HYMN möter Peter Morén, del I – ”Take Jesus, take Marx, take hope”

Peter Morén - Del I - 1

En firad frontman har fyllt 40 och släppt soloskiva. Men mest av allt har han grubblat. I en tredelad intervju följer HYMNs Victor Lundmark med in i huvudet på Peter Morén.

Det har ätits Crispy fries och druckits Ramlösa på den ansedda jazzklubben Fasching i Stockholm. I taket sitter en silverfärgad ballong och vägrar inse sitt eget behov av palliativ vård. Senare under kvällen ska Peter Morén och hans många gästmusiker genomföra en fartfylld spelning i två akter för att fira släppet av Peters soloalbum 40. Peter ska bland annat dansa på ett bord, men det är inget han pratar om timmarna innan första ackordet tas. Han pratar faktiskt inte alls. Sångaren från Peter Bjorn and John sitter med eftertänksam min och granskar ett papper. Så bryter han plötsligt tystnaden med ett konstaterande.

– Jag får som inte in ”Erik M. Nilsson”.

Pop och i vilken ordning den ska framföras är en av de saker som får Peter Morén att börja grubbla. Andra ämnen som inte kan lämna 40-åringen från Dalarna ifred är politik, mat, selfies och religion. Kanske bör även bandkamraten Björn Yttlings stora passion för tennis nämnas i sammanhanget. Det sistnämnda är dock att betrakta som en parentes.

Redan 2012, på albumet Pyramiden, ställde sig Peter frågan: ”Behöver världen ännu mer popsång?”. Han frågar sig fortfarande saker. Han har frågat sig saker förut.

– Jag hade en tro. Sedan kände jag någonstans att jag inte kunde ställa upp på den längre. Jag fick inte ihop det liksom och det var mycket runtomkring som inte kändes rätt. Det är ju en jobbig process; att gå omkring och tro på någonting för att sedan plötsligt inte tro på det längre.

Hemma i Vika utanför Mora handlade Peter Moréns tidiga grubblerier om Gud. Familjen var aktiv inom frikyrkan.

– I den åldern man är nu, och med de erfarenheter man har, kan man våga närma sig att detta nog har präglat mig ganska mycket. För under lång tid var det något jag ville ta avstånd ifrån, säger Peter.

Exakt hur religiös Peter Morén var under sin barndom är oklart (”Jag försökte inte omvända mina kompisar. Jag var i så fall mer inne på att omvända dem till att lyssna på The Beatles”). Däremot går han än idag i tankar om Jesus politiska färg.

– Jag har alltid tyckt det är fascinerande att kristna här i Sverige traditionellt sett ofta är borgare. Enligt mig stämmer Jesus budskap överens med någon slags socialism. Alltså, det han faktiskt säger. Det han pratar om är ju inte borgerligt, det där har jag alltid haft så svårt att få ihop.

”Enligt mig stämmer Jesus budskap överens med någon slags socialism”

– På 80-talet var jag helt frälst av 60-talspop. Jag hörde ny musik och gillade väl en del modern pop, men skivorna jag gick och köpte var framförallt 60-talsmusik. Då kom det här bandet The Housemartins, berättar Peter.

The Housemartins parade också ihop Jesus budskap med något slags socialism.

– Jag såg ett program med dem. Det var nog en BBC-dokumentär som de visade på svensk tv. Fyra snubbar i fula kläder, kort hår och med massa akne. Jag var tio år men såg typ likadan ut. Jag satt och lusläste låttexterna på första skivan. Det var ju nästan kommunistiskt! Men bandmedlemmarna var även kristna, enligt sig själva. De hade till och med en slogan på den skivan: ”Take Jesus, take Marx, take hope”. För dem gifte det sig väldigt bra.

Peter Morén - Del I - 3

Peter beskriver föräldrahemmet som ”apolitiskt”. Man lyssnade på Bee Gees snarare än Hoola Bandoola Band. Ett popband undervisade honom i vänsterideologi.

– Jag reflekterade inte över det som politik. Jag såg det bara så här: ”Det de säger nu är fair. Man ska vara snäll mot varandra och det ska vara rättvist”. Jag var tio år gammal och visste ju inte vem Marx var, men de pratade i alla fall om att de var kristna. Bra musik, kristna, bra texter… akne. Alla rätt, haha!

The Housemartins var en popgrupp du kunde identifiera dig med?

– Ja men verkligen. Det var ett väldigt viktigt band. Jag tycker fortfarande att de är jävligt, jävligt bra faktiskt.

Långt senare fick Peter Morén en egen plattform för politiska budskap. Take Peter, take Bjorn, take John. På initiativ av bandets dåvarande management utbildades Peter i sociala medier-beteende. Detta i något slags marknadsföringssyfte. Han fick lära sig att Facebook inte var en plats för långa texter. Han fick ta del av uttänkta strategier för vad som hör hemma på Twitter och vad som gör sig bäst på Instagram. Kunskapen kunde dock inte stävja hans inre, finniga tioåring.

– Jag har märkt att det som har resulterat i flest diskussioner, likes och även hat är om jag har skrivit någonting politiskt eller länkat till politiska artiklar och haft någon åsikt. Det har jag gjort på Facebook ibland. Ganska häftigt att man som artist kan uttrycka en åsikt.

Peter Morén - Del I - 2

Vad Peter främst tänker på är inlägg han gjorde på sociala medier i samband med presidentvalet i USA och Donald Trumps framgångar där.

– Man fick också ganska många ilskna reaktioner. ”Du ska inte ha en åsikt, du är inte amerikan”. Flera av våra fans tänkte uppenbarligen rösta på honom [Trump, red. anm.].

På morgonen efter valet uppdaterades Peter Bjorn and Johns Facebooksida med en helt svart bild ackompanjerad av texten: ”Really really sad for all our friends in the states. This is lunacy!!”.

– Jag tycker att det är fascinerande, och på något sätt ganska hoppfullt, att det är de här grejerna som blir de mest delade och diskuterade, säger Peter Morén.

Han tänker tillbaka på Facebookinstruktionerna han fick och ser att verkligheten är en annan:

– Det följer inte alls det de sa om sociala medier. Jag har skrivit långa texter med många tankar och funderingar. Samtidigt är det så ironiskt för jag tror inte att inläggen har delats lika mycket när de handlat om att vi släppt en ny låt. Vi är trots allt en musikgrupp.

Andra delen av intervjun publiceras i morgon.