Solen – Känslor säljer/Miljonär

solen

Förutom att ha varit det band i Sverige på senare år som mest frekvent avfärdats som Kent-pastischer, har Solen också utmärkt sig som förnyare på humorfronten. Med sina uppgivna nyhetsbrev via mejl, sina b-filmade ”presskonferenser” på Youtube och sin drift med den egna Norgeturnén, har bandet tagit Nile City-ironin in i 2010-talet och skapat ett stort, socialpolitiskt performanceprojekt med sig själva som uppgivna galjonsfigurer.

Allt detta, tillsammans med bandets liveframträdanden – som ofta präglas av lika delar svart ilska och hånfullhet – mejslar ut bilden av en grupp män som antingen ger fan i alltihop eller helt enkelt bara driver med oss.

Med musiken är det precis tvärtom. Solen har aldrig skämts för, eller tummat på, sin skräniga 90-talsindie. Till manglande gitarrer och utbrända trummor har kvintetten sjungit sina dystopiska beskrivningar av pubertal småstadstristess, ända sedan den självbetitlade debuten 2012. Och även om förståsigpåare hela tiden gjort sig lustiga över det otidsenliga uttrycket, har Solens stringens gett dem många fans runt om i landet. Något som inte minst märktes på Pustervik i Göteborg 2014, då jag och en annan drucken figur stod längst fram och headbangade till ”Låt mig gå” (en av de bästa svenska rocklåtarna på senare år) medan Solen mest såg ut som om de ansatts av en biblisk bisvärm – efter att redan ha genomlidit sju svåra år i öknen.

Släppet som Solen åkte runt med 2014, Till dom som bryr sig, blev gruppens genombrott bland massorna (Solen själva håller antagligen inte med, det kom fortfarande ingen när de krängde merch), och skivan fick genomgående bra betyg av kritikerkåren. Kanske berodde det delvis på disthysterin som uppkommit i samband med Hurulas då relativt nysläppta debut?

Men plattan stod bra på egna ben. Över tio spår hade all uppgivenhet och ångest från den lite röriga debuten två år tidigare finslipats, och blivit till ett mörkt mästerverk, fullt värdigt samtiden. ”Glöm bort mig nu” mässade Erik Hillborg, och det gjorde vi nästan. Ty efter nästföljande års ”Tänker inte leva life tour” blev det, förutom apatiska nyhetsbrev med skrämmande stor avsaknad av nyheter, ganska tyst från Solen.

Men som alla följare av Trumps twitterkonto vet – säg den tystnad som varar för evigt. När Solen nu släpper sitt tredje studioalbum har bandet samarbetat med Thåström-bekantingen Ulf Ivarsson, och för alla som väntade sig en karbonkopia av Till dom som bryr sig (eller, för den delen, en Thåström-inspirerad platta) kommer nog slutresultatet som en liten förvåning. Känslor säljer/Miljonär spretar nämligen till och med mer än debuten från 2012.

Här finns Solen, hitmaskinen. I låtar som ”Olof, kära Olof” (med tydlig Mello-potential) och ”Miljonär” (en slags nytolkning av Imperiets ”Du ska va president” som kommer uppröra puritaner, vilket Solen naturligtvis fnissar åt) har bandet för ett ögonblick bytt ut dunken med hembränd ångest mot någonting som åtminstone på avstånd liknar ett kreddigt champagnemingel. När man kommer nära är det samma gamla självmordsstämning. Men ändå.

Här finns även Solen, uttolkarna av stora känslor. ”Jag har gjort mig fin / det här är Amors sista pil” sjunger Erik Hillborg i ”Harpun” – och bandet körar ett sorgset ”ahhhhhhh”. I ”Stäng igen stan” gör Hillborg upp med småortens utanförskap (”ni vet ingenting!”) mot en perfekt popkuliss. Missa inte saxen. Solen har säkert begärt in den av ironiska Wham-skäl, vilket är helt i sin ordning.

Här finns dessutom Solen, det rebelliska mobboffret. ”Acne” (bless den låttiteln) är en magnifik ballad om att skära sönder jeansen och färga håret från råttfärgat till rosa och orange.

Ja, här finns till och med Solen, autotunebandet. Lär er mer om dem på ett av skivans bästa spår, ”Det bästa jag gjort”. (Och då har jag inte ens gått in på Solen, högförrädarna, som på förra skivan bildsatte Estelles sorg över sitt skinn ”av silver och av guld” – och som nu placerar Leonore på ett tågspår).

Solens återkomst är alltså lika mångfacetterad som uppfriskande. Den känns hoppfull som vårens första krokus, även om Hillborg med anhang nog helst skulle stampa ner den i marken igen.

Utan att tveka blandar Solen upp pojkrumsångesten med tydliga melodier, och rastlösheten som i ett sämre universum hade kunnat yttra sig i ett ändlöst harvande på gitarrerna, har istället lyfts fram och blivit skivans största tillgång.

Eller som Solen antagligen skulle formulerat det om de själva skrev den här recensionen: På Känslor säljer/Miljonär visar Solen än en gång att de är Sveriges bästa Gävleband som inte längre bor i Gävle.

[Playground, 24 mars]

8