Sara Parkmans Skog på Inkonst – en av Sveriges bästa röster

Sara-Parkman-Pressbild-22

Att svensk folkmusik är på väg tillbaka till rampljuset är en spaning som vi nog alla kan vara överens om. Inte minst bekräftar välförtjänt hyllade akter som Siri Karlsson och Sara Parkman detta. Det är därför inte helt oväntat att Malmö-spelningen med den sistnämnda har lockat till sig lika många hipsters med koll på buzzband som musikhögskolestudenter från folkmusiklinjen.

Folkmusikens Beyoncé inleder kvällen. Bara en sån sak. Brita Björs, som artisten egentligen heter, har en föreställning på gång där letar efter Beyoncés tematik, estetik, röst och lyrik i folkvisor. Inkonst-publiken får en tjuvkik på vad som komma ska. Med trummaskin, lo-fi-synth, sång och en och annan anekdot, framför hon denna kväll en folkmusikalisk tolkning av Lemonade. Klädd i leopard och knätofsar bjuder hon på en show på gränsen mellan perfomance och konsert. Ska bli intressant att följa hur det här projektet utvecklar sig framöver.

Om Brita Björs är Folkmusikens Beyoncé, så kan en väl närmast säga att Sara Parkman är Folkmusikens Patti Smith. Det är med en sådan självklar pondus som hon intar och sen fyller scenen och rummet med musik.

Efter att ha presenterat sitt band som djur och växter (urskogsreferenser) sätter ljuvliga ”Fält” igång. Och det låter som när älvorna dansar på ängen i gryningen, för att sen övergå till en fest i Trollkonungens underjordiska boning. Det må vara pretentiöst, men det är det närmsta jag kommer när jag försöker sätta ord på det vackra.

Favoriter som ”Itke Itke” och ”Dynamite” låter ännu bättre live än på skiva, och då hade jag ändå albumet Sara Parkmans Skog på min tio i topp-lista för 2016. Parkman och bandet utstrålar sådan spelglädje att det är svårt att inte ryckas med och när hela publiken sjunger medan Sara håller ett brandtal om ockuperingen av Sollefteå BB reser sig håren på mina armar.

Men allt är inte på blodigt allvar denna kväll; singeln ”E4N” presenteras genom en ”Melodikrysset-fråga”, vi får höra om hur TV-serien Nashville (gud, jag måste se den!) inspirerat till låten ”Rayna James” och om att fiolen som Sara spelar på är köpt av frontfiguren i ikoniska Hedningarna.

Sara Parkman är en fantastisk violinist – det är magiskt att följa hennes fingrar över fiolen, men jag skulle ändå vilja framhäva hennes vokala insatser som kvällens främsta. Hon har en oerhört stark stämma och när hon som extranummer framför ”Fädur” (med text ur Eddan) a capella tänker jag att hon mycket väl kan ha en av Sveriges bästa röster. Och då tänker jag både på ren musikalitet och som politisk förebild.

Att hon återupplivat och återuppfunnit en genre som varit lite bortglömd i populärmusikkretsar råder det definitivt ingen tvekan om. Jag hoppas att det här bara är början på en lång karriär.