namnen slagits samman är lång och brokig, och för den intresserade hänvisar jag till Ola Elleströms publikation i HYMN, som är en utmärkt introduktionstext till Clintons musikaliska gärning.

Det är med en viss nervositet jag går mot Göta Lejon. Jag är orolig att förstöra den bild jag haft av George Clinton som en funkens mästare. Året är 2017 och det var ett tag sedan storhetstiden under 70-talet. Clinton har levt ett hårt liv sedan dess, med bland annat ett crackmissbruk (crack!) som pågick fram till för cirka fem år sedan.

Jag spanar mig om runt i lokalen och ser folk i blandade åldrar. Jag ser fäder som tagit med sig sina söner för att beskåda monumentet till det som en gång var en ungdom. Jag ser en del äldre par som jag föreställer mig träffades på dansgolvet, skakandes rumpa till ”Give Up The Funk” på 70-talet. Här finns också ett gäng hipsters som är här för att kryssa av en av hiphopens förgrundsgestalter från sin lista.

19:35 drar det sedan igång och allt ovanstående slutar spela roll. 15 personer (det kan vara fler) kliver på scenen och drar igång det där karaktäristiska P-funk-soundet som är lika smittande som det är oefterhärmligt. Clinton kliver på scenen till publikens jubel och stående ovationer, och vi förblir stående under resten av konserten. Vi reser oss av respekt inför själva mötet, av artighet mot den gamle mannen som nu ska bjuda på några gamla örhängen. Men det är inte därför vi fortsätter att stå, utan vi står för att det är omöjligt att sitta ner. Det är för intensivt, för coolt, för bra och för funkigt för att det ska vara möjligt att övertala sin bakdel att inta viloläge. Man bara måste Tear The Roof Off The Sucker för att citera Clinton.

Efter en explosiv öppning med Clinton som självklar frontperson och publikdomptör antar han redan i den andra låten en mindre självklar roll i bakgrunden, sittandes på en stol som placerats i mitten av scenen, precis framför trumsetet. En plats han återvänder till flera gånger under kvällen för att hämta andan, till förmån för andra sångare, musiker och MC:s som får chansen att briljera längst fram. Clinton sjunger inte särskilt mycket under kvällen, eller överhuvudtaget längre. Därför är det också tacksamt att Parliament och Funkadelic alltid varit mer av en ism än ett band med självklara nyckelpositioner. Även om det är tydligt att Clintons roll vid mikrofonen krympt sedan 70-talet är det fortfarande en Parliament & Funkadelic-konsert som tål att jämföras med storhetstiden.

Faktum är att han känns mer som en mittpunkt nu än på den tid hans röst bar konserterna igenom. Sittandes på stolen dirigerar han med hela kroppen, stampar i takt och uppmanar publiken att applådera musikernas makalösa prestationer. När han vill framhäva ett solo lite extra sätter han sin mikrofon mot högtalaren som för att höja ljudet i lokalen ytterligare. När han sitter där på sin stol i en hatt med fjäder och smaklösa solglasögon ser han stundtals ut som en övergödd pimp, en stolt farfarspimp som låter nästa generations musiker ta över det arv han förvaltat och undervisat i flera decennier nu.

När Clinton exploderar gör han det ofta i en tjurrusning mot mikrofonen. Som i ”Flash Light” där han glimrar till som i fornstora dagar och visar att han har mer röst kvar än vad jag någonsin vågat hoppas. Och han gör det inte minst i den ännu osläppta ”My Mama Told Me”, från ett beryktat kommande Parliament-album som är på gång. En hiphop-dänga som ger mersmak efter nytt material. När tre fantastiska MC:s trängs om utrymme på scenen kan inte Clinton låta bli att delta, utan hugger tag i mikrofonen och visar ännu en gång att gammal är äldst. Här agerar han publikdomptör och driver hela rummet till bristningsgränsen i studsande och visar samtidigt att 76-åringar visst kan vinna rap-battles, om andan faller på. Och andan faller på den här kvällen, på Clinton och över resten av bandet. Mina förväntningar var låga men hade infriats även om de skruvats upp till orimliga proportioner, för detta var orimligt bra. Clinton trotsar ålder och suddar ut gränser mellan musikstilar på ett sätt som saknar motstycke, under en av de allra bästa konserterna jag har sett i hela mitt liv.

Mina observationer innan kring publiken, om vilka som var nykomlingar och vilka som var gamla fans, vilka som var söner och vilka som var fäder. Alla sådana gränser suddas ut såväl på scenen som i publiken under två och en halv timmes svettig manifestation av musikens helande krafter. Det finns ögonblick där jag inte vet om jag vill gråta eller skrika av glädje, och det ser ut som om att Clinton själv delar den känslan. Som när han tar av sig glasögonen och torkar sina ögon under DeWayne ”Blackbyrd” Mcknights fantastiska tolkning av tidernas bästa studiogitarrsolo i ”Maggot Brain”. Eller när han mot slutet tar sina sista krafter och studsar upp och ner tillsammans med sina yngre kollegor och publik, innan han till slut lämnar scenen.

Det blir inga extranummer ikväll, utan hela konserten var som ett långt extranummer. Det må låta otrovärdigt att påstå detta 2017. Men George Clinton & Parliament Funkadelic är nog det bästa du kan se på en livescen idag. Det är så förbannat synd att inte fler fick chansen att vara med.