INTERVJU + PREMIÄR: Patrik Wennberg – HIGH

Förra helgen hade Patrik Wennberg pre-release för sin kommande EP HIGH på Bengans i Göteborg. Nu byter Patrik västkusten mot östkusten, för att vara med på HYMNs och Festival del Mar Asperös gemensamma fest på Debaser. Imorgon är det dags.

aA

Patrik är i gott sällskap under morgondagens tillställning. Debaser-kvällen inkluderar även Blaue Blume, Then Come Silence, NEJ och Call Cat – en maxad Stockholmskväll för den nyblivne göteborgaren, född och uppvuxen i Trollhättan. Han lämnade dock hemstaden redan 2007, med målsättningen att erövra London. Nu är ambitionsnivån aningen nedtonad, men viljan att lyckas finns kvar. Spelningen på Bengans blev ett sätt att förbereda sig inför kommande äventyr (samtliga bilder är hämtade därifrån).

I samband med pre-releasen provade Patrik de nya låtarna inför en mestadels sittandes publik, men när jag träffar honom i centrala Göteborg för att prata om spelningen, förklarar han att det vore kul om stockholmarna fick möjligheten att stöka mer – lämna tryggheten och blomma ut. Patrik är dock nöjd med spelningen, som gästades av Tilde Hjelm och Mira Aasma. Två framtidsnamn att lägga på minnet.

”Mira var hemlig gäst, hon soundcheckade inte ens… Men det blev hur bra som helst”

– Det blev lite stressigt. Mira var hemlig gäst, hon soundcheckade inte ens. Men det blev hur bra som helst. När jag spelade i Stockholm senast, på Landet, då var hon med. Riktigt bra låtskrivare.

– Tilde jobbade jag med för 10 år sedan och nu har vi setts på Bengans när jag arbetat som ljudtekniker. Frågade om hon ville hänga på. Måste även säga att Bengans scen är den bra sidan av musikgöteborg, där alla hjälper varandra och där vinsten inte ligger i att tjäna en massa pengar. Det handlar om att lyfta bra musik. Det låter kanske nyfrälst och ideologiskt, men Jack [Fuglesang] som sköter det mesta är helt fantastisk. Han har verkligen lyckats.

Och vad kan publiken förvänta sig imorgon?

– Jag kommer att köra en gammal låt, men det mesta kretsar kring den nya EP:n. Det blir även en helt ny låt, som kommer att vara med på en kommande skiva. Vet inte om jag ska avslöja detta, men det blir ett koncept uppdelat i två, där HIGH och LOW bildar ett album. Jag vill även väva in de låga stämningarna.

Vad blir din roll under Debaser-kvällen? Du delar scen med allt från barbiepunk till finskspråkig dysterrock.

– Hålla alla ner på jorden, småler Patrik. Jag har nog blivit mer bestämd i mitt liveframträdande, tänker inte så mycket på vad andra ska tänka.

Patrik berättar att spelningen på Debaser blir den tredje med nuvarande banduppsättning. Debutspelningen inträffade i Lidköping.

– Nu är det ett fast band för första gången och vi har hängt tillsammans ungefär ett år. Det är bland annat Daniel [Stocks] och Martin [Ohlsson] från insomnade Cave Cat. De släppte en singel på Luxury. Martin och jag spelade tillsammans i mitt första band, Carl Frack, men han lämnade mig för att satsa på Cave Cat. Den jäveln! Men nu är han tillbaka. Sedan är det Viktor [Andersson] på trummor och David [Pettersson] som båda har ett förflutet i progginfluerade Postures. Viktor är min kusin.

– Det var grymt att vi fick spelningen på Bengans, även om det krävdes en hel del extrajobb med att styra upp kvällen. I Stockholm blir det bara fullt fokus på att spela.

Foto: Samuel Isaksson

Efter Stockholmsspelningen återvänder Patrik till Trollhättan. Den 29 april arrangerar hemvändaren – med hjälp av La Vaca Loca – Sound city: Trollhättan på Folkets Park och kvällen sammanfaller med den officiella releasespelningen för EP:n. På scen hittas även Eldoradio och Pablo Matisse. För er som inte är bekanta med Pablo Matisse – en artistisk korsning mellan Henri Matisse och Pablo Picasso – så borde namnen Per Stålberg från Division Of Laure Lee och Ian Person från Soundtrack Of Our Lives vara mer bekanta. Detsamma gäller Samuel Järpvik från soloprojektet Järpvik.

