George Clinton i Sverige – rulla ut röda mattan för en sann legendar

En av populärmusikens största och viktigaste innovatörer kommer till Sverige i dagarna. George Clinton, som i viss konkurrens med Sly Stone är den största nu levande funklegendaren, spelar på KB i Malmö 4 maj och fyra dagar senare är det Göta Lejon i Stockholm som går osäker. För när George Clinton och hans otroliga partymaskin Parliament-Funkadelic står på scenen kan verkligen vad som helst hända.

Parliament-Funkadelic är nämligen inget vanligt band.

Anledningen till namnet är att bandet ursprungligen var två. George Clinton hade redan i slutet på 50-talet startat ett doo-wap-band under namnet The Parliaments. Han förlorade dock rättigheterna till det namnet i slutet av 60-talet. I stället startade han ett funkorienterat band som han döpte till Funkadelic. För att några år senare samla sina doo-wap-sångare igen som Parliament.

Funken hade dock fångat honom och det fanns nu ingen väg tillbaka. George Clinton i början av 70-talet brukar sällan omtalas utan att det pratas mycket om droger, inte minst LSD, men vad han gjorde professionellt var synnerligen innovativt. Funkadelic och Parliament var två band som i princip bestod av samma musiker, men spelade funk av olika inriktning. Funkadelic var gitarrbaserat och vanligen påtagligt psykedeliskt medan Parliament var centrerat kring blås och vokala arrangemang vilket gav en mer soulig ljudbild. Ett visst överlapp förekom.

När bandet numera turnerar visar namnet alltså att de spelar låtar från båda banden. Vilket också kräver en ganska stor ensemble. När jag bevittnade ett tretimmarskalas med dem i Helsingfors för snart 8 år sedan var de 23 stycken. Alla var inte på scen hela tiden, men ofta var de runt 18, sällan under 15. Fem gitarrer, fem sångare, några blåsare och så vidare. Parliament-Funkadelic har en mission att ge folket ett oöverträffat funkparty – pengar har aldrig varit drivkraften. Numera har bandet som jag förstår det bantats något.

George Clinton och hans båda band är helt ansvariga för subgenren p-funk, vilket helt enkelt är en förkortning för ”funk som spelas av Parliament”. Trots att p-funk varit ett begrepp i över 40 år så finns det inte en enda annan artist som lyckats kopiera den. Däremot har dess influens varit enorm. Fullständigt enorm! Hiphopens motsvarighet g-funk (gangsta-funk) hade inte existerat eller åtminstone varit något helt annat om det inte vore för hur de samplade George Clintons produktioner. George Clinton är alltså, trots att han inte själv direkt ägnat sig åt hiphop mer än som gästartist, en av genrens viktigaste personer.

För att ta ett övertydligt exempel. Snoop Doggs megahit “Who Am I (What’s My Name) är ju egentligen bara en total ripoff på Clintons ”Atomic Dog” med lite rap ovanpå. Och det är nu det börjar bli riktigt intressant. Snoops låt är nämligen bara en av över 100 som samplat just ”Atomic Dog”.

Och en av Sveriges svängigaste hiphoplåtar någonsin, ”Mah Boyz” av Infinite Mass, lånar sin bärande textrad från Parliaments ”Mothership Connection”. En låt som också bygger upp Dr Dres klassiker ”Let Me Ride”.

Jag skulle kunna fortsätta rabbla exempel, men jag tror ni fattar.

Det finns väldigt mycket mer som gör detta makalösa kollektiv unika i musikhistorien. Dels handlar det om mytologin som rörde sig kring bandet under 70-talet, då George Clinton stod på sin kreativa topp och inte bara skrev fantastisk musik och gav legendariska spelningar utan även lekte med fiktiva karaktärer som Dr Funkenstein och Sir Nose samt lät ett rymdskepp, The Mothership, landa på scenen under tämligen vansinniga former. Klippet från Houston när detta sker, under ett medley av ”Mothership Connection” och ”Swing Down Sweet Chariot” är bland det absolut bästa på hela YouTube. Inte bara för att Glenn Goins, som dog i sjukdom endast 24 år ung, sjunger som en gud.

Vilket för in oss på hur han anpassat sig till sin nutid och får musiken att fortsätta vara relevant. George Clinton började förvisso sin karriär som sångare och är den huvudsakliga vokalisten på skivorna. Numera inser han dock sin begränsning och sjunger vanligen bara klassikern ”Flash Light” under spelningarna. I övrigt agerar han mest coach och partyhöjare. Han brölar lite på infall och ser till att publiken uppskattar musikernas insatser. Men vid snart 76 års ålder finns det andra som sköter sången bättre.

Detta återspeglas också på trippelalbumet First Ya Gotta Shake The Gate som Funkadelic släppte kring jul 2014. Det var deras första album på 33 år och innehåller tre timmar musik. Här har George Clinton tagit influenser från hiphop, han har alltså med all rätt tagit tillbaka lite från genren som har så mycket att tacka honom för, och produktionen låter helt uppdaterad. Och det som är mest fascinerande – det låter, precis som Parliaments och Funkadelics klassiska album från 70-talet, inte som att någon annan artist skulle kunna ha gjort detta.


Slutligen några ord om låtskrivaren George Clinton. Vi kan prata om alla funkklassiker han gjort, där hans humor (bara att läsa många av låttitlarna är rejält underhållande), hämningslösa produktioner och hans otroliga band, som genom åren innehållit över 100 olika musiker, gör stordåd. Men vi kan lika gärna prata om exempelvis ”I’m Gonna Live Up To What She Thinks”, en mästerlig soullåt som Fantastic Four spelade in.

Och vi kan naturligtvis prata om ”Maggot Brain”, den helt vansinniga psykedeliska drömmen på över 10 minuter som egentligen bara är ett långt gitarrmonster utfört av Funkadelics första leadgitarrist Eddie Hazel. George Clinton lär ha sagt till Eddie – ”Play like your mother just died”. En uppgift man kan säga att han lyckades med. Ett mästerverk var skapat. Låten, som gavs ut 1971, spelas live än idag. Nu är det Michael Hampton, ”Kidd Funkadelic”, som gör den. Han var bara 18 år när han anslöt till bandet 1975, men han var den enda som vid audition klarade av att spela den på samma sätt som Eddie Hazel, som vid tillfället satt i fängelse.

Det är alltså inte en helt vanlig bandledare och ett helt vanligt band som kommer på besök till Malmö och Stockholm i veckan. De är tvärtom helt unika.