Texas – Jump on Board

Texas-Jump-On-Board-2017-2480x2480

Nu ska jag göra något som jag aldrig trodde skulle hända, nämligen skriva en gnällkärringtext om alltings förfall och hur det var bättre för. Jag som egentligen älskar populärmusik och inte brukar ha några problem med modern pop överraskade mig själv genom att känna tacksamhet över att det gamla 90-talsbandet Texas är tillbaka – och att de låter precis som förr. Det var så skönt att för omväxlings skull lyssna på popmusik som känns genuin, där bandmedlemmarna själva skrivit låtarna, utan hjälp av någon demonproducent, och spelar riktiga instrument och inte bara använder ett datorprogram.

När jag lyssnar på Texas nionde fullängdsalbum Jump on Board inser jag hur trött jag börjat bli på plastig massproducerad hitmusik och alla tusentals One Direction-medlemmar och Zara Larsson-kopior som just nu dominerar topplistorna. Jag är trött på artister för vilka artisteriet verkar vara viktigare än musiken, som lägger ner mer tid på sitt Twitterkonto än på sitt låtskrivande, som hellre poserar på röda mattan, extraknäcker som modeller eller skapar skandalrubriker än spenderar tid i studion.

Därför blir jag så glad av Jump on Board. Sharleen Spiteri och hennes band är old school på ett bra sätt. Utan att låta dammiga eller allt för daterade levererar de stabil och välproducerad popmusik, som förvisso varken är nyskapande eller fantastisk, men som ändå är skön att lyssna på. De låter som jag minns dem från deras glansdagar i slutet på 90-talet, lite halvrockigt och trallvänligt i midtempo med låttexter om kärlek och… tja, typ det. Musik som är för långsam att dansa och festa till, för uppåt att somna eller gråta till, men som funkar bra som soundtrack när man åker tåg eller är ute och promenerar.

Här finns inga dåliga spår, alla håller en jämnhög nivå utan att något nödvändigtvis sticker ut. (Ingen ny ”Summer Son” alltså – i mitt tycke en av 90-talets bästa poplåtar.) Inledande ”Let’s Work It Out” hade lika gärna kunnat spelas in av HAIM och avslutande ”Round the World” av London Grammar, mer varierat än så blir det inte. Den låt jag kanske fastnar lite extra för är ”Can’t Control”, som säkert hade kunnat bli en megahit om den proddats av Max Martin och framförts av en tjugoåring i bodysuit, men den tiden då Texas sålde trippel platina är nog över. Mig gör det inget. Ibland räcker det med ”trevligt” och ”kompetent” för att jag ska bli nöjd. Nästa vecka har jag säkert återhämtat mig igen.

[BMG, 21 april]

6