Avslutningskvällen på årets Intonal: Grouper och William Basinski

Den tredje upplagan av experimentella musikfestivalen Intonal är möjligen den mest varierade hittills, något den avslutande dagen på festivalen vittnar om.

Dubbelkonserten med Grouper och William Basinski under söndagkvällen är en fenomenal avslutning som tydligt manifesterar den bredd som ändå finns inom den nisch festivalen har, samtidigt som det även råkar vara en av de finaste konsertdubblarna i Malmö på länge. För visst känns det föga troligt att det skulle finnas något bättre sätt att fira Valborg än genom att låta sig invaggas i total trans av två av ambientmusikens klarast lysande stjärnor?

Kombinationen Grouper och Basinski är intressant och att se dem i samma rum med endast 10 minuters mellanrum gör både skillnaderna och likheterna artisterna emellan tydliga. Två artister som verkar i gränslandet mellan musik och ljudkonst, men med monumentalt olika angreppssätt.

Grouper är först ut under kvällen. Omgiven av en imponerande mängd effektpedaler sitter Liz Harris ensam på golvet med sin gitarr. På grund av den låga scenen är hon svår att se från där jag sitter. De abstrakta projektionerna som spelas på duken bakom henne avleder uppmärksamheten från henne. Med dämpad belysning och håret hängande framför ansiktet ger hon ett anspråkslöst intryck. Sakta bygger hon upp ljudlandskap, loopar gitarrslingor och drone-liknande ljudmattor. Musiken är psykedelisk men samtidigt så extremt fokuserad och vandrar hela tiden mellan hårt och mjukt, mellan lösa och hårda strukturer. Harris loopar sin röst till mässande slingor och det blir otroligt kraftfullt när hon väl tar ton och sjunger ut.

De pianodrivna låtarna från Ruins har här klätts om i gitarrdrivna versioner som gör att de närmar sig förra årets dubbla singelsläpp Paradise Valley och mästerliga Dragging a Dead Deer Up a Hill från 2008 rent ljudmässigt. Lager av oljud och tystnad vävs om vartannat och olika oljud som brottas mot varandra för att slutligen samexistera i det ljuduniversum Harris omsorgsfullt målar upp. Gitarrväggen som byggs upp i början av den avslutande akten är majestätisk. Tyvärr pågår spelningen alltför kort tid, för även om Harris gör det bästa möjliga av den korta speltiden känns det som att den musikaliska helheten hade mått bra av att få sträcka ut sig över ytterligare en halvtimme.

Innan publiken ens hunnit vakna till liv efter Grouper kliver avantgarde-ljudkonstnären William Basinski upp på scenen. Basinski är just nu på turné med sin David Bowie-hyllning A Shadow In Time/For Robert David Jones och det är just detta tvådelade stycke han spelar för oss ikväll.

Basinski, för kvällen iklädd en glittrig kavaj, är antagligen det närmsta ambient-genren kommer en rockstjärna. Ödmjuk i sin uppenbarelse, samtidigt som han äger scenen med fokuserad självklarhet.

Stycket som Basinski framför består av två loopar från en analog rullbandsspelare som han sedan justerar med noggrann precision så att de ständigt förändras. Ekon, temposkiftningar, fragment av ljud som klistras ihop för att skapa större helheter, små förändringar som vrider och vänder stycket i olika riktningar. Ljudet av en saxofon hörs en bit in, som om den spelas under vatten, och mot slutet uppenbarar sig en dämpad kör i bakgrunden. Ljud som inte riktigt är närvarande, men som ändå finns där någonstans i bakgrunden.

Basinski verkar hela tiden på detaljnivå, vid första anblick framför han ett monotont stycke musik med få förändringar, men på en djupare nivå fyller Basinski musiken med massor av extremt noga frammanade ljud. Han ger det inledande stycket en betydligt mer orkestral inledning än i studioversionen utan att för den sakens skull frångå formen. Den repetitiva musiken är monoton och sövande, delar av publiken lägger sig ner på golvet, i vad som påminner om en avslappningsövning. När man väl befinner sig inuti evighetslooparna löser musiken upp tid och rum.

Konserten pågår i en timme, men skulle lika gärna ha kunnat pågå såväl hälften som dubbelt så lång tid. Det är nästan omöjligt att avgöra vilken sinnesstämning Basinski försöker skapa. Storheten i musiken ligger i att dess innehåll beror på vad du själv projicerar på den. Basinskis musik kan lika gärna vara sorglig som glädjefylld, lika gärna arg som lugnande. Precis som ett sorgeverk över en död idol kan vara.