Mark Eitzel på Folk å Rock – stundtals magnifikt trots vissa tekniska problem

15965509_10158319988640227_6444347208852376962_n

Senaste veckan har det skrivits en hel del osanningar om Malmö i media runt om i världen. Överlag är bilden som förmedlas av staden komplett falsk, men visst är det så att staden brottas med vissa problem. Ett av dessa problem är exempelvis att endast ett trettiotal tappra själar lyckades ta sig till Folk å Rock för att se den gamle American Music Club-sångaren Mark Eitzel i söndags. Nu är det ju förvisso inte en kriminell handling i juridisk mening att låta bli att konsumera förstklassig gubb-sadcore om söndagskvällarna, men nog är det allt ett uppenbart brott mot den goda smaken.

Kanske är det inte heller ett av de mest allvarliga problemen staden kämpar med, men visst är det en oroväckande tendens som bör tas på allvar. Med tanke på medelåldern i lokalen är det inte utan att man oroar sig över hur det ser ut med återväxten bland Malmös gubbpopskonsumenter.

Mark Eitzel och hans band verkar dock inte vidare nedslagna över den osmickrande publiksiffran utan kastar sig omedelbart in i en alldeles fantastisk version av American Music Clubs ”What Holds The World Together”. Eitzel levererar låten med sådan sanslös inlevelse att man som åskådare nästan chockas. Han fullkomligt sjunger själen ur sig och hans stämma låter, precis som under kvällen i övrigt, helt fantastisk. Eitzel har länge haft ryktet om sig att vara en alldeles utsökt liveartist, något som inte minst fångas på smått legendariska liveskivan Songs of Love från 1991, och att han fortfarande är så extrovert emotionell i sitt framträdande vid 58 års ålder är inget annat än fantastiskt.

En stor del av hans set består av material från nya Bernard Butler-producerade skivan Hey Mr. Ferryman. Några av låtarna faller lite platt när de framförs i betydligt rockigare versioner än de välarrangerade studioversionerna, men exempelvis ”An Answer” låter faktiskt ännu mäktigare än på skiva och raden I’ve spent the last ten years trying to waste half an hour från ”The Last Ten Years” hade men enkelhet kunnat smälta in på valfri American Music Club-skiva. Trots vissa tekniska problem ger hela bandet ett väldigt anspråkslöst och trevlig intryck spelningen igenom.

Liveversionen av ”I Love You But You’re Dead” från Don’t Be a Stranger är fullkomligt magnifik och både ”Apology for an Accident” och ”Firefly” som framförs mot slutet av konserten låter precis så bra som man hade hoppats. Jag hade såklart inte klagat om Eitzel hade dammat av ”I’ve Been a Mess” eller ”I Broke My Promise”, men det är kanske är bäst både för mitt och Marks psykiska välmående att han låter bli.