Hauschka arkivbild Foto: Nora Lorek/Rockfoto

Tallinn Music Week gick av stapeln under helgen och HYMN var givetvis på plats. Festivalen bjöd på ett minst sagt spretigt program där det fanns en hel del att välja mellan, något som inte minst speglas i den här listan.

Mellan torsdag och lördag spelar 240 artister på 80 olika spelställen runt om i stan. Att se alla band man skulle vilja är en total omöjlighet och man får vara nöjd om man ens hinner se en bråkdel av alla intressanta akter. Att alla spelställen dessutom ligger utspridda över hela staden gör inte saken lättare. Efter en hel del springande och en hel del panikartat orienterade hinner vi i alla fall se ett tjugotal spelningar.

Dags att lista fem höjdpunkter från festivalen:

Siv Jacobsen

Den norska singer/songwritern uppträder ett flertal gånger under festivalen och jag hinner med att se henne under hennes första spelning på det lilla caféet Muust Pudel i gamla stan. Tillsammans med en pianist framför hon 6-7 låtar på akustisk gitarr inför ett relativt fullpackat rum.

Hon premiärspelar nya singeln ”Like I Used To”, som låter alldeles ljuvlig, och spelar även ett gäng äldre låtar från EP:n The Lingering som släpptes förra året – främst sticker den magnifika ”How We Used To Love” ut.

Som näst sista låt bjuder hon dessutom på en cover på Britney Spears ”Toxic”, och det är här det blir som allra tydligast vilken fantastiskt talangfull musiker hon är. På ett naturligt och okonstlat vis förvandlar hon Britneys pophit till en underbart lågmäld och melankolisk ballad.

Hauschka 

Den tyske pianisten genomför förmodligen den mest välbesökta konserten jag bevittnar under festivalen, tillika även den enda jag behöver köa för att komma in på.

Under första halvan av konserten backas han upp av den svenska duon There Are No More Four Seasons på fiol och elektronik. Man målar tillsammans varsamt upp ett ljudlandskap som existerar mittemellan pianomusiken och ett ambientstycke.

Under andra halvan av konserten befinner sig Hauschka, eller Volker Bertelmann som han egentligen heter, ensam vid pianot där han främst spelar stycken från sin nyligen utgivna skiva What If. Vid ett flertal tillfällen är det svårt att inte fascineras över hur det ens är möjligt att frammana de ljud som kommer ur pianot, något som når sin kulm i fantastiska ”I Can’t Find Water”.

Bertelmanns John Cage-inspirerade approach till pianospelet inom det som vanligtvis kallas ”prepared piano” innebär att han placerar olika föremål mellan och på strängarna inuti flygeln. En av konsertens höjdpunkter är när han mot slutet börjar plocka ut innehållet i pianot; han slänger ut gafflar, repbitar, metallstänger, tamburiner, träklossar, trumpinnar och allehanda icke identifierbara föremål på golvet runt omkring sig till publikens blandade jubel och förvirring.

Estlands store son Arvo Pärt var även han ett fan av pianotekniken och kanske är det just därför som den estländske publiken verkar vara mer med på noterna än norrmännen som står framför mig och ser ut som frågetecken. Konserten avslutas fullt rättvist med den längsta stående ovationen jag upplevt på mycket länge.

Mikko Joensuu

Den finske folksångaren Mikko Joensuu isolerade sig för några år sedan i en stuga i de finska skogarna för att spela in ett album. Tanken med skivan var att utforska religiösa och existentiella tankar, men Joensuu insåg snart att den konceptuella idévärld han byggde upp var alltför stor för att rymmas inom bara ett album, vilket resulterade i att han istället valde att släppa musiken som en trilogi. Den första delen släpptes för ett år sedan, den andra delen i höstas och den tredje släpps senare i vår.

I livesammanhang är Joensuu uppbackad av ett rejält band, sammanlagt är man åtta man på scenen med bland annat två personer på slagverk och två pianister. Resultatet blir en sakral rymdgospel som närmst för tankarna till Spiritualizeds mest orkestrerade popalbum. Otroligt pampigt och extatiskt från början till slut.

”There Used To Be a Darkness” låter helt otrolig live, men konsertens absoluta klimax nås i den sanslösa ”Drop Me Down” som sträcks ut i en sanslös kvartslång version där det känns som att tid och rum nästan upphör. En äldre herre framför mig skriker upprepade gånger ”This is what it is all about!” på bruten engelska och åtminstone för en stund är jag beredd att hålla med.

Teksti-Tv 666

Runt ett-snåret natten mellan fredags och lördag kliver det finska kraut/punk/garagerock-bandet med norra Europas kanske bästa bandnamn på klubben Von Krahls stora scen. I ungefär samma stund som bandet kliver på scenen fyrdubblas den initialt ganska glesa publikmängden, gissningsvis till följd av att någon annan konsert i bygget precis tagit slut.

Bandet som ibland har uppemot sex gitarrister nöjer sig idag med fyra stycken och en basist. Konserten inleds med att bandet ställer upp sig runt trumsetet, likt en slags ritual, innan man först sakta och sen med mer och mer intensitet bygger upp en gitarrvägg som man hade behövt ungefär fem Sonic Youths för att kunna frammana (Okej, en lätt överdrift, men ni fattar. Det låter gigantiskt).

Det enklaste sättet att beskriva det som utspelar sig på scenen under de kommande 45 minuterna är kanske genom att måla upp en tankebild om ett Thee Oh Sees med fyra gitarrister istället för två trumset, eller kanske genom att försöka föreställa sig ett finskt Diarrhea Planet. Hela tiden balanserande på gränsen mellan showig buskisrock och riktigt jävla bra krautpunk.

Medlemmarna kastar sig av och an på scenen, skriker ikapp i varandras mikrofoner, hoppar från högtalarna, rullar runt på scenen, har solglasögon på sig inomhus, halsar öl och river av gitarrattacker till höger och vänster. Trummisen, lämpligt klädd i träningskläder, hanterar sitt uppdrag som en rejäl arbetsdag på bruket och agerar motor för hela maskineriet.

Alla svenska bokare inom rockbranschen borde ta sig en rejäl titt i spegeln om man inte i detta nu överväger att skeppa Teksti-Tv 666 över Östersjön – det är allt jag har att säga om saken.

Flamingods

Psychrock-ensemblen Flamingods från Bahrain är ett annat band som spelar nästan precis överallt under festivalen och jag hinner av bara farten se dem två gånger. Den första gången på förmiddagen i ett köpcentrum och den andra under fredagskvällen i konsertsalen på spelstället Mustpeade Maja.

Deras blandning av psychrock, funk, jazz, och experimentell världsmusik plockar friskt influenser från både Afrika och Mellanöstern och för stundtals tankarna till band som Goat och Animal Collective samt även Sun City Girls i sina bästa stunder.

I liveformat är musiken utformad som ett långt kosmiskt jam där musiken färdas ut i hypnotiserande psykadeliska utflykter. Ett fantastiskt liveband som vi garanterat kommer att höra mer om i framtiden.