Tidlös och självsäker Courtney Marie Andrews på Folk å Rock

17407913_10154152101442131_367673557_o

Av nån anledning säger jag alltid fel när jag nämner Courtney Marie Andrews. Bokstäverna kastas om och det blir ”Country” Marie Andrews, som genren. Och nog finns det countrykänsla i Andrews sångröst alltid, så mitt undermedvetna är inte helt fel ute.

Hur som helst, den Arizona-bördiga folksångerskans senaste släpp, fantastiska Honest Life, ger på förhand höga förväntningar inför fredagens Malmögig. Förväntningar som infrias.

Lotta Wenglén inleder kvällen på Folk å Rocks scen. En mycket bra match till huvudakten. Wenglén har en av singer/songwriter-Sveriges varmaste röster och hon berättar alltid historier som drabbar. Kvällen till ära får vi även höra henne sjunga på svenska, vilket hör till ovanligheterna, men det är absolut något hon borde göra oftare. Riktigt fint.

Att både Wenglén och Andrews verkar i en tidlös genre märks av på publiken som består av allt från pensionärer till studenter. Kvällens huvudperson bjuder dessutom på en väldigt traditionell öppningslåt. ”Woman of Many Colours”, från albumet On My Page, är från 2013 men skulle lika gärna kunna vara inspelad 50 år tidigare. Att Courtney dessutom rent utseendemässigt påminner om flera av dåtidens folksångerskor gör inte saken sämre.

Trots ovanstående saknas inte samtidsförankring. Bland kvällens nummer finns en nyskriven låt om ”the orange man” – den misogyna president som nu tagit makten i Andrews hemland. En modern kampsång som ger mig akut gåshud.

Annars kretsar det mesta kring senaste albumet och det slår mig gång på gång hur extremt starka alla spår på den plattan är. Courtney har också en självsäkerhet, både i scenframträdande, gitarrspelande och ton, som är mycket imponerande. Inte så konstigt kanske. Hennes första album släpptes redan när hon var 17 och hon har lika länge varit turnémusiker med diverse artister (bland annat Damien Jurado). När hon säger ”I’ve been on the road for most of my life” så tänker jag att det märks.

Resandet har verkligen satt sina spår i musiken, jag kan inte tänka mig någon bättre bilåkarmusik än det här. Namn på platser i USA droppas en efter en i låttexterna, vilket framkallar inre bilder av roadtrips och Greyhoundbussar genom öknen. Även om Honest Life kom till i Belgien så fullkomligt osar det av amerikansk småstadsromantik – ”Table For One” är ett typexempel.

Som allra bäst blir det i titelspåret ”Honest Life” vars text får mig att vilja gråta varje gång jag lyssnar och det är också den låt som får mest jubel av publiken.

En på alla sätt strålande konsert. Nu väntar spelningar i Göteborg och Stockholm. Sov inte på detta för allt i världen.

(Bilden är från Stockholms-giget)