– Det är som sagt sjukligt stressigt att fixa saker själv, man vaknar upp på morgonen och känner att det finns 100 saker att göra. Men samtidigt är det så jävla kul. Jag hoppas att några hittar till Folkets Park.


Nu lägger vi allt fokus på kommande EP:n HIGH. Patrik presenterar låtarna var för sig.

”Hustlin’/Buzz”

– Jag började skriva låten efter en semester i New York, hög på intryck från storstaden och tillbaka i mitt trygga hem. Hade lyssnat på Lost In The Dream med The War On Drugs konstant och blev några veckor senare knockad av att se Hurula live för första gången. Var rätt bruten efter att ha släppt första skivan som jag är stolt över och kämpade för, men kände att det inte var nog.

– Denna text har blivit den som starkast symboliserar allt som hänt under tiden sedan debuten tog form och visar varför det varit så viktig att slutföra. Den står liksom för viljan att göra något större än sig själv och fortsätta framåt trots att man famlar i mörkret.

– Jag tror att det gäller för all sorts skapande och för mig har det varit närmast omöjligt att hitta en balans till mitt liv utanför musiken. Därför är jag glad att musiken fått leva mellan det skeva, distade och det polerade.

– Jag minns knappt något från när vi mixade låten, jag klarade inte av att lyssna så Anders [Lagerfors] fick göra sitt. Satte mig i soffan bakom honom och lät det kännas på riktigt.

”High/Low”

– ”High/Low” är en förlängning av ”Hustlin’/Buzz”. De hänger obönhörligen ihop, men där jag strävade mot något slags hopp med den första så var det tvärtom med den här låten.

– Det finns inget filter mellan orden eller undermeningar i texten. Låten är ett helt okontrollerat kakafoni och kaos. När jag skrev den, då fanns bara rädsla och desperation över att förlora någon jag älskar.

– Därför har hela konceptet för skivan fått samma titel. Det finns ingen balans och det finns inget in emellan.

”Howl”

– Jag tänker ofta på hur min hemstad Trollhättan format mig till den jag är. Hur staden var hela ens värld som liten.

– 2007 flyttade jag som många andra. Vi är nog en generation av guldgrävare, letandes efter vårt förlovade land. I flera år kändes det som ett grått moln låg som ett täcke över staden varje gång jag var hemma. Fabrikerna stängde, jobben försvann, rubrikerna var svarta. Jag har känt en orimlig skuld över att ha lämnat. En skuld över att egot tagit överhanden.

– Låten skulle egentligen vart med på första skivan men då blev jag aldrig riktigt nöjd utan kände att den hade mer i sig. Så jag skrev om texten till att handla om allt det där. Om att jag kan vara på väg bort hur mycket jag vill men aldrig riktigt lämna. Jag kommer alltid vara grabben från staden med bilfabrikerna och vattenfallet.

”Good Times”

– Den enklaste låten jag någonsin skrivit. Vaknade en morgon med en bra melodi i huvudet. Resten av den dagen satt jag och försökte spela in det jag hade vaknat till fram till den var klar.

– Någon vecka senare kom jag på att det kanske var ”Camarillo Brillo” med Zappa eller nåt med Cesars Palace jag egentligen hade nynnat på men då var den redan min egen.

– Texten är oförändrad, bara småsaker som lagts till men 90% av hela produktionen gjordes den dagen i mitt gamla vardagsrum. Gitarr och bas maxat genom en chorus och delaypedal, rakt in i datorn för att få till ”Come As You Are”-soundet. Josef Ulvsgärd som la trummorna bara matade på som en robot och sen kryddade Per Baltzars allt med sin saxofon på slutet.

”Longing For The Spotlight”

– Läste en bra bok för ett tag sen med ett citat som sa ”ibland bara gör man saker”. Jag har alltid velat förklara saker och förstå på riktigt. Därför älskar jag denna låten för den bara lektes och improviserades fram och fick bli precis som den är.

– Den är ju så löjlig egentligen. Med kören som går genom hela låten och orgeln som ger någon slags cirkuskänsla. Allt är fel med den här låten men det känns väldigt rätt.

– Det är för att hitta den okontrollerade känslan jag gör musik. Det är då jag når högre.