Groundations Hebron Gate – musik som öppnar inre dörrar

11742487_800_800

Tjugoåtta år efter att Etiopiens kejsare Haile Selassie störtats i en våldsam statskupp, släppte Groundation Hebron Gate (2002). Till skivan – gruppens tredje och dittills mest konceptuella – hade det kaliforniska jazz-reggae-kollektivet bjudit in två av Haile Selassies allra mest trogna lärjungar; Don Carlos från Black Uhuru och Cedric Myton från The Congos.

Enligt dessa två var Selassie inte alls död, ty Gud kan inte dö. Gud kan aldrig dö, särskilt inte den svarta inkarnation av Messias, släkt i rakt nedstigande led med Kung Salomo, som innan sin kröning till kejsare hette Ras Tafari – och som enligt profeten Marcus Garvey i sinom tid skulle initiera ett stort Exodus ut ur Babylon för att frälsa alla gudfruktiga.

Det är viktigt att fatta de här grejerna. Det är information som får Hebron Gate att upphöra vara en skuggskiva mot stenväggen, och istället bli ren och klar som morgonrodnaden.

Annars räcker det att lyssna på Harrison Staffords hypnotiska röst.

Det råder inga tvivel om att vi lyssnar på en person som sett igenom den här världen. I nästan varje textrad utkämpas krig på multipla fronter. Ett inre, mot allt som vill förminska människovärdet. Ett kulturellt, mot den västerländska rovdriften på allt heligt. Och ett andligt, mot ondska och drakar och jordens snara undergång. Faktum är att Groundation själva beskriver Hebron Gate som en berättelse över 24 timmar, som inleds med solens uppgång i ”Jah Jah know”. I mitten av skivan (”Picture on the Wall”) går solen ner och mörkret tar vid. I slutet av de nio spåren (”Freedom Taking Over”) är drakstriden slutligen över, ondskan har besegrats och en ny värld randas.

Det sägs att hela projektet Groundation började med en dröm. Harrison Stafford drömde om ett ”ungt träd” i öknen och tolkade det ungefär som att det var dags för den nya generationen att utveckla sin andlighet. Vad första skivan hette? Young Tree, naturligtvis. Och det är meningslöst att gå in i den värld som är Groundation utan ett öppet sinne. Det här är musik som öppnar inre dörrar, ett psykedelia lika verksamt i Kingston som på Norr Mälarstrand.

Det här är jazz, lyssna på ”Weeping Pirates”. Det här är väckelsereggae, lyssna på ”Silver Tongue Show”. Det här är poesi, lyssna på Cedric Myton i ”Undivided”:

Life… is there a hero among us?
No, not today, or not by tomorrow
They´ve servicing the highest kingdom of Babylon
No man seems to know, for it´s a silent war
How could they know?

Och sen stönar alla i korus att nej, ni får inte tillträde till livets trädgård, och sen, lyssna på pianot som kommer in vid 3:45. Det går inte att som lyssnare inte ramla ihop.

Det går heller inte, efter skivans nio spår, att skaka av sig känslan av stundande apokalyps. Känslan av att onda ting pågår runt omkring oss. Något mer än det vi ser på televisionen och märker på torgen. Någonting diffust som vi inte riktigt kan ta på.

Ett drakkrig.