En öl med Sarah Klang på Bengans

Göteborgsbaserade Sarah Klang är aktuell med sin andra singel ”Strangers”. En låt som får det att tåras i ögonen. HYMNs Agnes Ström träffade Sarah på Bengans i hemstaden.

Det började när den lokala körledaren i Malå fick upp ögonen för tioåriga Sarahs sångröst, och hon fick följa med och sjunga ”My Heart Will Go On” på en dopturné. Eller så började det i högstadiet när Yttersbyskolan hade öppen scen och en trettonårig Sarah med palestinasjal gick upp och sjöng Thåströms ”Fan fan fan” (jävla ful låt, muttrar Sarah när hon berättar). Oavsett har Sarah länge vetat att det är musiken hon vill jobba med, och har, kanske som en påminnelse, satt upp sin första låttext på kylskåpet:

– Jag skrev på engelska fast med J, såhär ”Jo dont love me anymore”. Den är typ stark. Jag funderar på att göra en låt av den nu för att den är BRA.

Sarah Klang kan vara den roligaste personen jag träffat. På hennes Facebooksida läser jag det lätt ironiska epitetet ”saddest countrygirl in Sweden”. En titel som är svår att tänka sig när hon berättar en anekdot om sitt första band (”vi hette Vivid Recollection, vi var goa men också 18 år gamla med noll självinsikt, i alla fall jag”) och deras dröm om att spela ”arenakärleksrock”. Hon säger det hon tänker och censurerar inget. Med sitt avväpnade ärliga sätt är hon väldigt lätt att tycka om och charmas av.

Men på scenen är hon allvarlig. Varje gång jag hör Sarah Klang sjunga så får hon mig att vilja gråta. Det kan vara hur varje ton präglas av en så intensiv inlevelse, som att hon upplever det hon sjunger om, igen. Eller hur hon får de högsta tonerna att darra på ett sätt som gör att jag måste hålla andan.

När jag ser henne på Pustervik under Göteborgs Film Festival är det första gången med backup av både elgitarr och synth, och inramningen får låtarna att lyfta. På scen leker Sarah både med röst och uttryck och det är en omöjlighet att någon skulle lämna Pustervik oberörd den kvällen.

Dagen efter spelningen ses vi på Bengans vid Stigbergstorget för en öl. Sarah förklarar med en suck att hon kom ur sängen vid två.

– Dagen efter att jag haft en spelning så vet jag att min pappa vill att jag ringer honom, direkt när jag vaknar. Ibland måste jag samla mig lite… för att orka, säger hon och brister ut i ett skratt.

Bengans ligger runt knuten från Sarahs första egna lägenhet på Djurgårdsgatan i Majorna. En stor och dyr tvåa där hon spenderade två viktiga år. Först ihop med dåvarande pojkvän, sen med lillebror och sedan pianisten Jens Randrup. Där började soloprojektet som hon är aktuell med nu. Mycket av musiken handlar om den tiden i Sarahs liv, och hennes låttexter är för det mesta självbiografiska. Jag påpekar försiktigt att nästan alla jag hört handlar om kärlek på ett eller annat sätt, och Sarah skämtar om att hon ”nog bara kommer kunna skriva om killar”.

– Ja, jag har verkligen försökt att skriva om politik en gång, det var det mest… awkward thing ever. Och så har jag försökt att skriva om min familj en gång, det kommer jag ihåg så tydligt för att jag började då med: ”we are a tree, every branch is a special person” och alltså, det var så jävla dåligt, säger Sarah och skrattar.

”Dagen efter att jag haft en spelning så vet jag att min pappa vill att jag ringer honom”

Men låten ”Bluebird” är en kärleksförklaring till bästa vännen Anna. De utgjorde kärnan i ett tight kompisgäng som gjorde allt ihop efter studenten. De hade inga pengar, inga jobb och Sarah berättar:

– Drömmen var ett jobb. Men det var väl bara att gå och söka ett jobb? Sen fick min kompis Maja ett jobb på Subway och vi hade fest för det. Vi tyckte att det var så stort!

Hon beskriver den perioden med en nostalgi som jag känner igen mig i. Åren efter studenten då allt kändes möjligt och där det enda man ville var att festa och skita i allt. Det var en ny tillvaro av vad man trodde var fullständig frihet och tonårstidens naivitet hade fortfarande inte lämnat en. Men för Sarah fick tiden fick ett abrupt avslut när bästa vännen Anna plötsligt gick bort.

– Hon tog livet av sig. Det var precis när jag träffat min förra pojkvän. Det blev en konstig period för hela tjejgruppen löstes upp. Jag fick mitt förhållande och Anna försvann.

– Det var så udda för det var då livet skulle börja. Efter studenten. Vi hade fyllt 20 och nu jävlar! Vi hade så många planer, vi skulle dela lägenhet, vi skulle ut och resa… Och så blir inget av det av. Jag var ledsen så länge att jag till slut inte förstod att jag fortfarande sörjde.

Som person gör Sarah Klang ett stark intryck. Hon har nära till skratt och skämten flödar. Men allvaret och vemodet som ligger som en grundsten i hennes musik är svår att greppa i den Sarah som sitter mittemot mig. Mycket av den humor som är så distinkt för hennes sätt att prata ger en känsla av ett skydd, att hon har en mjuk kärna som försvaras. Dit in når inte vem som helst, och kanske är det därifrån hennes musik är sprungen.

