Brett Andersons samlade soloverk – en mycket trevlig bekantskap

Foto: Jonath Mathew / ROCKFOTO

Foto: Jonath Mathew/Rockfoto

I höst fyller han 50, nittiotalsikonen Brett Anderson. Karriären tog sin början 1989 när han som 22-åring träffade den då blivande Elastica-legendaren Justine Frischmann på arkitektlinjen i London. Sedan dess har han hunnit släppa totalt tolv plattor och närmare 250 låtar med sitt huvudband Suede, kortlivade The Tears och på egen hand.

Andersons fyra soloplattor gick ganska obemärkt förbi under de sex år som Suede hade pausknappen nedtryckt, men nu – nästan på dagen tio år efter debuten – kommer en box som samlar hans material från den tiden.

Egentligen är det två boxar; en med fyra vinyler utan bonusmaterial samt en med fem cd-skivor med totalt 23 bonusspår och en dvd med en intervju från december förra året.

Eftersom cd-boxen är den klart mest intressanta ur nördperspektiv, har jag tittat närmare på dess innehåll.

brett1

BRETT ANDERSON  (2007)

Bretts första soloplatta sticker ut i katalogen. Brett Anderson är en ganska rak poppärla med flera låtar som inte hade gjort bort sig på en sentida Suede-skiva. Brett själv tycker, enligt dvd-intervjun, att debuten är hans klart svagaste. Alla inblandade trodde på succé, men albumet floppade bland både publik och kritiker.

Exakt varför den floppade är ett litet mysterium. Kanske var folk trötta på allt som hade med Suede att göra, efter att bandet på tio år gått från extremhajp till total dikeskörning. Orsaken står hur som helst inte att finna i låtmaterial eller framförande, även om albumet har sina toppar och dalar.

Det är helt omöjligt att värja sig mot den rena kvaliteten i låtar som ”Love Is Dead” och ”To the Winter”, medan den egentligen alldeles utmärkta ”The More We Possess the Less We Own of Ourselves” delvis förstörs av en alltför banal text. Det hörs att en erfaren artist ligger bakom plattan och att det här inte är en regelrätt debut.

Bonusmaterial: Sex låtar; en alternativ version, två livelåtar och tre b-sidor, samtliga hämtade från de olika ”Love Is Dead”-singlarna. Bra och lagom intressant, men inget som välter skivhyllan.

brett2

WILDERNESS (2008)

Efter floppen sökte Brett ett renare sound som fångade hans känslor kring sin egen bräcklighet och att han träffat sin då blivande fru Jodie. Resultatet blev en opolerad, avskalad och mer jordnära platta som spelades in på bara en och en halv dag. Brett berättar i dvd-intervjun att han inte alls brydde sig om att få radiohits, att bli omtyckt eller att trycka på folks knappar, utan bara gjorde det han ville.

Skillnaden mot debuten är stor. Här dominerar pianot, vilket passar Bretts röst perfekt. Även om han själv numera anser att det låter för tillrättalagt och odramatiskt är det just dramatiken som lyfter plattan en nivå eller två. ”Back to You”, där han delar sången med Emmanuelle Seigner, är bland det allra, allra bästa Brett någonsin har spelat in.

Bonusmaterial: Elva låtar; en tidigare endast tillgänglig via iTunes, fem akustiska versioner och fem låtar från den fantastiska spelningen på Union Chapel i London 2007. Högt mervärde för entusiasten, särskilt för den som inte redan har liveplattan Live at Union Chapel som släppts i två begränsade upplagor.

Foto: Björn Bergenheim / Rockfoto

Foto: Björn Bergenheim/Rockfoto

SLOW ATTACK (2009)

Brett Anderson tycker själv att hans tredje platta är hans bästa. Jag håller inte med om det, men det hörs definitivt att nye samarbetspartnern Leo Abrahams tvingade Brett att tänka utanför sin bubbla, främst vad gäller arrangemangen.

Det känns på något sätt som att Slow Attack är lite mer distanserad och likformig än sina tre syskon, trots att den egentligen inte är ett speciellt stort kliv från Wilderness. Kanske är det Abrahams stora påverkan på materialet som lyser igenom och får den att kännas mindre personlig, särskilt som plattan före var så naken och nära.

Bretts tredje platta är dock på intet vis dålig; den har inte lika djupa dalar som gick att hitta på föregångarna, men topparna är inte heller lika höga.

