Esben and the Witch på Stengade – magi från första till sista ackord

Esben-and-The-Witch

”No Dog” av den brittiska trion Esben and the Witch är, i viss konkurrens med The Raptures ”How Deep Is Your Love”, 2010-talets hittills bästa låt. Den har allt. En brutal inledning, en nedtonad vers, ett enormt instrumentalt crescendo och en avslutande minut då alla känslorna släpps loss. När Rachel Davies vrålar I! AM! NO! DOG! I! AM! A! WOLF! är det omöjligt att inte knyta högernäven och vråla med. Låten är den bästa pepplåt jag vet. Kom inte här och kör med mig, du vet inte vem du har att göra med.

Låten släpptes i början av 2014 och jag skrev en liten text om den då. Det finns två versioner utgivna, en på en split-EP med Thought Forms och en på albumet A New Nature. Splitversionen är bäst. Det är också den som det finns en officiell video till.

Esben and the Witch rör sig i gränslandet mellan gothrock och postrock men hamnar aldrig definitivt i någon fåra. Därtill är deras kontraster mellan hårt och finstämt, mellan melodier och mangel i kombination med teknisk färdighet alldeles för egenartad. Jag brukar använda begreppet mardrömspop. Men det är egentligen ganska tillgänglig musik så varför de inte blivit större är ett litet mysterium. De ligger på ett metal-bolag, men det ska man inte bry sig för mycket om.

Förvisso gör de saker medvetet svårare för sig. Senaste albumet Older Terrors, som släpptes gångna november, innehåller bara fyra låtar. Alla är över 10 minuter. De lär inte spelas i Morgonpasset i P3 på måndag.

Hur som helst har de legat högt på min lista över band jag velat se live. Delvis på grund av ”No Dog”, men de har gjort väldigt mycket annat som är bra. Avslutningen på Wash The Sins Not Only The Face (2013) med låtarna ”The Fall Of Glorieta Mountain” och den konstrastrika ”Smashed To Pieces In The Still Of The Night” är svårslagen oavsett vad man jämför med. Att Rachel Davies, som jag redan varit inne på, är en makalös sångerska som kan växla från magisk skönhet till upprört vrede på en sekund, gör naturligtvis sitt till men det här är i all väsentlighet ett band där alla tre medlemmarna gör det mesta rätt. Gitarristen Thomas Fisher, som till utseendet mer påminner om en lillgammal professor än en rockstjärna, använder sällan stora gester men är ständigt intressant.

Bandet spelade i Köpenhamn härom kvällen (28 april). Jag var självklart där. Esben and the Witch är inte större än att de spelar på lilla Stengade (eller Spillestedet Stengade som det egentligen heter – tänk om alla svenska ställen skulle sätta ”Spelstället” framför namnet) som nog i bästa fall tar 2-300 personer. Det är ett övermysigt ställe som jag absolut kommer att besöka igen. Efter två bra danska förband, Distortion Girls och ZRN, är det så dags för kvällens huvudakt.

Även live ter sig Esben and the Witch kompromisslöst. Inbäddade i rök inleder de med en 15-minutersversion av ”Sylvan” från senaste albumet. Låten är så komplex och fylld med olika idéer att den nästan är ett album i sig. Kontrasterna firar stora triumfer och gör helheten sällsamt vacker. ”No Dog” dyker upp som tredje låt och krossar mig som väntat. Men en halvtimme senare inser jag att den faktiskt inte sticker ut – Esben and the Witch förspiller inte en sekund på klichéer eller säkerhetszoner. Låtlistan känns komponerad för att höra ihop snarare än för att spela bandets relativt sett mest kända låtar. Det är lika ovanligt som mästerligt hur de lyckas hålla intresse i varenda sekund av spelningen, genom att blanda skönhet och mer straffande partier med oväntade vändningar och visuella effekter.

Storheten handlar lika mycket om dramaturgi som om låtmaterial. Hela spelningen byggs upp av tvära kast mellan skönsång och kaotiska larm, mellan känslan av att något otäckt lurar runt hörnet och att vara mitt i striden. När enda extranumret, ”Marching Song” från bandets debut, tonar ut är jag i ögonblicket övertygad om att det jag nyss upplevt är den bästa spelning jag sett på åtminstone 2-3 år. Tiden får utvisa om den åsikten består, men det som hände på Stengade denna kväll var genuint undantagsbra.