Woe – Hope Attrition

woe-ha

Tre minuter in i öppningsspåret ”Unending Call of Woe” skriker Chris Grigg ”This is a failure”. Men jag vet redan då att Hope Attrition definitivt inte är något misslyckande.

Efter fyra års tystnad är Woe tillbaka. Förra plattan Withdrawal var i mitt tycke väldigt lyckad; ”This Is the End of the Story” knockade mig vid första lyssningen och ”Song of My Undoing” är för alltid en odödlig klassiker i min värld.

Det som gjorde Withdrawal så bra var att Grigg försökte – och lyckades – göra något nytt både för egen del och för den moderna svartmetallen. Skillnaden mot de två föregångarna var stor. Withdrawal var betydligt modigare och Woe fick med den en identitet i genren.

För den som inte är så bevandrad i black metal låter det kanske inte så imponerande att bli nyskapande på tredje plattan, men i världens kanske mest konservativa genre är det något att skriva hem om. Det finns band som har harvat på i andras fotspår i 20 år utan att få ur sig en enda unik ton, än mindre hittat ett eget sound.

Hope Attrition är allt förbättrat och förfinat. Produktionen – signerad Chris Grigg och basisten Grzesiek Czapla – är flera nivåer bättre, Griggs röst är utmärkt, texterna bättre än någonsin, nytillskotten Matt Mewton och Lev Weinstein levererar gitarr respektive trummor klockrent, och låtarna känns mer sammanhållna.

”No Blood Has Honor” är den här plattans ”Song of My Undoing”. ”The Din of the Mourning” med gästsång av Crypt Sermons Brooks Wilson känns som en blinkning till genrens klassiska dagar. ”The Ones We Lost” är skriven av alla fyra medlemmar och känns som det mest känslosamma Woe har gjort. ”Drown Us with Greatness” har ett underskönt samspel mellan Griggs och Mewtons gitarrer. Grigg briljerar på gitarr även i ”Abject in Defeat”, där han gör karriärens hittills bästa solo.

Det som gör Woe mer relevanta än 99 procent av konkurrenterna är egentligen enkelt: de har varken snöat in på traditioner eller hoppat på hipstertrender – de gör något eget.

Och det är stort. Mycket stort.

[Vendetta Records, 17 mars]

8