Bonusmaterial: Blott två låtar bjuds. Den ena var bonusspår på Japanutgåvan och den andra på iTunes-versionen. Det känns snålt och de borde åtminstone ha slängt med några livelåtar.

brett3

BLACK RAINBOWS  (2011)

Efter tre soloalbum började Brett sakna bandmiljön. Han och Leo Abrahams ringde in två musiker och mer eller mindre regisserade ett långt jam som sedan klipp-och-klistrades ihop till låtar som Brett skrev texter till. Personligen fattar jag inte varför man väljer att jobba så, men det funkar uppenbarligen. Detta bevisas inte minst av Suedes makalöst magnifika senaste platta Night Thoughts som även den skapades genom att dela upp musik och sång på ett liknande sätt.

Trots sin i mitt tycke märkliga tillkomst är Bretts fjärde album min favorit. Det finns – garanterat tack vare jammandet – en opolerad och genuin känsla i låtmaterialet. Bretts texter känns överlag starkare än tidigare och det har smugit in lite extra nerv i hans röst. Allt är kort sagt oerhört lyckat.

Bonusmaterial: Fem låtar; en radioedit, en instrumental, två som var bonusspår i Japan och boxens enda riktigt outgivna låt ”Isolation”. Versionerna av ”Brittle Heart” kan man ha och mista, men övriga tre spår är riktigt bra.

LIVE 2011/2010

Brett har haft en tradition av att släppa spelningar direkt efter lamporna tänts. Under 2007 gavs tre London-spelningar ut på cd-r: Shepherd’s Bush Empire, redan nämnda Union Chapel och Queen Elizabeth Hall. Alla briljanta på sitt eget vis. Året därpå släpptes en numera svårfångad dubbelvinyl där fans röstat fram sina 20 favoriter från de tre spelningarna. Spelningen på Lido i Berlin 2010 släpptes på usb-minne, och året därpå var det dags för publiken på KOKO i London att kunna få med sig en cd hem efteråt.

För mig spelar spelningarna 2007 i en helt annan liga än de två senare. Jag är därför inte helt nöjd med att live-cd:n baseras på de nya gigen, även om jag inte ifrågasätter att man valt delar av de två spelningar som getts ut i minst upplaga.

KOKO-spelningen, varifrån 12 av de 18 låtarna hämtats, tar den rockiga och skramliga kostym som gjorde Black Rainbows så jämrans bra och maximerar den på ett sätt som inte riktigt funkar. Särskilt inte i de låtar som hämtats från Slow Attack. Det lågmälda Berlin-giget är betydligt bättre, men – undantaget den långa, magiska versionen av ”Funeral Mantra” – kommer inte i närheten av upptagningarna från 2007.

DVD:N

Musikjournalisten Luke Turner ställer frågor om skivorna i 63 minuter. Frågorna är genomgående bra och svaren ännu bättre. Förutom några få sekunders klipp från musikvideor så är allt svartvitt. Det är intressant och intervjulängden känns alldeles lagom, men de flesta nöjer sig troligen med att se den en gång. Något direkt bestående mervärde finns således inte.

FTET

Mitt i den bokutformade boxen sitter ett 32-sidigt häfte med kommentarer från Brett, låttexter, albuminformation och bilder. Häftet väger upp dvd:ns tveksamma mervärde – här finns det mesta man kan önska sig av ett boxhäfte.

BOXEN

Totalt sett är Collected Solo Work en mycket trevlig bekantskap. Den ger en god inblick i hur varje platta skapades och mervärdet är sammantaget mycket bra.

Minus blir det förstås för att vi bara får två bonusspår på Slow Attack. Och kanske borde dvd:n ha kompletterats med de få musikvideor som finns, och då helst också med bakom-kulisserna-material.

Tredje minuset gäller den rent fysiska kvaliteten på själva boxen – den kunde ha varit ett pinnhål högre, åtminstone av mitt promoexemplar att döma; avbrutna plastclips och tveksam limning känns onödigt när resten är så påkostat.

Foto: Pår Kjellén/Rockfoto

Foto: Pär Kjellén/Rockfoto

Som introduktion till Brett Andersons solokarriär är den här boxen kanske för dyr, men för den som vill grotta ner sig i hur de fyra albumen kom till och vill ha allt studiomaterial som går att uppbringa, är Collected Solo Work perfekt.

För en gångs skull ska jag dock avråda från köp i svenska butiker; den billigaste av dessa vill ha 150 kronor mer än Amazon i England, frakt inkluderat. Den som hellre vill ha vinylboxen sparar hela 300 kronor på att handla utomlands.

Förhoppningsvis är denna box inte ett definitivt bokslut för Brett Andersons mångfacetterade solokarriär. Jag har hela tiden tyckt att hans skivor har varit djupt underskattade och Collected Solo Work får mig att längta efter mer. Mycket mer.

Kanske får vi platta fem i samband med Bretts självbiografi Coal Black Mornings, som kommer nästa vår?

SPELLISTA

Det här är – i mitt tycke – de fyra bästa spåren från respektive platta: