15 låtar som borde spelas på popklubben

The Fire Engines. Foto: Hilary Morrison

The Fire Engines. Foto: Hilary Morrison

De svenska popklubbarnas storhetstid är över, och har varit det sedan 00-talets slut. Vad var det som hände? Vår skribent Krister Bladh, som själv har drivit popklubbar och bokat band i sina ungdomsår, funderar över popklimatet i landet och varför man aldrig får höra låtarna från denna lista på dansgolven längre.

En av anledningarna kan man själv räkna ut om man tittar på hur listan ser ut: den består av YouTube-länkar. De flesta av banden har nämligen inte någon musik på Spotify – helt enkelt därför att ingen i banden eller deras gamla skivbolag bryr sig längre.

För de flesta var popmusiken ”Just a Silly Phase I’m Going Through” för att citera en av många bortglömda indiepopgrupper, brittiska The Groove Farm. När man skaffat barn kan man inte längre göra musik där det låter som att det är 12-åringar som spelar och sjunger.

Men vad är det egentligen som har försvunnit? Klädstilen såklart, men även klubbarna. De som är i 30-årsåldern minns säkert klubbar som Metropolis i Stockholm, Crush i Malmö, Starke Adolf i Göteborg, Indigo i Lund och många, många fler.

Mest av allt saknar man dem som verkligen lade ner sin själ i att få hit små, obetydliga band från England, USA och andra länder. Young Alive and In Love (som senare blev Crush) är till exempel den enda klubb som fått mig att skriva en låt på cykelbanan hem efter en konsert.

Blekingska Nationens egna indieklubb Indigo, inträffade förr varje fredag och under min första termin i Lund fick jag se en handfull fantastiska band, vilka jag bara hade drömt om att få se i verkligheten. Spansk/engelska Pipas t.ex. som har blivit goda vänner över åren.

För att inte tala om alla andra vänner som påträffades genom nationslivet. Alla kände alla och alla ville starta ett band. Den gemenskapen som fanns i att man gillade samma band eller artister är något man nästan inte kan förstå idag – där man antingen identifierar sig med varumärken eller med ett generellt utanförskap. Subkulturerna däremot, erbjöd hundratals olika former av utanförskap.

Det fanns också en helt annan upptäckarlust, som drevs på av att det var så svårt att få tag i musik av många av de band som var ”legendariska”. Och folk älskade att dela med sig av sina upptäcker, visserligen redan då på internet, men även i personliga möten. Man bytte blandskivor, kassetter och dåliga demos av sina egna låtar.

Varje gång man träffade Gottfrid Sjödahl, för att nämna en av dessa eldsjälar, skedde ett nästan omedelbart utbyte av bandnamn och de senaste upptäckterna. Sjödahl spelade själv i ett band, Lunds mesigaste och mest otighta tweepunkband The Budgies, som lät som lika delar Boyracer och Talulah Gosh.

Starkast var gemenskapen på de små popfestivaler som ordnades av privatpersoner, inte bokningsbolag. Rip It Up utanför Göteborg, We & You i Malmö och Liv-festivalerna utanför Kalmar (Mitt Bästa Liv 2002, Mitt Nästa Liv 2003, Mitt Sista Liv 2004). Här fanns bara baskrar och randiga tröjor så lång ögat kunde se och hit kom ”legendariska” band som Television Personalities, Subway Sect, St. Christopher m.fl. men även svenska band som Popundret, Free Loan Investments, Twig, Tidy Ups och många andra små band från olika städer som aldrig turnerade annars.

Själv kände jag mig tvungen att starta en popklubb efter att ha blivit stammis på popklubbarnas popklubb (nä inte How Does It Feel to Be Loved) The National Pop League i Glasgow. Klubben som drevs av sångaren och låtskrivaren i Butcher Boy och där man ofta kunde se medlemmar från både Belle & Sebastian och Camera Obscura på dansgolvet. De senare skrev till och men en låt om klubben, som heter ”Knee Deep At the NPL”.

Under den pretentiösa monikern Don’t Die On My Doorstep, försökte jag och två vänner skapa en plattform för utländska band som ville spela i Sverige och för ett roterade fält av gäst-DJs att dela med sig av sin smak. Vi insåg dock snabbt att vi var lite för sent ute och våra hjältar Harvey Williams (Another Sunny Day, The Field Mice, Hit Parade) och Bid (The Monochrome Set, Scarlet’s Well) kunde inte fylla Inkonst. Det var också tungt att som 20-åring förlora tusentals kronor på ett par månader.

Chanserna för att en (ändock) mansdominerad, vit, arbetarklassgenre som senare blev en finsmakarkultur för medelklasskids ska komma tillbaka är minimal. Så här följer en lista med några låtar man hade kunnat höra på Inkonst de kvällarna, eller på de andra popevenemang som florerade fram till kanske 2006/2007.

14 Iced Bears – ”Miles Away”

Från en gammal Peel Session av denna Brighton-grupp, med ena foten i indiepoppen och den andra i psykedelia.

