BNQT – Volume 1

bnqt-volume-1

Det vilar som bekant en förbannelse över så kallade supergrupper. Förutom Traveling Wilburys och deras Vol. 1 från 1988 har det inte kommit särskilt mycket gott ur dessa samarbeten, där musiker från redan kända konstellationer möts i studion för att samarbeta.

Albumtiteln till BNQTs debut är solklart en flirt med just Traveling Wilburys och kan betraktas som storhetsvansinne, men också en uppfriskande självsäkerhet och medvetenhet om att ha åstadkommit ännu ett undantag som bekräftar regeln. Detta är nämligen en alldeles utmärkt popskiva.

Nu är jag inte lika välbekant med Band Of Horses, Grandaddy, Travis, Franz Ferdinand och Midlake som jag varit med många andra supergruppers respektive hemvist. Och i just det här fallet kan det ju faktiskt vara en fördel, att jag inte tvångsmässigt jämför med originalen på samma sätt.

Min bekantskap med Mildlake är framför allt från samarbetet med John Grant för ett par år sedan i och med albumet Queen of Denmark. Ett album jag för övrigt rankade som ett av 2010 års bästa album, och nu blir jag återigen påmind om att det är dags att dyka ner i Midlake på allvar.

Kanske är min nyvunna kärlek till 70-talets symfoniska rock (som ni kan läsa mer om i min första krönika för HYMN) också en bidragande faktor till att detta faller mig så väl i smaken just nu. Denna platta är till bredden fylld av extremt välproducerad popmusik av musiker som inte räds att kasta sig mellan olika stilar, hela tiden med melodier i fokus och med minst ett ben i 70-talets FM-rock. Produktionerna är genomgående storslagna, men utan att för den sakens skull kännas smaklösa och svulstiga.

Det är måhända inte särskilt originellt alla gånger, och flera av låtarna påminner om mycket du har hört tidigare. Men kompetensen hos dessa utmärkta musiker och den överväldigande spelglädjen räcker långt.

”Hey Banana” bjuder på ett suggestivt sväng som gör det väldigt svårt att sitta stil, ”Real Love” låter som en utmärkt Beatles-låt som Beatles aldrig gjorde och i ”L.A On My Mind” drivs en löjligt medryckande refräng av ett supersexigt sydstatsväng.

Ovannämnda låtar tillhör albumets allra starkaste, men överlag saknas svaga låtar. En ojämn och spretig musikalisk resa, fast med en jämn kvalitet och snortight produktion. BNQT har åstadkommit ett album som det är förbannat roligt att lyssna på, och ett av årets hittills starkaste.

[Bella Union/Pias, 28 april]

8