Månadens PS: mars

Adna. Foto: Marcus Nyberg
Adna. Foto: Marcus Nyberg

Då var det dags för några snabbrecensioner av marsplattor som vi har lyssnat på men inte hunnit med att recensera.

 


 

Adna – Closure

MELANKOLI Att Adna tillhör Sveriges absoluta toppskikt vad gäller att skriva melankolisk downtempo-indie i stil med Daughter och The xx stod klart redan sen tidigare, men med Closure blir hon till en högt rankad kandidat även internationellt. Världklass både på sång, låtskrivande och produktion. 8/10

 


 

X Marks The PedwalkSecrets

SYNTH – De räknas bland futurepopens förgrundsgestalter men på fjärde albumet sedan återkomsten 2010 får det storslagna stämningsbyggandet, som vi kommit att förknippa med X Marks The Pedwalk, stå tillbaka. Secrets är ett melodiöst, post-industriellt album som blickar mot framtiden med 80-tals-melankolin i behåll. 8/10

 


 

Muirs – Captain California

HIPHOP Det är kanske ingen överraskning att Muirs målar upp en melankolisk hyllning till Kalifornien på nya plattan – det är precis som vanligt egentligen. Trist dock att vissa låtar är homeruns, medan andra är som något uppskrapat från en gammal mapp i datorn. 5/10

 


 

Bereft – Lands

POST-DOOM Det känns direkt att det är något speciellt med detta Wisconsin-gängs andra platta. Modernare tongångar trängs med subtil klassisk Yorkshire-doom på ett mycket förtjänstfullt sätt. För den finfina produktionen svarar Kevin Antreassian från numera insomnade Dillinger Escape Plan. Att briljante Mike Kadnar från Downfall of Gaia hjälper till med trummorna gör inte heller ont. 8/10

 


 

ShitKid – EP 2

DISTPOP Åsa Söderqvist alias ShitKids andra EP låter som Sleigh Bells senaste album borde ha låtit – det är alltså opolerad lo-fi-tuggummipop med distade rockgitarrer. Underbara ”I Wanna Go to LA” är plattans höjdpunkt, men alla fyra spår håller hög kvalitet. Nu längtar vi efter det nyligen annonserade albumet! 7/10

 


 

Anohni – Paradise

ELECTRO ANOHNI följer upp förra årets fantastiska HOPELESSNESS med sexspåriga Paradise. Det experimentella electrolandskapet känns igen, men EP:n är lite som ett bångstyrigt tonårigt syskon till albumet. Ofta mitt i prick, men ibland lite väl upproriskt forcerad. 6/10

 


 

Desperate Journalist – Grow Up

POSTPUNK Brittiska Desperate Journalist gör poppig postpunk med tydliga influenser från klassiska band som The Cure och The Sugarcubes. Grow Up är klart starkare än debutalbumet, fylld av reverbfylld mollpop av bästa sort. 8/10

 


 

Bleached – Can You Deal EP

ROCK Som så många andra band nu för tiden inspireras Bleached av nittiotalets grunge och alternativrock. På flera sätt är Bleached varken bättre eller sämre än de andra banden som gör samma sak. Titelspåret på denna EP är riktigt bra, men de andra låtarna lämnar tyvärr inget större intryck. 5/10

 


 

Hurray For The Riff Raff – The Navigator

SINGER-SONGWRITER På den nya skivan tar Alynda Segarra och hennes Hurray For The Riff Raff ut svängarna mer än tidigare. Segarra har sagt att hon ville göra kopplingen till sina egna rötter tydligare och det är därför den tidigare så renläriga americanan blandats ut med influenser från bl.a. Puerto Rico och sjuttiotalets New York. Det är en mix som funkar bra och som tillsammans med fantastiskt låtskrivande leder till att The Navigator är Hurray for The Riff Raffs starkaste skiva hittills. 8/10

 


 

Sista Bossen – Titta inte på mig (när jag dansar)

ROCK Malmös Sista Bossen är ett rätt underskattat band, något som den här plattan förhoppningsvis kommer ändra på. På sin nya skiva mixar bandet olika genrer (bl.a. indie, punk, progg) till någon sorts spattig hyperrock. Det är lite ojämnt, men lysande, intressant och originellt. 7/10

 


 

Ondatrópica – Baile Bucanero

LATIN/CUMBIA Brittiska geniet Quantic reste till Colombia, blev kvar av kärleken till landets musik, träffade Mario Galeano och startade projektet (så många musiker inblandade att ”band” är fel ord) Ondatrópica och släppte en debut 2012 som är helt otrolig. Nu är de tillbaka med delvis nya influenser, till stor del andra musiker men fortsatt av allra högsta klass. Baile Bucanero saknar de riktiga stänkarna till låtar som finns på debuten, men är jämnare som helhet. Vi ska försöka återkomma med en längre krönika om Ondatrópica och deras avknoppningar, hur man letar vidare när man väl blivit fast, m.m. Tills dess är det bara att njuta av detta praktverk. 9/10

