Anton Ego: ”Det behövs inte mer än tre ackord”

Foto: Samuel Isaksson

Foto: Samuel Isaksson

Anton Ego eller Anton Tuvesson? Det beror på sammanhang. I rollen som soloartist framträder Anton Ego, medan bandmedlemmen Anton Tuvesson – sångare och låtskivare i Two Year Vacation – kräver en mer samarbetsvillig och kompromissande personlighet.

Imorgon spelar Anton solo på Jazzhuset i Göteborg. Han tvekade länge, avvaktade in i det sista, men bestämde sig för att tacka ja. Konserten blir startskottet för nysatsningen på soloprojektet, som fått stå tillbaka sedan Anton blev medlem i det hyllade indiepopbandet Two Year Vacation förra året. Fram till dagens datum har Laholm-sonen hunnit släppa singlarna ”Will It Ever End?” och ”Moving Back”, men nämnda bands framgångar, turnéer i Europa och studioinspelningar, har pressat tidsschemat till max.

”Jag har saknat den andra delen av mig, den andra delen blev svartsjuk på Two Year Vacation”

– Jag har saknat den andra delen av mig, den andra delen blev svartsjuk på Two Year Vacation. Men utgångspunkten har från början varit att jag ska få ha mitt eget utanför bandet.

Det råder ingen tvekan om att Anton har bestämt sig – det ena projektet utesluter inte det andra. Framgångarna med Two Year Vacation har med andra ord inte minskat intresset för att göra saker på egen hand, samtidigt hade inte dagens Anton Ego varit densamma utan sitt nyfunna sammanhang.

– Two Year Vacation är ett nyfunnet hopp för mig, plockar fram det ljusa i det mörka. På sätt och vis har jag skapat två personligheter. Two Year Vacation är vitklädd, Anton Ego är svartklädd. Jag satsar stort på Two Year Vacation, men Anton Ego finns kvar för att det finns nya kreativa ideér som inte skulle funka i bandet.

Det betyder emellertid inte att situationen är alldeles självklar.

– Det har inte varit helt lätt att lära mig deras tänk, att bli en i bandet. Two Year Vacation är ju inte min vision från början. I soloprojektet blir idéerna verklighet direkt, på gott och ont, medan idéerna i Two Year Vacation filtreras genom fyra stycken hjärnor.

Foto: Samuel Isaksson

Foto: Samuel Isaksson

Vi sitter på ett konditori på Chapmans torg i Majorna (döpt efter den legendariske sjökaptenen Charles Chapman). En plats som stått stilla sedan 70-talet. Anton förklarar att han bott i ett angränsande hus. Passar på att göra en kort levnadsteckning: Anton föddes i Laholm, bodde i Göteborg 7 månader, flyttade till Halmstad, för att återvända till Göteborg.

Under perioden i Halmstad lärde Anton känna Jonas Börjesson och Billy Nilsson från VÅRØ. Skivbolaget som ger ut Two Year Vacation. Anton Egos producent György Barocsai [Svenska Grammofonstudion] – som startade Two Year Vacation tillsammans med Max Hessman – har funnits med ända sedan soloprojektet tog fart 2014. Kontaktnätet är väl utvecklat.

”Jag har lärt mig mycket av Two Year Vacation. Hur det går till, vad som är bra, vad som inte är bra”

– Jag har lärt mig mycket av Two Year Vacation. Hur det går till, vad som är bra, vad som inte är bra. Och det är ett inspirerande gäng. Nu har även Johan [Magnusson] från Llewellyn Lloyd anslutit till både Two Year Vacation och mitt egna band. Han är en grym gitarrist.

Anton förklarar att Llewellyn Lloyds spelning på Klubb HYMN tidigare i år fungerade som ett slags arbetstest.

– Vi var där och kollade om han var bra. Och hela bandet övertygade stort. Spelningen på Jazzhuset strax efter var minst lika imponerande.

Foto: Samuel Isaksson

Foto: Samuel Isaksson

Mellan påtårarna (det blir en hel del kaffe) glider samtalet in på influenser. Anton nämner bland annat The Clash och Buzzcocks. Två punkband med känsla för popmelodier.

– Jag har skrivit fem låtar med exakt samma ackord. Det är väldigt punkinspirerat. Jag älskar The Clash och Buzzcocks. Den senaste tiden har jag försökt ta ikapp saker som jag missat, exempelvis The Clash. Började lyssna på dem förra året. Det som tilltalar mig är deras attityd och ljud. Har dock inte lyssnat på så många låtar, topp 4 på Spotify.

Anton beskriver sig själv som populärkulturellt oallmänbildad. Han har ingen större koll på äldre band och artister.

”För mig känns det väldigt roligt att göra musik, jag tror ju inte att någon annan har gjort liknande musik innan”

– För mig känns det väldigt roligt att göra musik, jag tror ju inte att någon annan har gjort liknande musik innan, skrattar Anton. Samtidigt finns det inte så mycket i Göteborg som låter likadant för tillfället. Inte vad jag vet i alla fall.

– Men även om jag inte lyssnar jättemycket på musik, har musiken alltid funnits med. På grund av skador slutade jag att skejta när jag var 17 och då blev gitarren viktig. Har skrivit låtar sedan dess. Innan jag startade Anton Ego lyssnade jag mycket på The Vaccines. De influerades av The Clash, så jag började lyssna på The Clash. Ramones är en annan stor inspirationskälla. Där började allt. Det behövs inte mer än tre ackord.

Vid en jämförelse mellan Two Year Vacation och Anton Ego använder Anton beskrivningarna arty kontra rak indierock. Anton Ego vill göra det lätt för lyssnarna och musiken ska få det att spritta i kroppen.

– För mig ska det vara väldigt enkelt, lättlyssnat. Utan gitarrerna är det sjukt poppigt.

Är det stor skillnad på Anton Ego nu och då?

– Ja, det är det. Det hörs kanske inte jättetydligt! Jag kan titta tillbaka och skämmas. Det är tur att man utvecklas, skrattar Anton.  Jag har alltid känt mig väldigt osäker innan och det gör allting så jävla dåligt. Nu känner jag mig bara taggad och jag bryr mig inte lika mycket om vad andra ska tycka.

Anton påpekar dock att det finns vissa element som gör att kommande släpp känns lite nervösa.

– Jag har mer eller mindre spelat in en EP, med känsloladdade låtar. Det känns som att släppa en dagbok. Tror att mina ex kommer att känna igen sig. På sätt och vis har relationer alltid stoppat min kreativa process, men nu är det dags. Samtidigt vill jag att musiken ska vara relaterbar. Det får inte låta diffust.

Drömpop och luggpop är något som Anton vill undvika till varje pris och efter att ha lyssnat på ett par låtar med arbetstitlarna ”Out Of My League” och ”Nymphomaniac”, kan han känna sig trygg. Ingen kommer att prata om drömpop.

– Det är enkelt popform på allt, men det är viktigt att smutsa ner musiken lite. Det får inte bli bredbent och krystat.

Foto: Samuel Isaksson

Foto: Samuel Isaksson

Jazzhuset är en bekant konsertlokal för de flesta som spelar musik i Göteborg. En institution som hjälpt många av stadens indieband att nå större scener.

VÅRØ är en av arrangörerna och Anton påpekar att de ska bli grymt att spela för bekanta ansikten. Vid sidan om Göteborgsetiketten hittas även Stockholmsbolaget Lazy Octopus; under kvällen uppträder två av skivbolagets främsta namn, Alexandria och Anti Pony. Anton Ego utgör mellanakt.

– Lazy Octopus är riktigt spännande och så har de signat Holy Now. Ett av Göteborgs bästa band. VÅRØ är ett av alla mindre bolag som dykt upp de senaste åren och de gör ett fantastiskt jobb.

Och hur ser du på din egen kväll?

– Vi spelar sju låtar på 25 minuter. Knappt! Det är väldigt korta låtar. Sedan går jag av scenen och gör klart EP:n.

Presentationen ligger i linje med Antons beskrivning av den egna musiken. Enkelhet framför komplexitet.

Anton berättar att den närmaste framtiden handlar om att reflektera över olika val. När, var och hur musiken ska släppas. Planen är att ge ut en singel inom en överskådlig framtid. Album är inte aktuellt.

– Jag vill att det ska bli rätt, har väntat tre år på den här EP:n. Kan vänta ett halvår till. Jag har gjort klart 3 av 5 låtar.

Blir det bara nytt material på skivan?

– Ja, de tidigare singlarna är inte med, men låtarna har funnits med länge och jag har spelat dem live vid flera tillfällen.

”Just nu har jag fyra potentiella singlar, det blir svårt att välja”

– Just nu har jag fyra potentiella singlar, det svåra blir att välja, skrattar Anton. Samtidigt är de väldigt lika, tre ackord och lättlyssnade. Tror att alla fungerar lika bra. Och EP-formatet passar mig bra, jag lyssnar mer på enskilda låtar än hela album.

Det råder dock ingen tvekan om att Anton är medveten om att det är svårt att slå igenom, men han är beredd att jobba hårt.

– Nu för tiden får musiken hitta folket och inte tvärtom. Ska man lyckas får man fan spela!