Frida Hyvönen på Mejeriet – skämtsamma reflektioner och allvarsamma konstateranden

2016-12-10. Frida Hyvönen spelar på Väven i Umeå. Foto: Herman Dahlgren/Rockfoto. Källa: Rockfoto Bildbyrå AB
2016-12-10. Frida Hyvönen spelar på Väven i Umeå. Foto: Herman Dahlgren/Rockfoto. Källa: Rockfoto Bildbyrå AB

När jag såg Frida Hyvönen uppträda på Stockholm Music & Arts för nästan två år sedan blev jag alldeles hänförd. Hennes svenska material var då helt nytt och inte alls vad jag förväntat mig, däremot gick texterna rakt in i själen på mig. De låtarna skulle året efter bli det med rätta prisade albumet Kvinnor och Barn, och när jag nu ser henne inför ett fullpackat Mejeriet i Lund har hon nyligen blivit tvåfaldigt Grammisbelönad för albumet med tillhörande texter.

Med sig på scen har Hyvönen multiinstrumentalisten Amanda Lindgren från Systraskap och Linnea Olsson på cello. Själv sätter hon sig bekvämt tillrätta framför flygeln och talar skämtsamt och avslappnat till publiken. Hon är en oerhört duktig och underhållande mellansnackare. Det är klokt och komiskt, en blandning av skämtsamma reflektioner och allvarsamma konstateranden.

En bit in i spelningen, efter att bland annat ”Sjön” och ”Min stad” avverkats tillkännager Hyvönen att spelningen uteslutande kommer bestå av låtar från Kvinnor och barn och att hon därmed inte kommer att spela några önskelåtar. Hon reflekterar över hur musiker är i princip de enda inom kulturen som förväntas dra upp sitt förflutna gång på gång, och att hon helst inte drar fram gamla lik ur garderoben.

I stället bjuds vi på Kvinnor och barn i sin helhet, med inbjudan till allsång under titelspåret, en del kvävd gråt under den plågsamt fantastiska ”Fredag morgon” och en känsla av tacksamhet och fullkomlighet när de sista tonerna av avslutande ”Amors förkastliga pilar” ebbar ut. I stället för extranummer återvänder Hyvönen och sjunger och spelar fram ett tacktal, och uppmanar sedan publiken att komma och hälsa på henne vid merch-bordet efteråt.

Det finns inget att anmärka på. Kvinnor och barn är ett storverk i sin egen rätt och att höra Hyvönen framföra den på scen belyser än tydligare vilken otrolig textförfattare och samtidsskildrare hon är.

Bild från en spelning på Väven, Umeå, december 2016. Foto: Herman Dahlgren/Rockfoto