Organismen – Mitt andra dygn

17343007_1471531086204210_2604772310046940029_n

Gud kolon Johan Hellqvist. Herr Ågren. Organism 12. Jag är inte riktigt säker på vilket alibi det är som skrivit Organismens nya skiva. Han har droppat många alibin i låtarna genom åren för oss som följt honom sedan de gräsfnittrande kassettbanden med Seron i Retarderat Eleverade och Mobbade Barn med Automatvapens lingvistik-bomb ”Vulgära Vovvar” (enligt mig den bästa svenska hiphoplåten genom tiderna).

”Albumet tar vid där Alla kungar bär inte krona slutade och är en personlig betraktelse som speglar mina senaste tre år. Vinster, förluster, kärlek och bars” har han sagt.

Ovanstående ger lite förutsättningar för vad lyssnaren har att förvänta sig. Det är ganska stora skor att fylla. Enligt mig är det förra albumet Alla kungar… en fantastisk skiva där han, tillsammans med gäster, ger utrymme för historier och berättelser. Han har ett makalöst sinne för att sätta ord tillsammans med andra ord som formar historier. Det har varit något av hans signum på fullängdarna sedan Petar på döda saker med pinnar där en mer självreflekterande Organism fick ta mer plats än en storhetsvansinnig Ågren. Alla kungar bär inte krona är en mer reflekterande skiva och fyller en röd tråd rakt igenom.

Jag har lite problem med Mitt andra dygn för jag vet inte riktigt vad det är den försöker säga. Jag sitter och letar efter samma perspektiv som den förra skivan gav. Det inledande spåret ”På mitt andra dygn” kastas mellan att alltifrån att beckna, till att han är den bästa som gjort det (vilket faktiskt är värt att diskutera men det är en annan artikel) samt ångesten och tårarna i pennan.

Rakt igenom hela albumet slungas jag mellan olika teman och jag försöker hitta ett sammanhang.”Lever livet om igen” är en betraktelse över hur saker kunde varit annorlunda om han fick göra saker en gång till. ”Ger dig allt om du vill ha det” är samma betraktelse om att göra om något igen för att det ska bli rätt. Det är här jag hoppas på att den metaforiska skivan ska börja snurra åt Alla kungar…-hållet igen. Men pickupen landar liksom aldrig där. I den avslutande ”DPF” försöker jag hitta nån sorts segway mellan berättelserna i verserna och vad det har att göra med att fixa cash i hooken.

Organismen har alltid distanserat sig mellan mixtape-släpp och sina fullängdare. Med en ursäkt för ordvits verkar det som att Ågren har fått mixtapesågren. Några av verserna på ”Mitt andra dygn” är tematiskt såna som skulle passa bättre in på ett mixtape eller ett gästinhopp än på en fullängdare.

Med allt det här sagt; Mitt andra dygn är på inga sätt en dålig skiva. Det som faktiskt är tematiskt är The Usual Suspects atmosfäriska produktion med exempelvis några brittiskt doftande diskodängor.

Organismens ordvrängeri är sedvanligt på plats och det är fortfarande bra låtar. Dock känns Mitt andra dygn som en skiva någon annan än Organismen skulle kunna ha släppt. En annan artist som redan har ett fungerande koncept för den typen av teman, men som Organismen-skiva är det här lite av en parentes. Något som bryter trenden för vad han släppt tidigare. Det är mer en mellanakt under tiden jag väntar på att historieberättaren ska komma fram igen.

[Ledighetsmaskinen, 16 mars]

 

6