När hon pratar om Anna är det med lika delar värme och allvar. Sarah förklarar att det var där och då hennes musikskapande började på riktigt, och hur hon i lägenheten på Djurgårdsgatan började skriva på ett annat sätt än tidigare.

– Jag har alltid en text i huvudet som är klar. Sen gäller det att hitta en ackordföljd som jag gillar, det kan ta väldigt lång tid för jag är en jättedålig gitarrist… Jag kan typ fyra eller fem ackord, skrattar Sarah.

Sarah började ta gitarrlektioner efter att ha fastnat för Courtney Loves band Hole. Vi börjar prata om starka musikminnen, och Sarah nämner Nirvanas låt ”Smells Like Teen Spirit” som en av de första låtar hon hörde som verkligen öppnade upp musikintresset på riktigt.

Vilken var den första skivan du köpte?

– Det var den här Bananrepubliken med Petter. Sen så fick jag Eminem-skivan The Eminem Show. Det är löjligt också att jag kände hundra procent ’relate’ till allting han sa.

– Jag älskade det så mycket. Men när man lyssnar på den nu igen, alltså, den är fan grov den skivan. När det kommer till sexism… den är sjuk. Jag kommer ihåg att jag fick gå och se 8 Mile på bio med pappa, det var så jävla pinsamt. Min pappa höll sin hand framför mina ögon i den scenen när de har sex på lagret.

Vi skrattar och pratar om den extrema hypen kring Eminem som var under 2000 talets början. Från Petter och Eminem gick det över till Anna Ternheim och The Cardigans (”alltså jag har haft sån jävla spretig musiksmak, en period lyssnade jag på Marilyn Manson”). Vi pratar om vissa människors extrema musiknörderi, och nervositeten man kan känna av att behöva tycka om vissa band och artister bara för att. Men Sarah har inga problem med att vara transparent i vad hon gillar.

– Ibland kan jag gilla musikers visuella stilar med än vad jag gillar musiken. Typ, Dolly Parton. Jag orkar inte alltid lyssna på henne för att ibland är det för jobbigt. Sen har hon gjort mycket bra, men jag gillar hela hennes grej. Barbara Streisand gillar jag också mycket, men kanske mest för att jag tycker att hon är glamorös, jag gillar glammiga kvinnor.

Förra veckan släppte Sarah hennes andra singel ”Strangers”. Den har redan hunnit bli omtalad av flera musikbloggar världen över. Sarah förklarar att hon och producenten Kevin Andersson ville att ”Strangers” skulle bli en låt man lyssnade på ”när man åker någonstans”. De drog den genom rullband för att få ett mer akustiskt sound och en stor, atmosfärisk känsla. Texten cirkulerar kring att stöta på en person från ett gammalt förhållande, och känslan av att gå från att ha varit så nära en människa, till att inte känna varandra alls.

– Det känns lite otryggt på något sätt, att veta att man har delat med sig av massa saker om sig själv, att man har varit dum i huvudet typ, och visat sina mest ocharmiga sidor inför den personen. Det är lite jobbigt att den personen vet det, men det är ju så det är när man är kär. ”Strangers” handlar just om en sån sak.

Videon till låten har Sarah gjort tillsammans med producenten Kevin Andersson.

– Den är väldigt opretentiös. Det händer inget, den har ingen story. Vi ville bara göra en fin film med fina bilder helt enkelt.

– Linda, Åsa och Greta från ShitKid är med. De skulle spela den kvällen och så kom de över på förfest. Så sa jag bara ”ni får vara med, för vi vet inte vad vi ska filma mer”. Så drack vi lite bubbel och så filmade vi dem för att jag tycker att de är så jävla söta.

”Jag vill inte lyfta fram kända män, det behövs inte”

Jag och Sarah börjar prata om hur viktigt det är att kvinnliga musiker stöttar varandra inom branschen. Jag påpekar att Sarah alltid lägger upp väldigt mycket bilder på inspirerande kvinnor på hennes instagram.

– Jag vill inte lyfta fram kända män, för det behövs inte. De har så himla stora publiker, och med all rätt, för jag älskar många av dem. Jag skiljer inte könsmässigt på musik så. Men för min egen del känner jag att jag inte har något behov av att ha en poster på en man hemma. Utan jag får mer ut av det om jag har det på en snygg tjej, det talar till mig mer. Vad jag kan göra, och så. Det är jätteviktigt att lyfta fram tjejer.

Bengans börjar stänga och vi måste gå. Det finns så mycket mer jag vill prata om, fler historier jag vill höra henne berätta. I höst kommer debutalbumet och jag får hålla mig till dess.

När jag kommer hem har jag fått jag ett sms av Sarah:

– Kom på att en av anledningarna varför Stigberget betyder mycket för mig är att jag och min lillebror brukade äta pommes från Palles gatukök varje kväll när han bodde med mig. En gång låg det en kebabrulle i badkaret från just Palles när jag vaknade. Blev mycket glad.

Titta på videon till ”Strangers” nedan:

Sarah spelar på Umeå Open (30 mars – 1 april) och Uddevalla Solid Sound (16 – 17 juni). Men redan på söndag supportar hon självaste Frida Hyvönen på Södra Teatern i Göteborg.