Samantha Fish – Chills & Fever

16508319_1181299368657950_4481763357646291924_n

På senare år har det blivit omåttligt populärt att spela in musik på ett sånt sätt så att det låter som om den vore 50 år gammal. Skivomslagen likaså. Allt osar retro. Kvaliteten på dessa album är varierande. Vissa tycker jag är riktigt bra, som till exempel Nathaniel Rateliff & The Night Sweats platta med samma namn. Och självfallet allt med Sharon Jones. Men en del är riktigt kassa, de blir lite väl vintage. Då kan en lika gärna lyssna på plattor från 60- och 70-talen istället, det känns liksom mer givande.

Nu har det släppts ännu retrodoftande skiva. Artisten heter Samantha Fish och med en handfull plattor i ryggen har hon gjort sig ett rätt stort namn på blues/soul-scenen. Det senaste alstret heter Chills & Fever. Med en titel tagen från låten med samma namn (av Ronnie Love från 1960) ska den också enligt beskrivningen just bestå av ”favoriter från 60- och 70-talen”.

Som musikalisk uppbackning har hon The Detroit Cobras och deras musikaliska insats går det inte att klaga båda, jäklar vad tajta de är. Samantha Fishs pipa går heller inte att klanka ner på, den är underbart bra. Sammantaget är det verkligen inte dåligt, men det är heller inte sådär jättekul. Som bäst blir det väldigt välspelad bakgrundsmusik. Jag kan lika gärna sätta på en bra soulsamling och med den både höja temperatur och stämning i rummet.

Om förra stycket avslutades musiksnobbigt ska jag försöka väga upp det nu. Det gäller låtvalen. Jag brukar se mig som någorlunda kunnig när det kommer till just soul. Men jisses, detta var något utanför denna värld. Dessa spår är fullständigt obskyra. Av plattans 14 spår kunde jag på rak arm urskilja en handfull. The Ronettes, Bettye LaVette, Barbara Lewis, Irma Thomas och efter lite fundering även Ronnie Love. Det är inte direkt några chartbusters vi snackar om.

Min absoluta favorit är The Cineemas ”Never Gonna Cry”. En soulgrupp som jag inte vet ett smack om och det gör varken mina böcker eller internet heller, mer än att låten ligger på Youtube och skivbolaget heter Dave Records. Något årtal hittar jag inte heller men jag drar till med en gissning på 1964. Underbart. Detta ska det grävas djupt i och en redogörelse för Dave Records kommer, kanske…

Faktumet att Samantha Fish verkar ha sinnessjukt bra koll på soul (och även lite brittisk pop, som också får plats) gör att plattan ändå skramlar hem poäng och inte avfärdas som supertrist. För jag gillar att bli både utmanad och utbildad, vilket jag blev nu.

Som bonus komponerade jag ihop en spellista med låtarna som inspirerat henne (utom The Cineemas då, som inte existerar på Spotify). Bara jämföra på och njuta av både riktig retro-soul och modern retro-soul!

[Ruf Records, 17 mars]

6