The Servants – ”Loggerheads”

Från ordsmeden David Westlake, Englands svar på Robert Forster, och som en gång blev headhuntad av Stuart Murdoch, som dock misslyckades med att få med honom i Belle & Sebastian. Bandet innefattade också John Mohan (Felt, Apple Boutique) och Phil King (Felt, Lush).

The Siddeleys – ”You Get What You Deserve”

Johnny Johnson var en androgyn (och smart) version av Morrissey, förälskad i greasers och hopplöst utfattig. Släppte en singel och EP på Sombrero som idag har extremt samlarvärde.

Reserve – ”The Sun Slid Down Behind the Tower”

Torquil Macleod hjälpte Johnny Johnson att starta The Siddeleys och spelade in hennes första demos. Reserves egna EP på Sombrero har bara dykt på eBay en gång under senaste 10 åren. En av 80-talets bästa textförfattare.

Gol Gappas – ”Chicken Pox”

él Records-grupp som fick sitt namn efter pakistanska snacks. Så jobbade skivbolagets chef Mike Alway, som tidigare arbetat för Cherry Red och drev Blanco y Negro (som gav ut första albumet av Jesus & Mary Chain). Idag hade han arbetat som art director och stylist, men under yuppie-tiden fick idiosynkrater som Alway lov att ge ut musik och tur är väl det.

James Dean Driving Experience – ”Dean’s Eleventh Dream”

Stal en gitarrist från Reserve och valde ett namn som passade som hand i handske för Mike Alway. Sista EP:n kom mycket riktigt ut på él. Den här låten, som innehåller ett av historiens bästa solon på 12-strängad gitarr sedan Byrds, får mig alltid att tänka på ambulanser.

Would-Be-Goods – ”The Hanging Gardens Of Reigate”

Ett av få Alway-fynd som faktiskt hade en egen personlighet (Nick Currie är en annan, mer känd som Momus eller något av hans många andra alias). Jessica Griffin var i åratal bandets enda medlem och fick först många år senare ett fast kompband. Hennes texter driver med den engelska medelklassen och Londoniter på ett mycket fint och subtilt sätt.

Razorcuts – ”Try”


Ett bra exempel på att många tidiga ”indiegrupper” var lika mycket pop och punk som folkrock och 60-talsgarage. I ”Try” snor Razorcuts ett typiskt Byrds-riff och slänger på nonchalant sång med halvtaskiga stämmor.

Dolly Mixture – ”How Come You’re Such a Hit With The Boys, Jane”

Ett av de mest oförlåtligt bortglömda banden i brittisk musikhistoria. Skivbolagen missade dem helt och deras enda album blev en hel dubbel-LP med hemmademos som får en tappa hakan än idag. Sångerskan Debsey Wykes har sedan dess samarbetat med Saint Etienne från och till. Extra plus får man för att ha uppkallat sitt band efter ett paket flingor.

Revolving Paint Dream – ”Burn This House to the Ground”

Ett sidoprojekt till Biff Bang Pow!, som ibland spelade in samma låtar som dem fast snäppet sämre. Revolving Paint Dream använde sig dessutom av vokalisten Christine Wanless i än större utsträckning, vilken är en sann skänk från ovan. Bandets ledare Andrew Innes gick senare med i skotska kompisarna Primal Scream.

The Rainyard – ”That’s Her Life”

Australien bjöd på en uppsjö av jangliga popgrupper som tävlade om att bli nästa Go-Betweens. Ingen lyckades, men Summershine gav ut många fantastiska singlar i kölvattnet på detta. Allra bäst var The Rainyard som kom från Perth, på andra sidan kontinenten från där det egentligen hände.

Fire Engines – ”Meat Whiplash”

Glasgow var redan på 80-talet en myllrande musikstad, med stark konkurrens från Edinburgh. Härifrån kom Josef K och Fire Engines, som ni ser på bilden längst upp. ”Hungry Beat” blev en popklubbsklassiker, som också gav namn åt en klubb i Los Angeles. ”Meat Whiplash” plockades istället upp som bandnamn av några East Kilbride-kids som lånat gitarrpedaler av Jesus & Mary Chain.

Neo Boys – ”Never Comes Down”

Ett av Portlands bästa band, faktiskt ännu bättre än Wipers, deras enda singel till trots. För några år sedan kom en samling med alla deras inspelningar, som visar på en talang bara ESG och Delta 5 kan matcha. Amerikanska gruppen Grass Widow är start inspirerade av Neo Boys och man kan även höra spår av dem i Chain & the Gangs musik.

Pinballs – ”Allt du gör”

pinballs_fp

Även i Sverige skrevs det fantastiska poplåtar. Finns det någon mer självklar låt på Malmös dansgolv än ”Got to Have Pop” av The Moderns? Möjligtvis denna Jam-doftade pärla från Pinballs, släppt på en split-singel med Ex-Pop. Lyssna här.

Felt – ”Don’t Die On My Doorstep”

En av Felts tramsigaste låtar, från slutet av deras karriär. Martin Duffys hammond låter som en cirkusorgel och Lawrences röst halkar in på dörrmattan. Varför vi valde låttiteln som namn på vår misslyckade popklubb minns jag knappt. Men vi har i alla fall livet i behåll.