Kiki träder fram i rampljuset

Foto: Tova Rudin Lundell

Foto: Tova Rudin Lundell

Hon har hållit sig i skymundan som körsångerska till Lykke Li och hållit masken i duon Masquer, men nu träder Kiki fram och skapar sitt eget rampljus och släpper musikfåglarna fria.

HYMN tog en pratstund med Kiki. Vi berör låtskrivande i exil, skillnaden på att vara sin egen boss kontra demokratisk duo samt fumliga danser på diskotek i tonåren. Och hennes drivande, dansanta, tillika dämpade EP som komma skall, såklart.

Du har paketerat din ångest och rastlöshet i din kommande EP som du valt att kalla Bittersweet, hur står det till med dig och ditt mående idag?

– Ångesten och rastlösheten är en del av livet, även om det går i vågor. Just nu känner jag mig ganska lugn faktiskt.

Vad gjorde att du till slut vågade gå solo och fronta med ditt eget namn (om än något avskalat)?

– Det var lite som att jag inte hade något val. Jag var tvungen att gå den vägen. Det känns som att allt lett fram till just detta. Sen så vill jag ändå göra en massa samarbeten framöver och tror jag kommer ha lite olika projekt med andra då och då.

Foto: Tova Rudin Lundell

Foto: Tova Rudin Lundell

Gör det skillnad på hur du vågar uttrycka dig och skriva låtar, nu när det är ditt namn som står på skivkonvolutet? Är det lättare att våga vara personlig, eller tvärtom, eftersom du blottar dig på två sätt (namn och låtar)?

– Den största skillnaden tror jag är att det ställs andra krav på en att en ska vara mer “artist” som solo. Också kanske att en ska just vara mer personlig och kanske också en lite mer spännande människa än vad jag egentligen är. Det kan ju såklart vara i mitt huvud, men jag upplever att jag får en annan typ av frågor som soloartist än när jag var i band. Som band så fick vi mest frågor om hur vi började göra musik ihop, hur vi gjorde musik och vad vi hade för influenser. Nu är frågorna mer av en personlig karaktär, vilket jag tycker kan kännas lite knepigt.

Förr om åren gjorde du musik tillsammans med Pelle Lundqvist under namnet Masquer, vad är för- och nackdelarna med att nu få bestämma helt själv?

– Nackdelen är att det kan kännas lite ensamt. Särskilt eftersom jag släpper på eget bolag. Allt planerande kring släpp, släppfest och hur en ska göra live och så vidare. Sånt hade känts lite lättare och roligare om jag hade delat det med bandmedlemmar. Fördelen är att jag har kunnat vara helt fri i musikskapandet. Pelle spelade gitarr, så då var de en förutsättning att det skulle finnas med gitarr på alla låtar. Och det har jag ju gått ifrån helt med mitt soloprojekt. Det är mycket mer elektroniskt.

Foto: Tova Rudin Lundell

Foto: Tova Rudin Lundell

De senaste dagarna har jag haft nöjet att lyssna på din kommande EP Bittersweet. Varje gång hänförs jag av ”I Don’t Want To Think Of You”. Den har det industriella alarmerande som varnar om undergång och någon slags norrländsk tillbakadragenhet över sig, som mot slutet vågar släppa loss i dans. Beatet medför också till en känsla av flykt och ängslighet. Kan du berätta vad den betyder för dig, och hur den kom till?

– Vad roligt att du nämner just den. Den kom till på ett litet annorlunda sätt än de andra låtarna. Jag hade börjat gå i terapi några månader innan jag drog iväg till Berlin. Och under en terapisession hade jag pratat om rädslan att köra fast helt musikaliskt, och om att sitta där ensam i Berlin utan ha någon att ta till hjälp. Då föreslog min terapeut att jag skulle låta musiken vara ett utlopp för de känslorna. Att försöka spela hur det kändes, utan att ha några ambitioner med att det behövde bli en låt. Bara få utlopp för det som sätter stopp, på nåt vis.

– Så var det en dag då jag var väldigt frustrerad över en grej. Jag hade svårt att fokusera. Det dök upp en massa tankar hela tiden som störde mitt flow och jag ville egentligen bara fly ut och promenera bort rastlösheten och ångesten som kom av det. Men så mindes jag det min terapeut sagt, och försökte spela det som hände inom mig. Och till slut så utvecklades ljuden till ”Intro” och ”I Don’t Want To Think Of You”. Det är därför det är så många störiga skrikiga ljud som kommer plötsligt och rätt så apart.

Foto: Patricia Reyes

Foto: Patricia Reyes

De flesta åker till en stuga mitt ute i skogen på vischan för att distansera sig och skriva låtar under en kompakt tid. I ensamhet. Men du åkte till Berlin och stängde in dig med synth och dator i en lägenhet. Hur påverkade det ditt skrivande? Vilka känslor var det som lyckades komma ut där som du inte lyckades pressa fram hemmavid?

– Det var väl inte Berlin i sig som gjorde att jag kunde fokusera. Utan snarare bara att komma bort från den plats där jag kört fast helt. Stockholm. Eftersom jag nästan inte kände någon i Berlin så fanns det inte heller något att fly till när jag körde fast. Jag var tvungen att kämpa mig igenom de stunder då det gick trögt, och också face:a rädslan som fanns därunder, att kanske inte kunna skapa musik längre. Att inte längre ha något kreativt utlopp. Men när jag väl gjorde det så lossnade det. Det var asjobbigt ibland, men väldigt nyttigt också.

Hur stor betydelse har Lykke Li haft för dig som person och artist? Ni har trots allt umgåtts och jobbat ihop väldigt tajt de senaste åren. Kan tänka mig att det blir lätt att spegla sig i en sådan person och artist som Lykke Li.

– Lykke är en stor inspiration. Hon jobbar stenhårt och är väldigt driven i sitt musikskapande och artisteri. När jag turnerade med henne fick jag också på nära håll se hur det är att vara en artist på hennes nivå, vad som krävs av en. Det är något jag tagit med mig när jag funderat över mitt eget artisteri.

Eftersom ni med Masquer fick med er version av ”You Don’t Own Me” (Lesley Gore, 1963) i en trailer för rysarserien Penny Dreadful är jag nyfiken på vilken serie eller film din EP (eller specifik låt) skulle passa att vara soundtrack till?

– Låten ”Birds” är ju inspirerad av John Huges kultfilmer från 80-talet. Den jag tror den passar bäst till i så fall är nog Pretty In Pink.

Du beskriver din musik som gråtdisco (vilket jag tycker är en briljant beskrivning) och en kärleksförklaring till dansgolvet. Vad har du för relation till tonårsdiscon och de ofta genanta kroppsrörelserna på dansgolvet?

– Jag älskade tonårsdiscona! Och den fumliga tryckardansen. Det finns nåt lite hjärtekrossande kring det hela. Naiviteten tillsammans med de stora känslorna. Nervositeten. Det är som att luften vibrerar. Det är lite den känslan jag velat fånga, särskilt med låten ”Birds”.

Hur ser våren och sommaren ut? Några spelningar inbokade?

– Jag håller på och planerar inför livespelningar nu, hur de ska genomföras och så. Det finns lite spelningar inbokade men jag får inte gå ut med detaljer än.

‘Bittersweet’ lanseras den 21 april, via MSQR Records och Diskret Förlag.