En hyllning till Mika Vainio (1963-2017)

Mika

Tidigare i veckan kom beskedet att Pan Sonic-medlemmen Mika Vainio avlidit, endast 53 år gammal. Vainio och bandkollegan Ilpo Väisänen stod för något nytt inom den elektroniska och experimentella musiken när de albumdebuterade i mitten av 90-talet. Pan Sonic var inte det minsta publikfriande.

Pan Sonic bildades 1993 i finländska i Åbo. Madchester-scenen tillhörde det förflutna, Kurt Cobain prydde tonårsrummen och britpopen stod för dörren. 1995 släpptes duons debutalbum Vakio, som inleds med en utdragen och entonig signal. Skivan saknar helt likheter med Blurs The Great Escape eller Pulps Different Class från samma år. Personligen var jag inte mottaglig för Pan Sonic – minimalistisk och elektronisk musik gick mig förbi. Det dröjde dock bara några år innan popmusiken utmanades av mer obskyra tongångar.

Mitt första möte med Vainio skedde via Alan Vega-samarbetet Endless från 1998. Ett album som gavs ut under namnet Vainio / Väisänen / Vega. Tillsammans med Suicide-ikonen, som Vainio lyssnat på sedan tonåren, fann jag även en koppling bakåt i historien. Pan Sonics mest omtalade skiva släpptes dock ett antal år senare.

2004 släpptes Kesto (234.48:4). Raden av siffror står för albumets längd och visar att skivan är aningen längre än genomsnittet (fyra CD-skivor för att vara exakt).

I jämförelse med debuten är de flesta låtar långt mer brutala och sargade. Inledningsvis är inspelningarna relativt korta, noise-elementen rispar trumhinnorna och produktionen ger få möjligheter att slappna av. På andra skivan dämpas tonläget, kopplingarna till Suicide blir färre och den klaustrofobiska känslan tätnar. Samtidigt öppnar ljudbilden upp sig, blir större och tillåter musiken att sväva fritt. Ett talande exempel är ”Etäisyys”.

Andra halvan är mer abstrakt och formlös, där ljudlöshet blandas med industriella ljudexplosioner. Det är inte lättlyssnat, men fascinerande.

”Ilmenemismuoto” ger en känsla av att sitta fast i ett rymdskepp ljusår från nära och kära. Du är totalt utlämnad, alla ljud förstärks med 100 procent och det mentala sammanbrottet är ytterst nära. Väggarna kommer närmare, omvärlden krymper och slutligen finns endast tomrum. Det låter inte särskilt upplyftande, men befriande för den som vill utforska musikens möjligheter.

Låten ”Linjat”, det avslutande spåret på tredje skivan, återkopplar till nämnda debutalbum, vars ödsliga och utdragna ljudsignaler får en ny inramning. Produktionen är kall och som lyssnare kan det vara svårt att hålla fokus. Denna del av skivan tilltalar mig minst. ”Söteily” – sista skivan är ett enda spår – är 1:01:14 och fångar en mer svävande och atmosfärisk inramning. På svenska blir låttiteln strålning.

Vainio har även släppt otaliga soloinspelningar och samarbetat med en mängd musiker, däribland Joachim Nordwall – ta nästa steg genom att lyssna på Monstrance från 2013. Och förra året släppte Vainio Mannerlatta på iDEAL Recordings (Nordwalls skivbolag). Ett soundtrack till Mika Taanilas film med samma namn. Förutom att spela in musik under eget namn, har Vainio använt sig av pseudonymen Ø och Philus. Projekten är med andra ord många.

2008 släppte Vainio Ø-skivan Oleva och albumet tredje spår är döpt till ”Set The Controls To The Heart Of The Sun”, vars titel tangerar Pink Floyds klassiska låt ”Set The Controls For The Heart Of The Sun” från 1968. Vainio kommer närmare låtens kärna än Roger Waters original.