Father John Misty – Pure Comedy

485011b6c7964ceeae8c1ef5060b30c9.1000x1000x1

Om man ska se teman i Father John Mistys tre album skulle jag vilja säga att det första, Fear Fun, utforskade jaget, det andra, I love you Honeybear, var en storslagen kärleksskiva och att hans senaste släpp, Pure Comedy, är ett album som vänder sig utåt och kommenterar samtiden. Och det är ingen ljus bild Josh Tillman målar upp genom sitt alter ego.

Tillvaron är ett skämt och alla är lurade är essensen av budskapet han vill förmedla, på sitt eget sätt såklart. De som känner till FJM sedan tidigare vet att han blandar ironi med popkulturell namedropping till sin alldeles egen mix.

Pure Comedy upplever jag att texterna kommer fram ännu tydligare än på hans tidigare släpp. Kanske är det för att musiken är mer nedtonad än tidigare som orden får mer utrymme. Eller så har han bara mer att säga. I låtar som ”Total Entertainment Forever”, ”Ballad of the Dying Man” och titelspåret får Josh fritt utrymme att predika sin syn på en värld som har gått totalt åt skogen, eller kommer göra det vad det lider.

Då och då när jag lyssnar på skivan får jag känslan att han nästan blir lite äcklad av sig själv, att han dragit skämtet för långt. Den enda känslan som finns kvar är ironi och att med höjda ögonbryn stå en bit på avstånd och föraktfullt betrakta andra människors liv.

Å andra sidan finns det flera låtar på Pure Comedy som förmedlar skönhet och brutal ärlighet. Den 13 minuter långa ”Leaving LA” breder ut sig med en ensam gitarr och ett otroligt stråkarrangemang signerat kompositören Gavin Bryars. I de tio verserna djupdyker Josh i sig själv, ”A little less human with each realese / Closing the gap between the mask and me” sjunger han i femte versen och ger mig delvis rätt i min spaning om att personan Father John kanske tagit över lite väl mycket.

”Leaving LA” är skivans centralpunkt och efter den tycker jag att både tonen i texterna och i Josh Tillmans röst förändras. Det känns ärligare. Två favoriter på skivans senare del är ”So I’m Growing Old on Magic Mountain” och ”Two Wildly Different Perspectives”.

Musikaliskt känns det som att Josh Tillman har gått full circle. Innan han hoppade av Fleet Foxes och blev Father John släppte han en handfull skivor i eget namn. Lågmälda singer/songwriter-plattor fyllda med bibliska referenser. På Pure Comedy är han närmare det uttrycket än på någon av sina tidigare skivor som Father John Misty. Och det är på både gott och ont. Kanske är det vad som får honom att då och då släppa sina maner och leverera några av de vackraste sångerna han skrivit – men det blir också lite väl slätstruket och intetsägande ibland. Av skivans tretton låtar är det fyra, fem stycken som jag inte har någon relation till trots flertalet lyssningar.

På ett sätt tror jag att Pure Comedy förtjänar mer tid, att den kräver det. Jag har säkert lyssnat igenom skivan ett tiotal gånger, men det är som att jag inte riktigt greppat den ännu. Och kanske får jag tillfälle att revidera mitt betyg senare, men trots några väldigt höga toppar tycker jag att Pure Comedy som album betraktat är Father John Mistys svagaste släpp hittills.

[Bella Union, 7 april]

6