The Nightmen – Can’t Avoid Success

The Nightmen debuterade i fjol med plattan Fifteen Minutes of Pain. En platta som bjöd på toner marinerade i en hel del blues och lite gitarrer uppskruvade på maxvolym.

Nu har det blivit dags för bandet att släppa iväg sitt andra alster och den inslagna vägen bestående av hög volym kvarstår sannerligen. Skillnaden är att man på detta album har skruvat upp lite till, låtit sig inspireras av 60-talets garagerock och 70-talets punk, och gjort hela alltet något råare.

Plattans omslag gjorde precis det jobb som önskas av ett omslag, nämligen fick mig bli intresserad av hur det skulle låta. Utöver mitt intresse för musik har jag nämligen ett annat stort intresse – bilar. När jag såg bandet stå lutade mot en gammal välanvänd Volvo Duett kunde jag inte göra annat än att braka på skivan och höra efter.

Jag kan inte säga att jag blev besviken av dess innehåll. Det är bra med sväng rakt genom, väldistade gitarrer och en riktigt rå ljudbild, nästan lite åt DIY-hållet (vilket förmodligen också varit målet). Den första reaktionen var således att skruva upp volymen till den nivå att både golv och trumhinnor skakade.

Den höga volymen gjorde också susen, det blev bättre. Men någon sån där wow-faktor infann sig inte riktigt. Musiken vilar lite väl stadigt på den musik som under sextiotalet strömmade ur både England och den amerikanska västkusten.

Bäst blir det på ”Velvet Curtains”, som med den typ två sekunder långa gitarr-hooken i introt (som låter exakt som hooken i Elvis Presleys eminenta version av ”Promised Land”), får mig att le.

[Lövely Records, 7 april]

6