VinterRevir – Om kanske hundra år kan vi kanske le åt varandra

16463153_646976868840112_5495574096089218845_o

VinterRevir, ett ungt band från Uppsala, släppte sin debut-EP Se upp för fullmånen 2015. Sen dess har de spelat in ett flertal singlar, arrangerat om en del gamla låtar och återutgett spåret ”På tal om igår” med EP:ns kanske mest oförglömliga rad: ”Åh fy fan, åh fy fan!”.

Den nya skivan Om kanske hundra år kan vi kanske le åt varandra består till hälften av material man redan har hört; nästan alla singlar samlade, förutom den lågmälda ”Stockholm”, som till och med försvann spårlöst från bandets Facebook. Samt att vissa låtar från EP:n flyttades till albumet i nyarrangerade versioner.

VinterRevir har kallats för ”Hurulas lillebror”, och detta epitet stämmer mest i ”Han som försvann”, en deppig berättelse i mörka toner. Den uppiggande ”Lågprishyllan”, utspädd med en rejäl dos synth, får mig att tänka på Anton Kristiansson anno 2011, både musikaliskt och textmässigt.

På skivan finns även ett helt instrumentalt spår, ”Gränsland 02”, som nog var tänkt som ny version av EP:ns ”Gränsland” – ett givet förspel till titelspåret ”Hundra år”. Bland de låtar jag hör för allra första gången märks ”Sömnlösa timmar (Hambergsparken 95)” mest av alla, den är skivans rena pärla.

Oliver Bräcks djupa stämma är som gjord för den råa ljudbilden som omringar hela albumet. ”Du kör för fort, min vän” passar perfekt som avslutningsspår med sina vackra gitarriff som vägrar lämna huvudet långt efter att de sista tonerna har lagt sig.

Överhuvudtaget är VinterRevirs debutverk väldigt lovande, det är ljudet av äkta känslor som står i lågor. Tillsammans med den tidigare nämnda EP:n utgör de en kombination av träffande texter och intensivt sound, precis som poppunk på svenska ska låta.

[Egenutgivning, 7 april]

7