 


 

Ibibio Sound Machine – Uyai

HIGHLIFE/ELEKTRONIKA Londonfödda Nigeria-ättlingen Eno Williams som frontar Ibibio Sound Machine blandar västafrikanska rytmer och rå energi med politiska texter och urbant groove. Det är ständigt svängigt, men med vissa undantag är det mer ett generellt attraktivt sound än påtagligt minnesvärda låtar. Likväl något som håller en kvar på dansgolvet tills stängning. 7/10

 


 

Anna ÖbergHärsknar

SYNTHPOP Under mitten av 80-talet var Anna Öberg med i new wave-bandet Ladomir. På sin solodebut, nästan 30 år senare, skulle hon kunna beskrivas som den svenska melodiösa synthpoppens svar på bob hund. Humor och allvarliga samtidsobservationer i en lika medryckande som egensinnig symbios på bred skånsk dialekt. 8/10

 


 

Obituary – Obituary

FLORIDADÖDS Efter bottennappet Inked in Blood kunde Obituary bara gå åt ett håll. Och visst gjorde de det: både produktionen och materialet är bättre än på mycket, mycket länge. Det handlar naturligtvis inte om några större revolutioner, men förändringarna gör ändå att resultatet blir veteranernas bästa platta sedan 25-åringen The End Complete. Inte illa alls! 7/10

 


 

Jarvis Cocker & Chilly Gonzalez – Room 29

CABARETPOP Den alltid lika retsamma och sarkastiska Pulp-sångaren har teamat upp med allkonstnären Gonzalez för ett konceptalbum om ett hotellrum på legendariska Chateau Marmont. Över lojt pianospel pratsjunger Jarvis om ytlighet, ensamhet, olycklig kärlek och solkig Hollywood-glamour. Till en början en smårolig idé, särskilt när Jarvis väser fram textrader som “You’re a tearjerker, you don’t need a girlfriend, you need a social worker”, men i längden mest tröttsamt och medelålders. 5/10

 


 

Koloni – S/T

RAPMETAL Rapmetal är egentligen den enda benämningen på Koloni som fungerar. Tänk en mix mellan Rage Against Machine, LOK, Dia Psalma med ett släktskap med Gottsundahiphoparna i Labyrint (Aki gästar även på spåret ”Knas”). Tungungig men tyvärr något enformig metall i stil med sådant vi har hört förut. 4/10

 


 

Labyrint – Jamaicagrejen (del 2)

REGGAE Labyrint från Uppsala har en tendens att borra ner sig lite för djupt åt olika håll och musiken brukar dra åt olika håll. King Jammy-producerade EP:n Jamaicagrejen (del 2) är dock schysst och gungig reggae rakt igenom med de sedvanliga cashtexterna och andra spår med politiska åsikter. I november släppte de del 1 och har utlovat att ett album kommer innan året slut. Och eftersom det här svänger blir det intressant att höra vad plattan har att komma med. 8/10

 


 

[:SITD:] – Trauma: Ritual

SYNTH Tyska EBM- och futurepop-besläktade [:SITD:] (namnet utläses Shadows In The Dark) finner än en gång balansen mellan dystopisk hårdhet och storslagen melodikänsla. Trauma: Ritual är tung, ösig Kalla Kriget-synth för en ny tid av politisk instabilitet. 7/10

 


 

Moto Boy – New Music

POP Moto Boy åkte till Berlin för att återuppfinna sig själv men resultatet är inte den helomvändning som titeln antyder. De elektroniska ljudtapeterna blir väl anonyma emellanåt men New Music rymmer några stora poplåtar, som Nina Persson-duetten ”Dead For Seconds”. 5/10

 


 

J.I.D. – The Never Story

HIPHOP J.Cole må ångra att han inte lyckades snärja Kendrick Llamar,  men med J.I.D.The Never Story kanske ångesten släpper. 90-tals influenserna svämmar över samtidigt som J.I.D. visar att han kan fylla skorna då det kommer till dagens hiphop. 7/10

 


 

Caroline Spence – Spades & Roses

COUNTRY Caroline Spence är hemmahörande i countryns Mekka, även känt som Nashville. Om det är så här country ska låta år 2017 blir jag fullgott tillfredsställd. Allt det som en kan tänkas behöva finns: steel guitar, snärtiga teleriff, ett stadigt komp, välskrivna texter och en vacker stämma som framför dem. 7/10

 


 

Shelby Earl – The Man Who Made Himself a Name

POP Shelby Earl härstammar från Seattle och detta blir hennes tredje album sedan debuten 2011. Sammantaget är detta en riktigt bra pop-platta som tidvis uppvisar lite mörker, vilket gör att den behåller mitt intresse från spår 1 till 11. Lite extra starkt skiner bas-gunget på ”Not Afraid to Die” och uppbyggnaden till första refrängen i titelspåret. 6/10