Karen Elson – Double Roses

20170210132719

Sju år har gått sedan Karen Elsons debutalbum The Ghost Who Walks och det är uppenbart att mycket har hänt för den brittiska singer-songwritern (och supermodellen). Inte bara musikmässigt, utan framför allt på det personliga planet, vilket reflekteras i tematiken på det nya albumet.

Double Roses är ett så kallat skilsmässoalbum, en särskild sorts temaalbum som oftast brukar kretsa kring uppbrott, saknad och sorg. Till några av de mer kända i musikhistorien hör Bob Dylans Blood on the Tracks och Fleetwood Macs Rumours. Men även om Elsons skilsmässa verkar ha varit en hjärtslitande affär (jag tänker inte nämna vem som är hennes ex-make, det får den nyfikne googla fram själv), och det definitivt finns ett släktskap mellan dessa två klassiska verk och Double Roses, så betvivlar jag att det kommer att uppnå samma status inom genren.

Det stora problemet med albumet är att det aldrig riktigt griper tag, varken musiken eller texterna. Elson blir aldrig förtvivlad, förbannad eller försmådd så att det verkligen berör. Låtarna orsakar inte störtfloder av tårar, allvarliga bröstsmärtor eller raseriutbrott på ett sätt som ett riktigt starkt skilsmässoalbum ska göra. Istället smyger de sig på, luftigt svävande arrangemang där svepande stråkar, harpspel, ett jazzigt piano och till och med ett saxofonsolo backar upp Elsons svala röst.

Produktionen är betydligt mindre bluesigt stompig rock än debuten och mer kaliforniendrömsk folkpop. Jonathan Wilson har producerat och bland gästerna återfinns Father John Misty, Laura Marling, Patrick Carney (The Black Keys), Nate Walcott (Bright Eyes) och Pat Sansone (Wilco). Det är ju så klart kul för Elson att hon känner så många coola människor, men det är tveksamt om det verkligen gynnar albumet.

Jag förstår att det här var ett steg i riktningen att skapa något mer personligt, men Elson har fortfarande en bit kvar att gå om hon vill bli ihågkommen som en hyllad artist och inte ”bara” som modell och den där rockstjärnans ex-fru. I nuläget känns hon snarare som en blek Stevie Nicks-kopia.

[1965 Records, 7 april]

5